RECENSION. Jag vill börja den här texten med att vara tydlig. Varje morgon efter fyllda fyrtio ställs alla män inför ett val när han tittar sig själv i spegeln. 365 dagar om året under resten av livet måste han sedan brotta ned besten och säga till sig själv att ”inte den här dagen heller”. 

Men förr eller senare kommer vi alla balla ur och gå in i någon form av bitter livskris. 

Normalresultatet av denna är att bli en trött surgubbe som sitter på internet och hatar transpersoner, invandrare, den djupa staten, vaccin eller varför inte en ond häxa av alltihop.

Det är i det ljuset vi måste begrunda Outkast-frontmannen André 3000’s omtalade och rätt underbara flöjtpsykos. Det finns så många tråkiga och klyschiga livsval för en man helt utan spärrar att omfamna när den kreativa kraften börjar förkalkas. 

André Benjamin valde, efter år av superhits och som del av en av historiens största hip hop-akter, i stället flöjten. 

En sund maskulinitet. Musikens svar på att gå ned i sin källare och där leva sällare med sin gamla ångmaskin.

Flöjtspel på Way out West

”Vi gör det här tillsammans”, sa han till den publik som på lördagseftermidagen kommit för att se mannen bakom monsterhits som ”Ms. Jackson” och ”Hey Ya”. Nu skulle det istället jammas improviserad introvert jazzflöjt i dryga timmen. Det var en betydligt glesare folkmassa som gjorde detta hela vägen till slutet med den forne Atlantarapparen.

Några stackare försökte dansa, men fick se sig besegrade.

Spelningen på Way out West kan närmast liknas vid vad som hänt om vi låtit tjuren Ferdinad bara få sitta kvar och lukta på blommorna inne på arenan. Det är såklart vackert, men publiken kom faktiskt för att se blod. 

I stället fick de tvärflöjt, ormtjusarflöjt, rymdflöjt, lergök, någon sorts bockhorn. En bred arsenal av hela världens flöjter vecklades ut inför våra ögon. Var det bra eller dåligt? Jag vet inte. Som med alla konstupplevelser i viss mån grundade på att en väldigt framgångsrik människa kanske omgett sig med en väl eskalerande hög kvot ja-sägare är det svårt att säga. 

Det lyckades ändå inte ens vara i närheten festivalens konstigaste konsert. 

Inte konstigare än Oskar Linnros

Det priset tog Oskar Linnros kvällen innan – inför en halv miljon långburkspackade braksvennar från Mölndal som trodde de skulle få ösa till Stockholms-Håkan – när han ersatte vad alla väntat sig skulle bli en magisk dunderhitskavalkad till comebackspelning med en två timmar lång svamlig spoken word om hur kul det är att vara tillbaka. Varvat med Bo Kaspers-covers. 

Jag har fortfarande inte landat i vad jag egentligen tyckte om det JAS-planet till konsert. Gissar att minst en promotor på Live Nation fortfarande har svåra fantomsmärtor i alla de uteblivna sadelsäckarna med dollarsedlar från den nu oerhört oefterlängtade comebackturnén. Vilket ju i sig är bra konst – även om det som bara pågick och pågick på scenen var objektivt uruselt.

Det kan möjligen vara så att en publik, där för att höra ”Från och med du” eller ”Genom eld”, inte väntat sig att mest känna ett själsligt obekvämt obehag. Men så blev det. Det hjälpte inte att det hela höll på så lång tid att självaste Jarvis Cocker fick påtala det oartiga i att dra över på ett festivalgig. Detta efter nio minuters obegripligt efternack som avslutades med ”en ny låt” ingen alls ville höra.

Höstens val av flöjt

André 3000’s flöjtkonsert höll däremot vad den lovat. I perioder lyckades också en helhet uppstå som gav lite mer höjd än fem killar som kommit på att man kan skapa musik tillsammans med hjälp av tältpinnar, feeling och en container på Roskilde camping. Vissa flöjter var, i sammanhanget, klart bättre än andra. 

Ska ni bara välja en flöjt i höst grabbar – ta de svarta och knöliga i trä. De skapar ett gött och omedelbart groove som är oerhört kongaskompatibelt. En enkel tumregel för nybörjaren: Välj alltid flöjten med störst vibe av rotfrukt.

Efter en timmes jam uppstod en lätt förvirring kring huruvida spelningen var slut eller ej. När alla insett att så var fallet utbrast en stor applåd i den förskingring till publik som stannat kvar. Det går faktiskt inte att göra annat än älska det här.

Som manlighet i kris är det närmast perfekt.