You grow up readin’ about pirates and cowboys and spacemen and stuff, and jus’ when you think the world’s all full of amazin’ things, they tell you it’s really all dead whales and chopped-down forests and nuclear waste hang-in’ about for millions of years. ’Snot worth growin’ up for, if you ask my opinion.‘

– Neil Gaiman & Terry Pratchett, Good Omens.

En insikt jag fått det senaste året är hur mycket människor behöver sagor och myter. De kan vara en källa till tröst och tillförsikt, som religiösa eller politiska visioner om att en bättre värld är möjlig.

Något som stärker oss, ger oss sätt att förstå vår roll i världen och varför det är viktigt att vi fortsätter att kämpa för det vi tror på.

De kan också vara en tillflyktsort, en alternativ dimension dit vi kan resa på semester när allt känns banalt och deprimerande.

Brukade beundra Neil Gaiman

Det är nog inte svårt att gissa hur det rådande politiska klimatet kan ha orsakat den här sortens tankar hos någon som nära nog bränt ut sig genom att bevaka det, men jag har nog alltid älskat sagor.

En del av mig vägrar envist att bli cynisk, och dras till det förtrollade och hoppfulla.

Neil Gaiman brukade vara en av de sagoberättare jag beundrade, inte bara som stilist, utan för sin förmåga att få andra att uppleva den sortens barnsliga, oförfalskade magi.

På sätt och vis blev han själv någon sorts sagofigur, gothfarbrorn som alltid tog sig tid att interagera vänligt med sina läsare online och pratade passionerat om vikten av att drömma.

Anklagas för sexuella övergrepp

Sedan, under loppet av den senaste månaden, trädde flertalet kvinnor fram med historier om att Gaiman utsatt dem för sexuella övergrepp.

It’s really all dead whales and chopped-down forests and nuclear waste hang-in’ about for millions of years.

Och vi har sett det förut, blivit besvikna förut. Lärt oss något som smutsat ner en bok, en låt eller en person vi brukade älska. En saga som brukade tillhöra oss.

Anklagelserna mot Gaiman i poddserien ”Master” från den lilla och nystartade publicisten Tortoise Media är vaga och bitvis väldigt tendentiösa.

Offren som lyfts fram är spridda över tid och sexuella gråzoner på ett sätt som ger dem begränsad sprängkraft, vilket skulle kunna förklara varför producenterna kände sig tvungna att biffa upp både spellängden och indiciekedjan på andra, mer tveksamma sätt.

Det inkluderar exempelvis ett segment dedikerat till historien om hur Gaimans pappa en gång ska ha anklagats för sexualbrott av Scientologerna, med en vidhängande och uppenbart oärlig disclaimer om att de inte tar upp den för att antyda att “sådan far, sådan son”. Vad som annars skulle ha varit syftet framgår inte.

Nu när vi är inne på arvsynd vore det för övrigt närmast tjänstefel av mig att inte nämna att journalisten bakom granskningen råkar vara Boris Johnsons syster, som både i egenskap av konservativ och uttalad TERF kan antas ha anledningar att ogilla den trans-allierade Gaiman.

Det är, om inte något som skapar inledande skepsis hos mottagaren, åtminstone en kuriös detalj i sammanhanget.

Problematiserar BDSM-dynamik

En hel del tid ägnas också åt att klumpigt problematisera den BDSM-dynamik som förekommer i Gaimans relationer.

Evan Stark, en nu bortgången sociolog som specialiserat sig på kontrollerande mekanismer i misshandelsrelationer, uttrycker i en intervju att det är en korkad, manlig föreställning att en kvinna någonsin skulle kunna samtycka till förnedring.

Något jag är övertygad om att åtskilliga kvinnor, samt de osynliggjorda män som gillar att bli förnedrade, kan ha åsikter om.

Oansvarig journalistik

Kort sagt: Serien är frustrerande. Den är plågsam att lyssna på av helt fel anledningar, uppenbart sensationalistisk och (ute)lämnar uppgifter på ett sätt som inte är alls förtroendeingivande.

Det är en dålig plattform för den här sortens granskning, där ord står mot ord och det finns utrymme för subjektiv tolkning av parterna.

