Britt-Marie om vilda städstrejken: ”Låg på knä när toaletter skurades”

Det har hunnit passera 50 år, ett halvt sekel. Numera är Britt-Marie Johansson en aktiv pensionär och det är inte helt lätt att hitta tid för intervju i en kalender som är full av träffar med vänner, utflykter och barnbarnspassning. Men efter lite letande får vi till det.

Då, 1974, var Britt-Marie Johansson bara 20 år. Hon hade gått ut gymnasiet året innan och fick jobb som städerska på det anrika hotellet Billingehus i Skövde, staden som hon kommer ifrån och än i dag är bosatt i, skriver Fastighetsfolket.

– Jag trivdes verkligen med kollegorna. Vi var ett sammansvetsat gäng, tolv städerskor i olika åldrar. Många var mycket äldre än jag och hade det ekonomiskt tufft som ensamstående mammor.

Villkoren försämrades

De första månaderna var Britt-Marie anställd av hotellet. Så hade det alltid sett ut för de äldre kollegorna som hade jobbat länge på Billingehus.

De var en del av gemenskapen med övriga hotellanställda. Men så lejde ledningen ut städningen på det som var dåtiden största städbolag i landet, Asab.

– Vi fick behålla våra jobb, det var nog en del av avtalet. Men villkoren blev snabbt sämre.

Även om lönerna redan tidigare hade varit låga så sänktes de nu ytterligare.

– Dessutom minskade antalet timmar vi fick på oss för olika moment, säger Britt-Marie och minns hur hon och kollegorna inte ens hade ordentliga redskap – de låg på knä när toaletter skulle skuras.

Bildade fackklubb

Inspirerade av de städerskestrejker som redan pågick runt om i landet gick kollegorna ihop och bildade en fackklubb. 

– Min kollega Ragnhild som var äldre och hade sex barn hemma blev ordförande och jag blev sekreterare, minns Britt-Marie, som redan tidigt i tonåren hade engagerat sig politiskt inom SSU.

– Det var så självklart för mig att man skulle vara med i facket och stå upp för rättigheter i arbetslivet.

Fick inte stöd av Fastighets

Men när den nybildade arbetsplatsklubben på Billingehus sökte stöd hos Fastighetsanställdas förbund för de krav de hade, bland annat att höja lönen på 11,50 kronor i timmen till lönegolvet på 16 kronor, fick de nobben.

– Så minns jag det. Förbundet ville inte prioritera vår sak jämte alla manliga medlemmars. Städerskor har alltid haft låg status. Det ska vara snyggt och rent, men de som utför yrket ska helst inte märkas.

Britt-Marie och kollegorna gav dock inte upp. De bestämde sig för att ta saken i egna händer och gå ut i strejk.

– Det blev ju en vild strejk, precis som för Asab-städerskorna på andra orter, eftersom vi inte hade facket i ryggen.

Nya städerskor togs in

Britt-Marie och kollegorna trodde att det hela ganska snart skulle vara över. För om nu alla anställda gjorde gemensam sak, hur skulle då hotellet klara sig?

– Vi trodde att ledningen skulle stå pall max något dygn. Det går ju inte att driva ett hotell om det inte städas. 

Men Asab hade kontakter och ordnade snabbt ersättare. Det hade Britt-Marie och hennes kollegor inte räknat med.

– Det var troligtvis människor som verkligen behövde pengar. Jag minns det som att det var mest finska kvinnor. Många av dem kände kanske inte till de strejker som pågick i Sverige, de kunde ju inte språket.

Fem månader av kamp

De strejkande försökte blockera städförråden men motades så småningom ut av Asab-chefer och fick fortsättningsvis hålla sig utanför hotellbyggnaden.

Efter två dygn sades Britt-Marie och Ragnhild upp. Asab pekade ut dem som uppviglande strejkledare och menade att de hade varit illojala mot arbetsgivaren.

Det var en fantastisk sammanhållning. Vi trodde verkligen på att vi var oövervinnliga så länge vi höll ihop.

– Men alla våra kollegor stod bakom oss. Ingen gick tillbaka till jobbet. Det var en fantastisk sammanhållning. Vi trodde verkligen på att vi var oövervinnliga så länge vi höll ihop. 

I fem månader kämpade de, trots att förbundet centralt inte gav sitt stöd. Kollegorna fortsatte att vara frånvarande från jobbet så länge Britt-Marie och Ragnhild inte fick tillbaka sina tjänster och sades så småningom upp även de, för arbetsvägran.

– Vi ägnade dagarna åt möten, demonstrerade, reste runt i landet, spred vårt budskap och samlade in pengar till en strejkkassa. Alla kollegorna var med hela tiden.

Och de fick stort stöd, både i Skövde och på andra orter. I Stockholm ordnades en stor demonstration till stöd för städerskorna kamp. Man lyckades samla in tillräckligt med pengar från allmänheten för att kunna ta ut motsvarande sin vanliga lön även under strejkens alla månader.

Skövde-fallet gick dessutom vidare till arbetsdomstolen och fick nationell uppmärksamhet. I april var det dags för rättegång och Ragnhild och Britt-Marie blev företrädda av facket. 

– För Fastighets blev vårt fall en viktig fråga, eftersom vi hade sagts upp på felaktiga grunder.

Kollegorna delade på skadeståndet

Britt-Marie och Ragnhild fick rätt och fick tillbaka sin lön och ett skadestånd. Men för deras kollegor gick det sämre.

– De blev dömda till böter, att själva betala sina rättegångskostnader och hade inte facket i ryggen. Domstolen menade att de hade fortsatt strejka olagligt för att vi två, som blivit sparkade, skulle få tillbaka våra jobb.

Men att gruppen kom före individen var fortsatt en självklarhet. Britt-Marie och Ragnhild delade de pengar de fick i ersättning med alla kollegor. Det räckte för att täcka deras böter och rättegångskostnader.

Snart fick nästan alla dessutom nya städerskejobb på det nya sjukhuset i Skövde. Där var lön och villkor bättre, de fick utbildningar och ordentliga redskap.

– Det var som ett annat yrke. Mycket mer professionellt. Jag blev kvar som städerska på sjukhuset i tio år.

Strejken gav resultat

Så här i backspegel är Britt-Marie stolt över sitt 20-åriga jag och för sina kollegor.

– Genom att vara del av städerskestrejken lyfte vi yrkets status. Det ledde till högre lön och bättre villkor. Jag hoppas att de som nu strejkar på Tesla håller ut, det är väldigt viktigt att stå upp för arbetsrättsliga frågor.

Artikeln är tidigare publicerad i Fastighetsfolket som tillsammans med Arbetet och sex andra titlar ingår i LO Mediehus.