Att ta en tarm-out när Truls Möregårdh spelar är bra ledarskap, Alex Schulman
Ett aktivt ledarskap, helt oavsett kontext, handlar inte bara om att skrika vid sidlinjen eller på måndagsmötet, skriver psykolog och tidigare SHL-spelaren Johan Forsberg.
KULTURDEBATT. “Det finns inget ledarskap”, säger Alex Schulman i förra veckans avsnitt av Alex & Sigges podcast då han i ett segment berättar om hur han tycker att våra svenska atleter coachas, eller inte coachas, under OS-tävlingarna i Paris.
Jag fattar att det är underhållning men jag vill ändå passa på att svara på hans kritik. Detta är mer ett apropå än ett “jag har 300 högskolepoäng i psykologi men inga i att kunna förstå ett skämt”.
Schulman kommer med tre exempel på hur de svenska ledarna sticker ut jämfört med andra länders coacher, vilka han beskriver som “aktiva”.
Ledare som skriker och peppar från sidlinjen och ger avgörande taktiska direktiv för att, citat: “det är det en tränare är till för”.
Huvudtränare Solberg lyssnade
Det första exemplet han lyfter är från slutskedet av en viktig match, där handbollsspelaren Jim Gottfridsson och dennes lagkamrater själva skötte allt snack under time-outen, medan huvudtränaren Glenn Solberg stod i bakgrunden och lyssnade.
Det andra exemplet är inför den avgörande semifinalmatchen i pingisens lagtävlingen, när Sveriges coach Jörgen Persson hastigt behövde lämna bänken för att gå på toaletten.
Under tarm-outen diskuterade spelarna Möregårdh, Källberg och Karlsson taktiken på egen hand, medan tränaren på den japanska sidan aktivt och engagerat gav instruktioner, som en ledare förväntas göra.
Avslutningsvis knyter Schulman ihop säcken med exemplet där Mondo Duplantis, till skillnad från andra aktiva, inte går till sin tränare mellan stavhoppen, utan i stället springer bort till sin mamma, som filmat hoppet, för att själv analysera sitt senaste försök på en iPad.
Måste man vara auktoritär?
Kritik som denna är inte alls ovanlig när jag diskuterar ledarskap med personer inom idrotten, både aktiva och publik, som ofta hävdar att coacher inte längre har den auktoritet de en gång hade.
Men måste man vara auktoritär för att vara en bra ledare?
Vi manliga 80-talister älskar tre saker: att kalla styckchokladen Twix för Raider, Palmeutredningen och att ta upp den svenska legendtränaren Bengan Johansson, gurkburkens upphovsman.
Bengan Johansson var också en man som under 30 år gjorde sig känd för att involvera sina spelare i viktiga beslut.
Han var inte en tränare som satt på en hög häst, utan en som i kritiska ögonblick, till exempel under timeouten i EM-finalen mot Tyskland, med 17 sekunder kvar, sa en enda sak till sina spelare: “Hur ska vi spela? Berätta för mig vad ni vill göra.”
Denna inställning skapade ett större engagemang och ett starkare ansvarstagande hos spelarna, något som flera av de legendarer han tränat också senare pratat om.
Leder till bättre prestationer
Argument kan inte bara styrkas av anekdoter om gamla idrottshjältar; forskning visar att denna typ av ledarskap, där idrottare ges mer autonomi och möjlighet att påverka beslutsprocesser, ofta leder till bättre prestationer.
När idrottare får ta eget ansvar ökar deras inre motivation, kreativitet och engagemang, vilket inte bara stärker deras individuella prestationer utan även lagets sammanhållning och effektivitet.
Moderna ledarskapsidéer understryker att ett guidande förhållningssätt, där man uppmuntrar självständigt tänkande och beslutsfattande hos de aktiva, bidrar till långsiktig framgång och utveckling.
Och i Mondos fall råkar hans mamma också vara hans tränare.
Aktivt ledarskap inte bara att skrika
Ett aktivt ledarskap, helt oavsett kontext, handlar inte bara om att skrika vid sidlinjen eller på måndagsmötet, ge direktiv och att vara experten.
Ibland kan det vara ännu bättre att göra tvärtom.
Som Chicago Bulls gamla tränare Phil Jackson skriver i sin bok Eleven Rings: “Leadership is not about forcing your will on others. It’s about mastering the art of letting go.”, något som Jörgen Persson säkert håller med om.
