Joakim, 38, spetsades av självkörande gaffeltruck – satt fast i tre timmar

Han vet exakt när det hände. Datumet 23 augusti 2021 är lika fastpräntat i hjärnan som de kraftiga ärren på vänsterbenet. Det kunde varit det datum som stod på hans gravsten. Men i den fruktansvärda oturen, hade han trots allt lite tur, skriver tidningen Mål och Medel.

Joakim arbetar på Carlsberg Sveriges centrallager i Falkenberg. Ett lager där pallhanteringen till största del sker med hjälp av automatiska, laserstyrda truckar.

Kände knuff bakifrån

Just denna kväll hade han nyligen gått på sitt nattpass. Han var teamleader då. Han hade samlat gänget för att dra i gång nattskiftet.

Inget var annorlunda, allt rullade på. Tills en pall inte ville flytta sig. Vid flera tillfällen stannade den och till slut gick Joakim fram för att försöka reda ut vad som behövde göras. Då känner han en knuff bakifrån. Det är en de automatiska gaffeltruckarna som kört emot honom.

Inom loppet av en sekund hinner han förstå vad som är på väg att hända. Han hinner också konstatera att han inget kan göra. Joakim sitter redan fast, pressad av trucken, mot pallbanan.

– Paniken var total. Jag skrek på mina kollegor men ingen hörde. Jag kunde bara vänta på det som skulle hända, att den pressades rakt igenom mig.

Muskler och söndertrasade kärl

Han drar upp jeansshortsen och visar ärret där järnbalken kom ut. En meter och tjugo centimeter av truckgaffeln hann gå genom hans lår innan hans kollegor hann fram till honom. Med sig tog den slamsor av muskler och söndertrasade blodkärl. Smärtan hittar han inga ord för.

– Som jag skrek … Jag vet att mina kollegor som hörde mig inte kan glömma det. Det var ett trauma även för dem såklart.

De två kollegor som var först på plats lyckades ändå tänka klart. Den första drog av dig sitt bälte och spände åt det runt låret, för att han inte skulle förlora för mycket blod. Den andra fick stopp på trucken.

Snart var både ambulans och räddningstjänst på plats. Eftersom kroppspulsådern var av blev det ett svårt uppdrag för alla iblandade att hantera. Att dra loss Joakim var det aldrig tal om. Då hade han med största sannolikhet förblött.

Det första Joakim gjorde när han vaknade var att kolla att benet var kvar. Ärret är en ständig påminnelse.

Ligger i garaget

Tre timmar tog det att få loss honom. Stora doser morfin och över 46 sågklingor gick åt. Sen var det ambulanshelikopter till Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg, med toppen av truckgaffeln kvar inne i benet.

I dag ligger den i hans garage. Han visar vägen dit, ursäktar röran och packar av pappret.

Det finns fortfarande rester kvar av hans intorkade blod på gaffeln. Han funderar på att göra ett slags konstverk av den. Kanske lägga den i en glasmonter. Som den Marvelfantast han är, ser han det som en blinkning till den monter som Iron Mans ”hjärta” placeras i, när han räddar världen.

– Jag har alltid varit svag för superhjältar. Och nu vill jag vända detta till något positivt. Jag vill minnas det viktigaste – att jag faktiskt överlevde.

Benet kunde räddas

Operationen tog nio timmar. Joakim var sövd i dagar efter. Det första han minns är att han vaknar med en ilande panik, gör en kraftansträngning för att lyfta huvudet och kontrollerar – är benet kvar? Det var det. Det är han oändligt tacksam för i dag. Han kan gå. Men det är mycket som inte är som tidigare.

Både fysiskt och mentalt. Det svåra har varit att acceptera att han inte orkar allt det han orkade förr.

– Jag är trött hela tiden. Jag har svårt att sova ibland, men även om jag sover vaknar jag trött.

Utreds för utmattning

Just nu utreds han för utmattning. Som många som lider av hjärntrötthet har han minnessvårigheter, koncentrationsproblem och svårt för mycket ljud. Han orkar inte vara i sorliga miljöer där många pratar samtidigt.

