Jon Jordås bok om Palmemordet är knappast den sista

RECENSION. Spänningen var olidlig. Förundersökningsledaren, med det i sammanhanget förargliga namnet Krister Petersson, hade kallat till pressträff.

Alla privatspanare, hobbyforensiker och konspirationsteoretiker höll andan: skulle gåtan äntligen få sin lösning? 

Hade utredarna, efter 34 år av villospår, lyckats identifiera Olof Palmes mördare?

Petersson hade själv skruvat upp förväntningarna: ”Jag är positiv till att kunna presentera vad som hänt kring mordet och vem som är ansvarig för det”, kläckte han ur sig några månader tidigare i SVT:s ”Veckans brott”.

Nu, den 10 juni 2020, var det alltså dags för leverans.

Svindel. Overklighetskänslor. Följt av tidernas antiklimax.

För det vi fick bevittna var en trött åklagare serverandes en ”lösning” som redan hade cirkulerat i medierna – den om Skandiamannen, Stig Engström.

Några bevis hade utredarna inte funnit. Ändå gick det ”inte att komma runt Engström som misstänkt gärningsman”, meddelade Petersson. Men då Engström var död kunde han inte åtalas. 

Därför lades förundersökningen ned.

Startskott för spekulationer

Det blev inget bokslut utan snarare startskottet för fortsatta spekulationer. Nu öppnades den väldiga utredningen för allmän beskådan. Privatspanarna släpptes in i maskinrummet.

Vissa försökte förstås bekräfta sin favoritteori. Andra, som tidigare bara ägnat Palmemordet ett förstrött intresse, sögs också in.

Man hittade spår som föreföll minst lika sannolika som ”den osannolike mördaren” Engström.

En som började nysta i fallet var Jon Jordås, dokumentärchef på produktionsbolaget Filt. Nu har han offentliggjort sina efterforskningar i ”Den sista boken om mordet på Olof Palme”. 

Det är ett okonstlat reportage, ibland lite väl rapsodiskt men ändå drivet. En komprimerad sakframställning, avsedd att övertyga.

Redan i inledningen får vi veta vem författaren snöat in på. Det rör sig om ytterligare en Christer. Närmare bestämt Christer A – en numera avliden, men vid tillfället 33-årig enstöring som bodde på gångavstånd från mordplatsen.

Förvisso inget nytt spår, men otuggat, och högintressant i all sin enkelhet.

Redogör omdömesgillt

Jordås redogör omdömesgillt för skälen. Det främsta, som också gjorde att Christer A sent om sider dök upp på Palmegruppens radar, är det förlorade vapnet. 

Han ägde en magnumrevolver av samma slag som användes vid mordet och ignorerade kallelsen att lämna in den till polisen för provskjutning. När utredarna efter sju svåra år noterade saken var det för sent. Christer A hade gjort sig av med vapnet.

Enligt egen utsago hade han sålt puffran till en ”halvskum typ” på stan. Visserligen ett vapenbrott, men likväl en habil nödlögn för den som eventuellt dumpat mordvapnet i en fjärd.

Genom skytteklubben hade han dessutom tillgång till samma typ av ammunition som tog livet av Palme.

I början av 80-talet ”råkade” han också skjuta en kula genom sin teve och in i väggen – enligt släktingar medan Palme var i rutan. 

Splitter som fastnat i dörrkarmen analyserades många år senare, med blandat resultat: det kunde vara samma slags kulor som användes vid mordet, men inte från samma ask.

Lutar starkt åt gärningsmannaprofilen

Hurdan var då Christer A? Påfallande lik den gärningsmannaprofil som Palmegruppen tog fram med hjälp av FBI, visade det sig: en kaotisk ensamvarg, socialt isolerad, ett liv präglat av misslyckanden, kort stubin, våldsbenägen (han dömdes 1985 för att ha sparkat en hund), självmordsbenägen (han tog också sitt liv 2008, när polisen knackade på) och därutöver onormalt insatt i Palmemordet.

Jon Jordås teoribygge lutar sig starkt mot just gärningsmannaprofilen. Men som han påpekar stämmer ändå inte allt. 

Christer A var till exempel välbeställd, åtminstone vid mordtillfället. Han hade vunnit på travet.

Å andra sidan födde nyrikedomen – åtminstone i Jordås ögon – ett motiv. Han spekulerade i aktier.

Och när börsen föll sedan sossarna höjt skatten på aktier den 27 februari 86, alltså dagen innan mordet, lär han ha förlorat pengar och blivit fly förbannad. 

På kvällen den 28 fick han syn på statsministern vid biografen Grand, gick hem och hämtade revolvern och tog ut sina frustrationer och misslyckanden på Palme. Enligt Jordås scenario.

Christer A hävdade själv att han låg sjuk i influensa under mordkvällen. Men saknade alibi. Och hans utseende och sätt att röra sig uppvisade ”förbluffande överenstämmelse med uppgifterna om Olof Palmes baneman”, som Granskningskommissionen uttryckte det. 

Och när Jordås ramlade över Mårten Palmes fantombild på Grandmannen såg han stora likheter med Christer A: det fyrkantiga ansiktet, de hängande ögonlocken, den trumpna minen.

Esset en AI-jämförelse

Jordås ess är en AI-jämförelse, vilken genererar en hög procentuell likhet mellan fantombilden och Christer A – mycket högre än en jämförelse med andra mordmisstänkta, som Stig Engström och Christer Pettersson.

Man kan hålla med AI:n. Men det rör sig trots allt om en fantombild, inte ett foto.

Det finns mer att hämta ur Jordås bok. Märkliga sammanträffanden. Intressanta resonemang. Men inga bevis. 

Hur skulle det se ut? Om en poddproducent skulle bräda dryga tre decenniers utredande?

Tja, med tanke på nivån av dysfunktionalitet i historiens största utredning (som Jordås skildrar väl) är det inte helt osannolikt.

Tyvärr har väl alla försummelser och synder sopat igen spåren. Sanningen är förmodligen förlorad i tiden. 

Det enda vi kan vara säkra på är att det här inte blir den sista boken om mordet på Olof Palme.