Oansvarig journalistik som inte bara misslyckas med att förmedla offrens utsagor på bästa sätt, utan också riskerar att avskräcka andra, mer samvetsgranna nyhetskällor från att sprida dem.

Twitterinlägg från 2015

Jag var ett fan av Neil Gaiman innan den yngsta kvinnan som figurerar i poddserien ens var född. ”Sandman” kommer alltid att hålla ett järngrepp om mitt taggiga gothhjärta och samarbetet med Terry Pratchett (vila i frid, king), ”Good Omens”, är en av mina favoritböcker.

I vuxen ålder närde jag en på många sätt osund och parasocial dröm om att en dag få adopteras av Gaiman och hans partner, punksångerskan Amanda Palmer – vad som framstod som det mest kreativt avundsvärda och coola kändisparet någonsin.

Jag önskar verkligen, av hela mitt hjärta, att det inte hade varit lika mycket sagolik fiktion som Gaimans böcker.

Tyvärr är verkligheten närmare det han skrev i ett inlägg på Tumblr 2015, då ett fan frågade honom hur man kan bli en snällare människa: “Sometimes I suspect we are all horrible people. Or at least, we are human people. Same thing.”

Kände sig pressad till sex

Ingen hade varit gladare än jag om anklagelserna hade visat sig vara helt substanslösa. Eller, att döma av Gaimans meddelande till en 40 år yngre kvinna där han skriver att han velat ta sitt liv när han hört att hon tänkte metoo:a honom, hade han nog varit gladare.

Därför är mina slutsatser, efter att ha vridit och vänt och svurit över den dåliga journalistiken, väldigt ledsamma.

Även om vi skulle avfärda alla anklagelser där ord står mot ord och bara utgå från det Gaiman själv bekräftat – att han haft samtyckande sexuella relationer med kvinnorna – är mönstret inte särskilt smickrande. Det handlar om relationer med kvinnor som ofta är betydligt yngre, fans av honom eller anställda hos familjen.

En av de senare påstår att hon kände sig pressad till sex då hon bodde gratis med sina barn i ett hus på hans gård och oroade sig över att bli vräkt.

Medvetet utnyttjande eller vansinnigt omdömeslöst

Alla som har sex med andra, men särskilt de som vill syssla med BDSM, bör lära sig om explicit samtycke och förståelse för hur man undviker att överträda någon annans gränser. Det har uppenbarligen brustit här.

I värsta fall har Gaiman medvetet valt att missbruka sina olika maktövertag för att kunna utnyttja andra. Sökt sig till unga, bräckliga och ekonomiskt beroende kvinnor för att han vet att de inte kommer att säga nej, och hotat dem när de uttryckt att han begått ett övergrepp, för att kontrollera dem.And

I bästa fall har han agerat vansinnigt själviskt och omdömeslöst då han inlett sexuella relationer med personer som är uppenbart svagare, slarvat runt med dominanslekar utan att säkerställa att de mår bra efteråt, och tycker att det är fullt rimligt att fokusera på hur dåligt han själv mår när en partner han är tre gånger så gammal som talar om att han sårat henne.

I nuläget är det omöjligt att avgöra vilket, särskilt då Gaiman tycks ha valt att enbart kommentera det hela via sitt PR-team och gömt sig bakom advokater. Ett agerande som i sig inte direkt inspirerar tillförsikt.

Borde dömas hårdare

Jag tror, som Gaiman ofta själv skrivit, att människor till sin natur är både goda och onda – att de kan göra enorm skada utan illvilliga avsikter. Det behöver inte vara slutet på någons saga, så länge de tar ansvar för sina handlingar.

Än så länge lyser den sortens ansvarstagande med sin frånvaro, även om det sagoälskande barnet i mig som egentligen borde veta bättre kan tillåta sig att drömma.

För stunden kan jag inte göra annat än att landa, smärtsamt, vid slutsatsen:

Innan vi dömer Neil Gaiman bör vi pausa för att påminna oss om allt som gjort hans verk så viktiga för mig och många andra läsare. Allt det vackra och magiska, samt den värme med vilken han beskriver – ofta orättvist utsatta eller udda – människor och deras relationer till varandra.  

Sedan bör vi döma honom hårdare eftersom han, om någon, borde veta bättre.