RECENSION. ”Lim-Johan och den utomordentliga ärligheten” heter utställningen på Hallwylska palatset i Stockholm.

Den visar ett flertal målningar och träsniderier av Hälsinglandsbon och alltiallo-arbetaren Johan-Erik Olsson som efter sin död 1944 ofta sorterats in som en av Sveriges viktigaste konstnärer i den så kallat ”äktnaiva” skolan. 

Äktnaiv är ett sånt där begrepp som fyller mig med lätt avsmak. Det kan läsas som en genuin blick i kombination med ett från normen avvikande beteende.

Något många skolade konstnärer ofta strävar efter att försöka konstruera på efterhand.

Tänk ett barns blick på världen fast det är en för majoritetssamhället konstig vuxen människa beskådande som senare kan upphöjas till konst. En särlings uppriktiga betraktande.

Kanske är en ärlig blick något som tillhör en människa vars kreativa driv inte var till för att värdesättas, utan enkom fanns till honom själv.

Analyseras av Hans Lidman

Utan tanke på att hans målning av ett par som dricker kaffe i en vacker trädgård ska bildanalyseras sönder och samman av män som författaren Hans Lidman.

Lidman var den som, några år efter Lim-Johans död, bestämde att nu är det dags att göra bygdens särling till konstnär. 

Från en autodidakt Hälsinglandsson till en annan gav Lidman särlingen namnet Lim-Johan. Decennier senare skulle han få äran att bli auktionsförättat förorättad i ett budgivningsskrig på Bukowskis mellan olika adelskalenderbitare. 

Författaren Stig Larsson sa i sin famösa söndagsintervju i P1 att det gäller som skapande person att inte skämmas för sitt inre. 

Att i grund och botten acceptera sitt undermedvetna.

Äta sig mätt på andra

Lim-Johans på efterhand upphöjda position som konstnär känns som gjord av och för människor som i brist på kontakt med sitt egna undermedvetna behöver äta sig mätt på andras.

Den konstnärligt lagde Lim-Johan hade turen att födas i den del av Hälsingland där familjen von Hallwyl drev skogsbruk, en äkta särling bland gran och tall som dessutom skapade utan annat syfte än kreativitetens nödvändighet. 

Alltså perfekt att ställa ut som en del i historieskrivandet om familjen von Hallwyl och deras sakletande i pseudo-palatset de lät bygga på Hamngatan i Stockholm i slutet av 1890-talet.

Berättelsen om en som arbetade för andra hela livet men som också hade något som bara var hans och ingen annans. Klart det ska ställas ut bland adelns barockskåp, bäckenskålar och brysseltapeter.

Målning av fyrbent djur

I utställningsrummen på Hallwylska fastnar jag framför hans målning av ett fyrbent djur som den självutnämnde Lim-Johan-specialisten Hans Lidman kaller en leopard, men som ser mer ut som en hyena i mina ögon.

En asätare omgiven av träd och växter från disparata delar av världen som plockat från ett växtatlas från 1920-talet då målningen tros vara gjord. 

Om jag likt Lidman hade letat efter en historia bland penseldragen som antagligen inte finns där hade jag bestämt att målningen fått heta ”Hyenan” istället för som nu ”Leoparden” som Hans Lidman döpte den till. 

Det skulle göra sig bra på en förklarande textplakett bredvid. Någonting om hur verket är en symbol över människan som en asätare. 

Men är tavlan ”värd” allt detta? Är den värd allt detta berättande i efterhand.

Är den värd att ställas ut för att ”rätt” typ av människor nu tycker att den är det. 

Gör det skaparens liv mer värdefullt om jag decennier senare vet att hans tavlor nu fått ett monetärt värde? 

Drivor av döda människors målande

Det finns ett antikvariat nere i ett gammalt garage vid Fridhemsplan i Stockholm som ofta har drivor av döda människors målande till salu för spottstyvrar. 

Bläddrar man bland ramarna där kan man nästan föreställa sig eventuella efterlevande som stått i valet och kvalet mellan att åka till tippen eller antikvariatet med farfars femtio akvareller av frukt i motljus.

Båda dessa öden skänker mig ett lugn, ibland har vissa saker sitt syfte för ingen annan än personen som gör dom, och det är helt okej, vi behöver inte tjäna pengar på allting. Akvarellerna kan få kremeras i frid.

Med det sagt så står jag ändå här på Hallwylska och försöker nu värdera Lim-Johans eftermäle baserat på de bildvärldar han lämnat efter sig. 

Det är oljemålningar av kala skogar, fåglar, svampar, båtar och träd, ett axplock från hans verklighet i Ovanåker där fåglarna är större än Karl-Johan-svampen och båthuset målat i falurödfärg. 

Jag känner mest att det är personligt och inte allmängods och jag vet att det inte är Lim-Johans fel, det är konstvärldens fel som lurat i mig att jag ska känna någonting.

Det är auktionshusens fel, det marknadens fel, det är felet som är ett näringsliv som prompt måste kränga ett inre liv istället för att låta det vila i frid.

Många har berörts av Lim-Johan

Men jag vet samtidigt att många har berörts av Lim-Johans verk och jag frågar en gallerist här i stan varför och hen svarar att det är för att:  ”Han har inga förväntningar på mig som betraktare”.

Det är väldigt sant, han har absolut inga förväntningar på någon, synd bara att omvärlden har placerat honom i ett sammanhang där man tvingas lyfta på ögonbrynen och avgöra om det är bra eller dålig konst. 

Vi har satt en människa på en piedestal som jag inte tror han ville placeras på, jag tror han bara ville vara den han var, i frid, och i fred. 

Utställningen Lim-Johan och den utomordentliga ärligheten visas på Hallwylska Museet i Stockholm till den 12:e januari med ett drygt 30-tal av hans bevarade verk, fotografier och en del personliga föremål.