Efter att jag ser ”The Substance” mår jag illa i timmar. Filmen är äcklig. Inte minst av ideologiska skäl — en frånstötande uppgörelse med en värld där kvinnor inte får åldras. 

Jag brukar säga att åldras är tråkigt, men alternativet är värre (när jag fyller 29, lol) och ”The Substance” gör det ännu tydligare för mig.

Den fyller mig med samma typ av känsla som när Erik Galli i sin dokumentär om skönhetsoperationer berättar om en näsa som opererats konstigt och luktar gamla räkskal. 

Kroppen blir, i sin kamp för att bli vackrare, ganska vidrigt kött.

I filmen spelar Demi Moore en sexig aerobicskvinna, vid namn Sparkles, som är tidigare skådis och nu fyllda femtio. Hon får sparken när hennes äldre chefer – som inte direkt är de fräschaste män du sett – vill sätta klorna i något nytt. 

Sparkles offrar allt för att se ut som, bli, trettio år yngre. 

Det är en blodig kamp för att inte åldras och förbli porrigt runkmaterial i träningsvideor på teve. Aldrig har väl kvinnonormen tett sig mer sjukt i huvudet. 

Det är helt enkelt bara för mycket att Demi Moore skulle fantisera om att white girl-twerka och le med glugg.

Får kväljningar av bildspråket

Bildspråket i filmen ger mig kväljningar. Återkommande visar filmen ägg och celler som delar sig, i en perverterad reproduktion.

Är det meningen att ”The Substance” ska göra mig till en kristen fundamentalist, och visa att det är bäst om Gud, och inte senkapitalismen, skapar kvinnor? 

För så som reproduktion sker i The Substance, där äldre kvinnor beställer en yngre och helt och hållet objektifierad kvinna som någon typ av förlängning av jaget, så kan vi inte ha det. 

Och jag tror faktiskt inte heller vi har det så. Kvinnor är faktiskt inte såhär störda, tänker jag, när Sparkels yngre jag blir som en elak dotter, som äter av sin mamma i en otäck, omvänd amning. 

Herregud, är det såhär konservativa fundamentalister tror att IVF går till? Då fattar jag varför de är så rädda!

En film för J.D. Vance

När Sparkles inte får vara ung, utan är just den hon är, femtio, lyckad och snygg, skildras det som ett otroligt tragiskt liv. Hon är utan vänner och vågar inte ta kontakt med någon, utan kollar på bara teve i morgonrock. 

Inget ont om det, men hon är så långt ifrån de äldre kvinnor jag möter hela tiden och som, ofta till skillnad från deras gubbar, verkar ha så otroligt rika och tillfredsställande liv – på andra sidan av att söka ytlig bekräftelse från män och göra för mycket hemarbete.

Trumps vicepresidentkandidat, J.D. Vance, borde visa ”The Substance” vid varje tillfälle han kan. Aldrig har hans paranoida fantasier om barnlösa kvinnor med meningslösa liv tett sig mer skrämmande som när jag ser på Sparkles i The Substance. 

Aldrig har jag tänkt att en kvinna över fyrtio borde klippa sig och skaffa en bebis lika ofta. Någonstans där börjar filmen också skava för mig. 

Den känns gammaldags, lite klyschig, varför visar de ett Hollywood där woke eller metoo inte lämnat spår? 

Skildrar de förr i tiden? undrar jag förvirrat. 

Runt omkring mig är jag omringad av exempel på att kvinnors liv inte alls är över vid femtio. De kan bli presidenter, göra bra film som Demi Moore, ligga med sitt livs kärlek i de nya säsongerna av Sex and the City, eller vara mammor till riktiga döttrar som de älskar och som älskar dem. 

Bygger på en sexistisk premiss

Att en femtioårig kvinna – som dessutom är vacker och rolig – skulle tro att det enda sättet att bli älskad är att söka den bekräftelse hon får av flåsande män, är orimligt. 

Det är en sexistisk premiss. Så dumma är vi väl inte? 

Alltså, den där obehagliga uppmärksamheten, den man får av äckliga chefer och efterhängsna grannar, vill man ju inte ens ha när man är ung och dum? Varför skulle man vilja ha den när man är smart, rik, snygg, och femtio?

Jag vill inte verka för idealistisk, och kanske fattar jag bara inte hur illa ställt det är i Hollywood, men jag ser The Substance som ett bokslut över ett gammalt ideal, draget till sin spets för att vi ska förstå hur sjukt det var, snarare än en skrämmande inblick i vår samtid. 

Jag skrattar och skrattar när Demi Moore hasar fram, allt mer vanställd, och tänker, giiirl sluta kämpa, ge upp det där nu.

Får feministiskt hopp

The Substance ger mig därför feministiskt hopp. Jag börjar fundera på om kampen för se ung ut börjar anses lika gammaldags som aerobics på teve? 

Om skönhetsoperationer och krämer som lovar att ge dig nya celler satt sin sista potatis? 

Varför det skulle vara dåligt att åldras som kvinna, det förstår jag inte, kalla mig naiv, kalla mig ung. Livet efter femtio verkar så värdefullt, och att slösa bort det på att försöka se ung ut verkar så blodigt. 

Jag minns med värme när Jan Guillou kommenterade Åsa Linderborgs och Ann Heberleins debatt om kvinnligt åldrade genom att förvånat undra om de ansågs gamla, för de är ju skitsnygga. 

Jag är Jan, som förvirrat tittar på Demi Moores pattar och undrar om de anses dåliga.