Först en inte det minsta oväntad bekännelse av nytta för dig när du läser den här texten. Full disclosure som dom säger: Jag tycker Stefan Löfven är den bästa statsminister Sverige haft under min medvetna levnad. 

Ribban är kanske inte jättehögt satt, för en sådan som mig. Jag har inga överdrivna sympatier för vare sig socialdemokrater eller moderater (även om den här regeringen irriterande ofta påminner om att skillnaden mellan M och S är som mellan att bli vräkt eller tappa wifi-uppkopplingen).

Och jag har knappast hållit inne med min kritik, men det förändrar inte detta: Jag arbetade nära Stefan Löfven som statsminister i den första s-ledda koalitionsregeringen sedan 1950-talet.

Jag känner honom som en person som seriöst prövar sakargument, har båda fötterna på jorden och dessutom äger en rik humor ofta uttryckt i lakoniska beskrivningar av världen på koncis ångermanländska.

Som miljöpartist har jag under tider haft ganska mycket att göra med både Löfvens två företrädare och hans två efterträdare, och även om det finns saker jag gillar också med dem så är de inte Stefan.

Ny bok om Löfven

En del av ångermanländskan, myllan och sakligheten ryms i och mellan raderna i de nya memoarerna Svetsare och statsminister som han skrivit med Ulrika Knutson. 

Boken är det, av lätt förståeliga skäl, inte min uppgift att recensera. Men det finns några sidor i den som jag skulle vilja ägna uppmärksamhet åt. För de förtjänar att diskuteras.

Och det handlar såklart om ansvarskrisen 2015. 

Det som var en kris för människor på flykt på grund av att de flesta EU-länder när det nu gällde undandrog sig det ansvar man en gång sagt sig vara beredd att ta. 

Analysen i den här meningen lånar jag förresten från just Stefan Löfven. Han, och Sveriges regering, försökte säga som det är i EU-kretsen när få andra gjorde det.

Det behövdes, och månaderna vi klarade att både göra en historisk humanitär insats för människor från några av världens vidrigaste krigshärdar samtidigt som vi tryckte på för att få fler att göra mer, borde fylla oss med stolthet. 

Men den tiden får inte mycket utrymme i några memoarer. I stället är det när vi gav upp som lever starkast i minnet.

S ställde MP inför ultimatum

I memoarerna beskriver Stefan Löfven tydligt hur Socialdemokraterna ställde Miljöpartiet inför ultimatum. Och att alternativet om MP lämnat, är att S då skulle gjort upp med Moderaterna.

När vi upplevde den svåraste situationen i regeringsarbetet var Stefan Löfven inte längre en koalitionsledare. 

I boken försöker han nog ärligt beskriva min och Miljöpartiets hållning under förhandlingarna. 

Ändå smärtar det att minnet tycks göra den gröna ståndpunkten platt och naiv. 

”Deras inställning var att det handlade om människor i nöd som behövde vårt stöd, och att vi måste ordna detta”, skriver han. ”Ja, helst ville man ju hjälpa alla människor, men politiskt var det omöjligt”, fortsätter han. Läs meningarna igen. De står rakt efter varandra.

Det kan vara värt att påminna sig om det uppenbara. Hela världen ville inte till Sverige. Och ingen ville bara titta på när mottagningssystemen brast. Alla insåg att något behövde göras. 

Det handlade inte om att ”hjälpa alla människor”, utan snarare – som en annan politisk ledare ur historien, Alf Svensson, brukar säga – om att inte låta det faktum att vi inte kan hjälpa alla, stå i vägen för att hjälpa de vi kan. 

Sakligheten fanns inte där

Men sakligheten som annars kännetecknade förhandlingsåren fanns inte längre där. 

Situationen krävde mycket, men inte att barn som redan var här skulle kastas ut i en decennielång otrygghet som för många slutat under broar i Paris, eller att skyddsgrunden för kvinnor som flyr hedersbrott och hbtq-flyktingar skulle tas bort. 

Inte heller att möjligheten till integration för de som faktiskt fått rätt att stanna här skulle grusas genom att familjer splittras och framtiden hackas sönder i ständiga tillfälliga uppehållstillstånd.

Argumentet för Socialdemokraternas ultimatum som Stefan Löfven nu skriver fram är att man inte ville ”att svenska medborgare skulle börja tvivla på asylrätten”. 

Att värna asylrätten var det övervägande argumentet för Miljöpartiet att till slut falla för ultimatumet, trots insikten om att människors tilltro till att partiet står för vad vi säger – och opinionssiffrorna, skulle falla med det. 

Om Socialdemokraterna och Moderaterna i det läget hade gjort upp om att sluta behandla asylansökningar, vilket var Moderaternas krav, så skulle resten av EU följt efter. 

Asylrätten hade fallit. 

Att det var Socialdemokraternas prioritet att rädda asylrätten är därför lite motsägelsefullt. 