Problemen har gjort att han fått skära ner på de sociala aktiviteterna. Prioritera hårt. Ibland behöver han sova en stund efter jobbet.

– Det är klart att jag känner mig bitter. Jag är för ung för att sätta mitt liv åt sidan.

– En av de värsta sakerna är att inte orka vara så aktiv i barnens liv som jag önskat. De är kloka och vet vad jag varit med om, men jag tror ändå det kan vara svårt för dem att förstå varför jag inte orkar som jag brukade, eftersom de här problemen inte syns på utsidan.

Sämre cirkulation i benet

Även fysiskt är livet annorlunda nu. Han som alltid älskat högintensiv träning och som gärna stuckit ut på en löprunda eller tackat ja till en spontanmatch med padel.

Nu blir det annat. I benet saknas muskler som skadades i olyckan. Men han blev också av med den stora ven som ska sköta transporten av blod tillbaka till hjärtat. Det innebär att benet, förutom att vara försvagat, också har problem med cirkulationen.

Han har dock hittat saker som funkar. Pilates är en för honom ny upptäckt som han inte tror han hittat till om det inte var för olyckan. Han försöker se möjligheter. Fokusera på lösningar och hoppas att saker kommer att bli bättre.

Något som blev betydligt lättare var när domen kom. Den slog svart på vitt fast att det var arbetsgivarens ansvar att Joakim skadades i olyckan.

– Jag inser att det hängt över mig. Alla frågor jag fått svara på så många gånger, det är klart att jag tvivlat. Även om jag själv känt hela tiden att det inte var mitt fel, så var det väldigt skönt när det blev klart.

Fick hjälp av facket

Redan några veckor in i sjukskrivningen påbörjades den rättsliga processen. Drygt två år senare blev den klar. Joakim känner djup tacksamhet över den hjälp han fick från Livs.

– Jag hade aldrig klarat det utan facket. Det hade inte gått. De har verkligen kämpat för mig. Jag vill verkligen uppmana fler att gå med i facket, det är ett sätt att försäkra dig själv.

Enligt domen har arbetsgivaren varken säkerställt att medarbetarna hade rätt kunskap om riskerna eller sett till att truckarna var stoppade eller säkrade när arbete utfördes i det som kan ses som riskområde. Carlsberg dömdes till en företagsbot på 400 000 kronor, som de valde att acceptera.

Vill att Carlsberg tar ansvar

Men för Joakims del är det annat som är viktigare. Han vill att arbetsgivaren tar ansvar. Framför allt så att liknande olyckor inte kan hända igen.

Företaget har gjort förbättringar för att få truckarna att stanna tidigare och jobbar vidare med hur den interna utbildningen ska bli bättre.

Joakim ser att mycket hänt, men är inte nöjd förrän han är helt säker på att ingen annan kan råka ut för det han råkade ut för. Han vill också att Carlsberg ska ta sitt ansvar för hans framtid. Till exempel hoppas han kunna få göra sina rehabpass på arbetstid.

– Jag var nära att mista livet på den här arbetsplatsen. Då tycker jag att det minsta man kan begära är de hjälper mig att få ett så bra liv jag kan, trots min skada.

Vill inte byta jobb

Att byta jobb är inget han funderar över i nuläget. Nu vill han bara få ett fungerande liv.

– Jag ska ärligt säga att det fortfarande kan kännas tungt att gå till jobbet. Vissa dagar känner jag en väldig olust, trots att jag har andra arbetsuppgifter.

– Första gången jag gick in på jobbet efter olyckan bara sköljde allt över mig. Ljuden, dofterna – allt kom tillbaka. Men kollegorna har hjälpt mig att övervinna det.

Fokus nu ligger på andra saker än jobbet.

– Det kanske låter klyschigt. Men jag har fått andra prioriteringar. Ingen av oss vet vilken dag som kommer bli vår sista. För mig blev det så otroligt tydligt den dagen. Det kommer påverka mig för resten av livet.

Artikeln är tidigare publicerad i Mål och Medel som tillsammans med Arbetet och fem andra titlar ingår i LO Mediehus.