Första gången jag övningskörde lämnade jag bilen gråtande och livrädd. Insikten att så många människor gjorde något så farligt och svårt varje dag var panikartad.

Döden, min egen och andras, var bara ett plötsligt ryck bort.

Att så många i samhället förväntades köra bil var galenskap. 

När jag nu ser tillbaka på det är jag istället tacksam för att det när det gäller trafik, så finns det någon som helst respekt för långsamt lärande, med process och certifikat.

Med andra livsfarliga saker som hör vuxenblivandet till är det verkligen bara att tuta och köra helt själv, och det finns ingen nollvision. 

Förväntas hantera sin ekonomi

I ett fint och förlåtande samhälle går det mesta bra. Men att människor förväntas hantera sin egen privatekonomi är så galet att jag aldrig kommer förstå det.

Hur kan vi inte kräva 100+ lektioner, följt av en intensivkurs i Dalarna, följt av tre till sex uppkörningar, som vi gör med körkort?

Har vi glömt att privatekonomi också är en fråga om liv och död?

När det kommer till privatekonomi jobbar vi i stället i motsatt riktning till trafikens nollvision. Så många som möjligt ska stryka med.

DN Debatt-artikeln ”Stäng kranen för bolagen som profiterar på inkasso” visar att svenska skulder skjuter i höjden. Det beror i hög grad på att det inte är lönsamt för bolagen att påminna och förlåta, eller ens vara tydliga. I stället bygger deras verksamhet på att skulder jäser snabbt och liv förstörs.

Det är sorgligt för alla oss som gör det vi ska göra så gott vi kan och är supergulliga men ibland glömmer saker.

Inkassomarknaden drabbar unga

Den svenska inkassomarknaden drabbar framförallt unga. Det handlar inte om att någon är en fuckup, utan problemet är strukturellt.

För perspektiv är den svenska inkassomarknaden en av de mest lönsamma i Europa. De flesta andra länder är kraftigt reglerade på den fronten. Man har bestämt att inkasso ska handla om att få betalt för faktiska saker och tjänster, inte att straffa eller sko sig på glömska gullungar.

I Sverige har vi i stället bestämt att det är helt reko att företag har stora vinster att hämta hem på att driva kunder mot att handla på kredit. Och att luras, är det snällt?

Jag bara frågar, brukar din psykolog säga att du ska kommunicera tydligt och förlåta snabbt, eller brukar hon säga att du ska straffa och skratta åt svaga?

Heltidsarbete att skaffa bank-id

I sommar tappade jag min mobil i Östersjön och har därför inte haft bank id på några veckor.

Och för att parafrasera Kristina Lugn: Det är ett heltidsarbete att skaffa bank-id, om man inte förstår det blir man aldrig glad i telefonkön. 

Att inte ha swish gör att jag plötsligt blir skyldig massa människor pengar. Inga stora summor, tycker jag, men vem vet vad mina lånegivare anser om saken?

Något att tänka på när jag ligger vaken på natten. Men faktum är att jag är tacksam gentemot Östersjön, för dess förorenade djup har påmint mig om att visa solidaritet med folkgruppen de skuldsatta. Ett gäng vi väl nästan alla tillhör, oavsett om vi har Klarna-problem eller hoppas på sänkt ränta för bolånet.

Skuld är ju inte bara en ekonomisk term. Det är också en livsstil, skoja. Nej, men det är också en känsla som kan ta över hela ens självbild och mående.

Det sägs att man känner skuld för något man gjort, skam för något man är. Den uppdelningen är liksom inte vattentät, lika snabbt som pengar kan rinna iväg kan en tsunami av ångest riva ner barriären mellan den lilla skulden och den stora skammen.

Pride-tåg

Man har inte bara gjort fel, man är fel. Det måste få ett slut. Frågan är om vi, de skuldsatta, behöver ett Pride-tåg?

I can’t believe I still have to protest this shit, kan vi skrika, med den trendiga nyöversättningen av ”Middlemarch” i ena handen.

Romanen handlar om britter som blir kära i varandra och för oss megabrains är det också en bok om vad fan det var som hände under 1800-talet. Pengar och skulder är centralt. Folks religion, äktenskap, sjukdom och leverne drivs fram av explicita ekonomiska konflikter, nu som då.

Vad skuld får människor att göra är helt avgörande för att förstå bokens handling. Och eftersom romanen är så bra växer ens hjärta när man läser den.

Det var så lätt att hamna i skuld på 1800-talet, och det är ännu lättare i dag. Våra hjärtan måste därför växa ännu mer. För den som behöver ett kulturellt argument för att reglera inkassomarknaden är det bara att läsa ”Middlemarch” och kyssa skammen adjö.

Hela vårt samhälle är byggt på skuld

Andra argument som jag vill påminna min folkgrupp om: hela vårt samhälle är byggt på skuld av ett långt mer allvarligt slag än ett inkassobrev.

Världen lever på lånad tid, resurserna har vi snott från framtida generationer. Ekonomiska skulder, med påhittade pengar och valutor, är en petitess i det sammanhanget. 

Det betyder inte att man ska köpa fula saker man inte har råd med, men det betyder att du inte är ensam.

Det betyder att vi behöver sätta oss ner och prata om vad vi ska med ekonomin till, och kanske ska vår folkgrupp börja med studiecirklar på det temat? Icke-skuldsatta är inte välkomna.

På våra plakat kan vi skriva att ekonomen Ann Pettifor menar att skuld är det finaste som uppfunnits, eftersom det gör att pengar inte behöver begränsa vårt enda liv. Hon menar däremot att ränta är Sauron. 

Skuld som ekonomiskt system

Antropologen David Graeber menar i Debt: The First 5,000 Years att skuld som ekonomiskt system är långt mycket äldre än cash och byteshandel.

Vi var alltså här först, och det är egentligen ni andra, ni som inte är skuldsatta, som är…lite konstiga? Lite onaturliga?

Och ordet kredit, kommer det till och med från latinets credere, som betyder att tro, att lita på andra? Vad kunde vara vackrare? 

Och alla ni som läser det här och blir rädda för att en identitetspolitisk rörelse av och för oss skuldsatta ska ta över era gator och torg är lösningen lätt: Inför körkort för inkassomarknaden. Inför nollvision. Inför alkolås för shopping.

Reglera marknaden tills det inte ens liknar en marknad längre.

Sätt upp skyltar där det står att inkassomarknaden ska se upp för lekande barn!

Gullungars liv står på spel.