S gjorde upp med M ändå

Och några år senare försökte S ju ändå – trots att man fortfarande satt i ett samarbete – göra upp med Moderaterna om ett volymmål för flyktingmottagandet. Hur det skulle gå ihop med envars rätt som människa att i annat land söka och åtnjuta skydd från förföljelse, ja, just det är jag nog för naiv för att förstå.

Men om det nu är så, att man ville lägga om flyktingpolitiken för att behålla det folkliga stödet för flyktingmottagandet (som 2015 var historiskt stort), är det väl dags att utvärdera?

Och då vill jag bara lägga på bordet att det kan ju ha blivit precis tvärtom. Att sättet som 2015 års ansvarskris hanterades, ledde oss hit där vi är idag.

När regeringen svängde, började människor oroa sig. Medan Angela Merkel sa wir schaffen das, började Sveriges regering säga ”vi klarar det inte”. 

Och när man säger till människor att det inte kommer gå – då är det svårt att hoppas att de ska tro att det kommer gå.

Något hände i Sverige då. 

Alla som hade ställt upp, alla som tagit emot nya elever i klassen de undervisar eller fotbollslaget de tränar, alla volontärer och välfärdsarbetare som faktiskt gjorde själva jobbet, utförde den humanitära insatsen, stod plötsligt ensamma kvar. 

I stället för samhällets uppbackning och stöd fick de veta att de gjort fel. Många fortsatte, men allt tystare, marginaliserade. 

Nya röster fyllde debatten, och snart hördes inget annat än rop på fler avslag, mer avvisningar och stängdare gränser.

2015 talades det om andrum

2015 talades det om andrum, men alltsedan dess har S och M slagits om vem som har hårdast flyktingpolitik. När ska människor då börja tro att integration faktiskt kan fungera?

Hanteringen av 2015 ledde till ett politiskt klimat där snart alla problem kunde skyllas på flyktingar. 

Plågsamt tydligt blev det två år senare när Stefan Löfven ville hålla fast vid att råare brottslighet och gängens dragningskraft handlar om sådant som klyftor och segregation. 

Det accepterades inte. Intervjuarna försökte tvinga honom att skylla på flyktingarna. Trots att alla som vet något vet att gängen är starkast inte bland människor som själva flytt hit, utan bland människor som faktiskt är födda i Sverige. 

Och att länderna som länge kämpat hårdast för att stänga ute världen, sällan är så mycket tryggare än vårt.

Men det hade ju sagts att vi inte klarade flyktingarna, och nu var väl beviset här? 

Andrum hette det. Tävlar man i att hålla andan längst, händer till slut något med analysförmågan.

Svensk politisk debatt har blivit den tävlingen, en trekamp om vem som kan vara hårdast mot dem som blivit syndabockar för alla problem. 

Mot dem som nu ska sättas i fängelse om de åker tillbaka med sina barn för att träffa en sjuk mormor i landet man en gång lämnade, men samtidigt erbjudas 350 000 om de sedan stannar kvar där.

En sådan tävling kan ingen progressiv vinna, inte heller den som har en traditionell socialdemokratisk syn på flyktingpolitiken (vilken, för övrigt, brukade rymma viljan både till internationell solidaritet och permanenta uppehållstillstånd). 

Alla progressiva tycks nu överens om att den här debatten behöver minska i styrka så vi får prata om klassklyftor, nedskärningar och ekonomiska prioriteringar. Men vi är inte överens om hur. 

S har försökt kopiera hård flyktingpolitk

I snart tio år har S provat att kopiera den hårda flyktingpolitiken, i hopp om att det ska ge utrymme för andra sakfrågor. Det har gått sådär. 

En annan strategi skulle vara att rakryggat stå upp för värderingarna, antirasismen (som lyser så starkt i texten när en svetsare och statsminister beskriver den nya europeiska högern) och – ja – asylrätten. 

Vet alla var de progressiva står blir det inte så förbannat kul för högern och journalisterna att gång på gång syna korten.

Man behöver ju inte vilja ha en miljöpartistisk flyktingpolitik för att säga: Stopp, nu räcker det. 

Nog nu med återvandring, utvisningsfirande och flyktingrädsla. Sverige ska inte avvisa människor till krig eller talibaner.

Biståndet finns för att bygga en tryggare värld där färre behöver fly, inte smörja diktatorer att ta tillbaka flyktingar. 

Du ska inte avvisas dit du dödas för din kärlek eller ditt kön. Familjeåterförening och permanenta uppehållstillstånd är inte snällhet – det är integrationspolitik – om ett nej är ett nej så ska ja vara ett ja, har du rätt att stanna ska du också få bygga ditt liv här. 

Tidöavtalet inte värdig en humanist

Johan Forssell och Maria Malmer Stenergard har fler fel än partibeteckningen. Tidöaavtalets flyktingpolitik är inte värdig någon humanist. 

Nu behövs politik som satsar på alla som vill bygga det här landet, oavsett om du varit här sedan Skötkonung, sjuttiotalet eller 2015. 

Det skulle faktiskt också kunna vara en samlad progressiv, rödgrön politik.