”17-åringen är måhända född i Storbritannien, men han är av somalisk härkomst, vilket är ett av skälen till upploppen. Invandringskritiker är liksom inte bara emot den invandring som sker just nu, utan också de senaste decenniernas.”

Orden är från ledarskribenten Susanna Birgersson, i dag medarbetare på gränsvikingen Ivar Arpis ”blod och jord”-fanzine ”En rak höger”. Hon twittrade ut dem som kommentar till att SVT dementerat att den förövare som med kniv huggit ned tre flickor i Southport var invandrare.

Konsekvensen av det fruktansvärda dådet har varit upplopp i flera brittiska städer, organiserade av främlingsfientliga rörelser som Patriotic Initiative, British National Party och English Defence League, med den välkände högerextremisten Tommy Robinson som frontfigur.

Måltavlan för upploppen är flyktingar och då inte minst muslimer, trots att mannen som utförde dådet enligt det man vet är kristen, inte hade någon koppling till islamism – och som sagt född i landet.

Birgersson bad senare om ursäkt och korrigerade sig. Mannen hade rötter i Rwanda – inte Somalia. Vilket kanske inte var det mest problematiska med hennes tweet.

Svensk debatt har på ungefär 15 år gått från att påstå sig bara vilja prata lite om hur många invandrare som får komma, till att skamlöst hålla människor födda i landet ansvariga för andras med samma hudfärg och etnicitets handlingar. Det är, milt sagt, en extrem utveckling av retoriken. I en normal värld är detta vad vi kallar främlingsfientlighet och rasism.

Retoriken har förändrats

Men i Sverige har retoriken förändrats. Per Lindgren, medarbetare på Skattebetalarnas förening, som poddar tillsammans med moderaten Hanif Bali under namnet ”God Ton” urskuldar på Twitter situationen i England.

Han påstod den inte är värre än Black Lives Matters upplopp i USA, som han beskriver som en ”lynchmobb” – till allmänt jubel från en halvanonym massa av främlingsfientliga svenska nättroll som vädrar morgonluft och revanch i kravallerna.

Så här relativiserar och förmildrar ett vitt europeiskt majoritetssamhälle diskussionen kring det som faktiskt händer i Storbritannien där en extremhöger nu befinner sig i våldsamt upplopp med invandrare som måltavla.

Låt oss ta ett annat exempel. Göteborgs-Postens politiske redaktör, Adam Cwejman, kommenterar upploppen i en ledare. Hans förklaringsmodell handlar i hög grad om en stor, fattig och vit arbetarklass som genomlevt stora demografiska förändringar.

”Välståndet i landet har koncentrerats till London och Englands sydöstra delar, samtidigt som fattiga grupper, både invandrade och infödda, har levt i delat armod i det brittiska rostbältet.” Förvånansvärt nära en korrekt klassanalys.

När han 2022 skulle förklara de svenska så kallade Påskkravallerna i svenska förorter saknades helt den förståelsen. I stället var analysen då att upploppen inte handlade om Rasmus Paludans öppna provokation genom koranbränningar i redan utsatta områden, utan om att ”det här är unga killar som inte har något som helst investerat i det svenska samhället.”

Borta var den sociala aspekten. I stället handlade kravallerna om invandrare som vägrade underkasta sig svenska normer.

Det är såklart ett tidshopp som inte säger speciellt mycket innan vi pratar om vad som faktiskt hänt i England.

Meddelande med adresser till migrationsvänliga måltavlor

I Middlesbrough stoppade våldsverkare bilförare i en korsning för att se om de var ”vita och engelsmän” innan de fick köra vidare. Något som till och med den klassiskt högerpopulistiska tidningen Daily Mail rapporterat om. Inte ens den tidningen backar från att benämna upprorsmakarna vid sitt rätta namn – högerextremister.

En polisstation har bränts ned. Efter en sammandrabbning med polisen i Rotherham har 700 högerextremister försökt sätta eld på ett hotell med asylsökande.

I Liverpool brände de ned ett bibliotek. Ett meddelande med adresser till immigrationsrelaterade välgörenhetsorganisationer eller juridiska rådgivare som potentiella måltavlor för mordbränder ska ha gått ut till cirka 13 000 medlemmar med budskapet ”DE KOMMER INTE SLUTA KOMMA FÖRRÄN NI SÄGER ÅT DEM.” I kommentarerna uppviglar man till våldshandlingar.

En vit makt-pogrom

Guardiankolumnisten Ash Sarkar säger i ett videoinslag att hon inte längre vet eller kan svara på hur trygga människor med icke-vit hudfärg är på Englands gator. Hon ser modfälld ut. Med all rätt.

De senaste dagarna exemplifierar hon med hur hon sett videoklipp på ensamma svarta män som anfalls av grupper med huliganer, eller tolvåriga barn som stolt sjunger om att kasta ut pakistanier.

Man kan förstås fördöma alla kravaller om man vill. Men det är svårt att, efter att ha tagit in allt detta, kunna låtsas som att det vi ser i England just nu är jämförbart med vare sig Påskkravallerna eller BLM. Våld från majoritetsbefolkningen mot minoriteter i någon sorts ressentiment är, sett i en historisk kontext, något extremt farligt.

För det här är inte en fråga om upplopp riktade mot en upplevt förtryckande stat eller ett rasistiskt maktutövande, utan målet är medmänniskor vars enda brott är att de råkar ha annan hudfärg. Det är svårt att använda någon annan benämning än att det som pågår i England är en vit makt-pogrom. Motivet är ideologisk rasism. Målet att med våld skrämma ut människor ur landet.

Oavsett vad som är de bakomliggande anledningarna blir konsekvensen en sådan som enbart kan bemötas med undantagslöst fördömande. Det borde vara en självklarhet.