Jag har konsekvent tackat nej till att skriva om surrogatmödraskap tidigare.

Jag har ingen åsikt brukar jag säga. Men egentligen har jag nog rätt många åsikter, det är bara att det inte nödvändigtvis leder till någon konkret slutsats.

Till exempel: Jag tycker att frågan surrogatmödraskap ofta diskuteras med en underton av vilka som bör och inte bör få ha barn.

Påfallande ofta är symbolen för surrogatmödraskap ett välbärgat bögpar. I en undersökning som ETC publicerade i mars fann man att 60 procent av surrogatföräldrarna var heterosexuella gifta par, så varför är det bögar som agerar galjonsfiigurer för fenomenet? 

Det sägs ofta i samma debatt att “ingen har rätt till barn”, och det låter ju rätt och bra, men som om man ser lite närmre på sammanhanget där det uttalas blottar sig en konservativ heteronom. 

Frös äggen tills det var stabilt

Jag har nog aldrig hört att “ingen har rätt till barn” när det handlar om ofrivilligt barnlösa heterosexuella.

Inte heller kan jag minnas att jag hört det när IVF diskuteras. San Francisco är fullt av medelålders småbarnsföräldrar som valde karriären först, frös sina ägg och väntade tills de var ekonomiskt stabila med att skaffa barn. 

De som inte har rätt till barn blir underförstått de som inte ser ut att medelst samlag kunna skapa ett. 

I debatten blir det att män utnyttjar kvinnor för att skaffa barn med undertexten att män är privilegierade. Men bögar är den grupp som i nuläget har svårast att skaffa barn. 

Får bögar längta efter barn? Bör samhället underlätta för bögar att skaffa barn, prioritera bögar som adoptivföräldrar, tillåta altruistiskt surrogatmödraskap? Jag vet inte, men jag vet att retoriken blir annorlunda när det handlar om bögars barnlängtan, än med till exempel infertila heterosexuella.

Skönt att det inte är ett bögpar

Därför är det skönt att det bärande exemplet som journalisten Negra Efendic använder i “Dokument inifrån: Vi ska ha barn” inte är ett bögpar.

Här möter vi Tommy och Marie Söderlind som anlitade Eduardo Afonsos företag Nordic surrogacy för att skaffa barn när hon var 66 och han 69 år gammal. Även en ensamstående man och ett antal andra surrogatföräldrar flimrar förbi.

Trots min ambivalens inför debatten tycker jag inte att man kan försvara kommersiellt surrogatmödraskap. Det är självklart att det handlar om exploatering. 

Paret Söderlinds barn kommer från Little Rock i Arkansas. För några år sedan var jag där med min man på reportageresa och det är en fattig stad i en fattig delstat. Gissningsvis var inte surrogatmödraskap drömjobbet för kvinnan som bar det äldre parets barn. 

I första avsnittet av ”Vi ska ha barn” möter vi inga av de kvinnor som bär barnen. Deras perspektiv saknas men kanske kommer senare i serien.  

I stället följer vi ett par som genom surrogatmödraskap tycks ha tagit sig vatten över huvudet i form av tvillingar alldeles för sent i livet. Men jag undrar hur paret i Dokument Inifrån hade skildrats om Marie Söderlind hade varit fertil. 

Kvinnor i Maries ålder har fått barn

Det finns exempel på kvinnor i Maries ålder som har fött barn. Det är inte vanligt, men det händer. Parets eventuella lämplighet som föräldrar hade varit densamma, men frågan är om tv-teamen hade knackat på dörren? 

Det ter sig rätt självklart att ett par som talar om att “lämna över” barnen i de unga tonåren, för att de inser att de håller på att bli för gamla inte är lämpliga föräldrar. 

Marie och Tommy verkar överens om att de i 80-årsåldern inte längre kommer orka med tvillingarna. Men är surrogatmödraskap som företeelse verkligen grundproblemet i detta extrema fall, där socialen redan ingripit och omhändertagit barnen? Vad skulle ytterligare förbud leda till? 

Det finns en övertro i Sverige på lagstiftning som normsättande, vägvisningar för hur vi bör bete oss. Men varje ny lag skapar nya gråzoner, luckor, problem. 

Det som kallas blåljussabotage i dag, blir en förevändning för att på lösa grunder arrestera politiska aktivister imorgon. 

Eduardo Afonsos affärsidé är helt beroende av Sveriges förbud mot surrogatmödraskap och gråzonen det skapar, precis som gängen kan dominera drogmarknaden just för att droger är olagliga.  

Afonso har onekligen rätt i en sak som han säger: Surrgotmödraskap är redan. Det är inte en teori. 

Förbjudet surrogatmödraskap

Att Sverige förbjuder surrogatmödraskap hindrade inte paret Söderlind från att skaffa barn med metoden, och det har inte hindrat Eduardo Afonso från att tjäna fantasiljoner på att förmedla tjänsten internationellt. 

Barnen som föds genom surrogat förtjänar skydd i lagen, de har inte valt att leva i ett juridiskt limbo.

Altruistiskt surrogatmödraskap är inte tillåtet i Sverige med motivationen att risken för exploatering är för stor.

Men vilket ansvar har vi för att bristen på svenska regelverk förflyttar den risken till Little Rock, Bogota eller Odessa? 

Borde min syster eller bästa vän ha rätten att bära mitt barn om hon så önskar? Jag frågar, har inget direkt svar.  

Rätten att skaffa barn

På uppdrag av Ottar flög jag till Atlanta för nio år sedan för att intervjua Loretta Ross, en av upphovspersonerna bakom ramverket reproductive justice. 

Filosofin runt reproductive justice handlar om rätten att skaffa barn, rätten att slippa skaffa barn och rätten att uppfostra ett barn i en säker och hälsosam miljö. 

Surrogatmödraskap går inte att separera från sin samhälleliga kontext, från kapitalismen, från klass, från patriarkatet.

Vems rätt är det som skyddas, och på vems bekostnad?

Visst har jag åsikter om surrogatmödraskap men mest av allt har jag har fler frågor. Och inte blir de färre efter första avsnittet av ”Dokument inifrån: Vi ska ha barn”.