Jag är i sista skedet av min värnplikt i Boden, och värnplikten har minst sagt blivit en högaktuell fråga. De flesta är överens om att vi behöver fler som gör lumpen. Vi behöver bygga upp försvarsförmågan som naiva makthavare skrotade när muren föll.

När då Plikt- och prövningsverket gick ut med att två tredjedelar av ungdomar i landet inte kunnat kallas till mönstring, främst på grund av psykisk ohälsa, var det mer eller mindre skräll. 

Det har påståtts allt ifrån att det handlar om en mjäkig och privilegierad generation unga till att Försvarsmakten ställer för höga krav.

Ska vi bara ge upp utvecklingen?

Jag hör i olika sammanhang att samhället blivit så pass söndertrasat att det inte är annat än naturligt för ungdomar att vara djupt deprimerade.

Att detta samhälle inte är värt att försvara. Att samhället fördärvats så pass genom privatiseringar, ojämlikhet och individualism att det närmst bör beaktas som ett sjunkande skepp där man oundvikligen ger efter inför hopplösheten.

Det är en märklig samhällssyn som både avväpnar. Ska man bara ge upp inför denna utveckling? Vi svenskar lever trots allt i ett samhälle som kommit långt fram och som har otroliga förutsättningar att utvecklas. Ett bra exempel på detta är just lumpen.

Värnpliktskongress

Värnplikten idag har många problem. Stora materielbrister, undermålig och stundvis utebliven mat, skadligt missanpassad utrustning för kvinnor. Som beväring stöter man minst sagt på en del aber som egentligen inte ska få finnas.

Hur hanterar vi detta? Genom att erkänna oss som obetydligt små utan möjlighet att förändra? Nej. Vi har ett bättre svar.

Nyligen var jag tillsammans med 99 andra ombud på Värnpliktskongressen, de totalförsvarspliktigas demokratiska organ. Under en vecka utformade vi ett handlingsprogram utifrån motioner från hela värnpliktigsverige som avhandlade allt från dagersättningar till säkerhetsrisker.

Vi valde ett pliktråd om fem ombud som i ett år på heltid kommer verka för att realisera våra motioner. Nästa år kommer sen en ny kongress och ett nytt råd fortsätta de värnpliktigas kamp för förbättring.

Visst är det fantastiskt? Som pliktad med hot om fängelse har du ändå en demokratisk organisation med gräsrotskaraktär (först anordnad av SSU på 70-talet). Detta är grundat i vår socialdemokratiska tradition av demokratisering och medinflytande, något som många helt enkelt kallar svenskt.

Det är något som genomsyrar hela vårt samhälle, inte bara lumpen. Till och med i sportklubbarna ses den som självklar och nyttjas till fullo (se kampen mot VAR). 

Dystopisk analys

Detta märks inte minst i ungdomen. För vad de negativa åsiktsbildarna än påstår så är Sveriges unga en generation kantad av hopp. Fler och fler ansluter sig till de politiska förbunden. Att välfärdssamhällets funktioner ska återtas och utvecklas är en hjärtefråga för många under 25.

Föraktet för de trötta partierna och den avstannade samhällsutvecklingen som ibland misstolkas som misstro är väl om något ett solklart bevis att det finns en hunger för ett kollektiv som vill mer. När vi väl skrapar lite på ytan bakom påståendena om unga finner vi inte sällan en äldre generation som sett ett fortskridande samhälle bromsa in och lida förluster.

Deras besvikelse över temporära motgångar blir en dystopisk analys och anser allt vara om intet. Men tack vare vår kampvilja och vår stabila grund från folkhemmets dagar har vi alla möjligheter att skapa en bättre morgondag.

Det behövs klart alltid mer samhällsvision och engagemang, men vi är inte på ruta noll. Istället för att beskriva ungdomen som uppgiven och utan framtidsutsikter i ett samhälle vars öde är skrivet i sten, visa dem och alla andra vad vi har och vad vi kan bygga på det.

Det är denna grund och dessa ideal vi har att försvara. Jag är övertygad om att när tillräckligt många väl insett detta kommer det inte vara några som helst problem att fylla värnpliktskvoten, eller att för den delen bygga ett grönt folkhem.

  • Otto Olsson
    Värnpliktig stridsvagnsförare