Det av Svenskt Näringsliv och arbetsgivarorganisationer finansierade institutet Ratio har givit ut en intressant rapport om språkkrav för utomeuropeiska invandrare.

”Om målet är självförsörjning, och att man ska kunna dra nytta av dessa personers kompetenser och färdigheter inom den svenska äldreomsorgen, krävs en bättre anpassad språkutbildning”, säger rapportförfattarna av ”Alla ska snabbt lära sig svenska”.

Och om de hade stannat där skulle meningen ha varit både begriplig och rimlig.

Vill se fler enkla jobb

Både arbetsgivare och fack har ju i åratal efterlyst bättre språkundervisning för nyanlända så att de snabbt kan komma ut i arbetslivet och skapa värde och egen inkomst.

Men rapporten går ett steg vidare.

Om vi skapar fler enkla jobb för de riktigt lågutbildade som får riktigt usla löner så behöver de ju inte kunna svenska alls.

Den här omläggningen i rapportens slutinnehåll, från studier av förutsättningar för bra språkinlärning till en total språkantagonism är minst sagt frapperande.

Det räcker tydligen med att förstå vad arbetsgivaren försöker säga åt en att göra (med gester och skrik?) och något mer behövs inte.

Innan denna totalomläggning är rapporten riktigt intressant.

Den lyfter en nederländsk studie som visar att människor från utanför Europa många gånger har så svaga kunskaper i att läsa och skriva att de har mycket svårt att lära sig ett nytt språk.

Låg utbildningsnivå hos flyktingar

Liknande förhållande gäller också i Sverige.

7,9 procent bland invandrare i Sverige har inte motsvarande svensk grundskola. Denna låga utbildningsnivå möter vi främst hos äldre som har kommit hit som flyktingar.

Men det betyder samtidigt att 92,1 procent har motsvarande minst svensk grundskola och skillnaderna i utbildning mellan svenskfödda och invandrare är inte så stora som våra konservativa partier ständigt påstår.

31,3 procent av invandrarna har gymnasial utbildning.

Bland inrikes födda har 43,5 procent gymnasial utbildning.

För högskoleutbildade är siffrorna 42,3 för inrikes födda och 39,3 procent för invandrare.

Det här är siffror från Svenskt Näringslivs egen websida Ekonomifakta, baserade på Statistiska Centralbyråns uppgifter.

Långt in i rapporten håller sig rapportförfattarna på en mycket intressant nivå med en diskussion om hur svenskundervisningen bör kunna förbättras.

Bland annat redovisas den intensiva integrationsinsats för lågutbildade nyanlända som drevs i Göteborg 2016 – 2020. Det var ett samarbete mellan Göteborgs stad, Arbetsförmedlingen i Göteborg och fastighetskoncernen Förvaltnings AB Framtiden.

Insatsen inleddes direkt efter att deltagarna fått uppehållstillstånd med intensiv arbetspraktik, matchning till arbete, och framför allt, med en mycket intensiv språkkurs, mer än dubbelt så omfattande som vanlig SFI-utbildning.

Resultatet blev en mycket stark positiv påverkan på sysselsättningen för deltagarna, speciellt för de manliga deltagarna.

Vill se sänkta löner

Kan vi gå vidare med detta? Med en större inriktning på att bättre fånga upp kvinnorna?

Nej. Där tar det stopp. Det är ju ändå en rapport som bekostas av arbetsgivarna genom Ratio.

Så allt mynnar ut i vanliga arbetsgivarvänliga policyrekommendationer för arbetsmarknaden.

Skapa fler ”enkla jobb”, sänk minimilönerna (svenska minimilönerna, eller ingångslöner, är för övrigt normalt avtalade genom kollektivavtal, så hur det skulle gå till, om rapportförfattarna förespråkar en ny lönesänkarlag eller om anställda av ren godhet mot arbetsgivarna skulle sänka sina löner, är oklart) och kartlägg arbetsmarknaden i jakt på nya enkla jobb där ingen behöver kunna prata svenska!

Det här skulle naturligtvis skapa en total omläggning av maktbalansen på svensk arbetsmarknad.

När det inte finns språkkunskaper för att diskutera lön, arbetsmiljö, arbetstider, säkerhet så är makten för evigt omkullkastad till arbetsgivarens fördel.

Därmed landar Ratios språkrapport som så ofta i en attack mot partsvärlden, den värld som Svenskt Näringsliv som huvudorganisation ständigt förklarar sin kärlek till eftersom kollektivavtal garanterar fredsplikt och förbud mot strejkande arbetare.

Men där arbetsgivarna samtidigt försöker försvaga arbetstagarsidan genom ständigt nya förslag, till exempel att arbetarna inte ska lära sig svenska.

Det är trist.

Om ambitionen vore att diskutera hur invandrare lättare ska komma in på den svenska arbetsmarknaden, där språket är en extremt viktig nyckel både för individen och för samhället, skulle rapporten kunna vara riktigt intressant.

Synd att rapportförfattarna lät sitt alster regrediera till en sliten 78-varvare från ”His Master’s Voice”.