Ett folkpartistiskt spöke går, lite oväntat, genom hela den svenska högern. Regeringen gör en förhållandevis ambitiös satsning på bemannade skolbibliotek, men alla näringslivets makter har förbundit sig till en helig (nåja) häxjakt.

Primärt är det marknadsskolans darlings Timbro som “efterlyser evidens” om bibliotekens effekter. Bakom den alltid så värdiga devisen “vaddå, jag ställer bara frågor” antyds att skolbiblioteken på sin höjd är plakatpolitiskt pynt utan några reella effekter. 

Timbros företrädare förstår såklart också att så abstrakta värden som bildning och läsglädje inte går att mäta med en friedmansk modell. Det spelar ingen roll.

Tankesmedjans ärende är inte att förutsättningslöst undersöka bibliotekens roll i läsfrämjandet, utan att antyda att det enda politiskt neutrala är att istället forsla pengarna tillbaka till Thoren Business Academy Enterprise High School. Där de hör hemma! 

Biblioteken handlar om demokrati

På Dagens Nyheters kultursidor står man förstås över det här kulturbråket. Där har man i stället publicerat ett reportage om kulturen och människorna kring Dimes Square, ett par kvarter på Manhattan som de senaste åren fått stå som symbol för en subversiv amerikansk litteraturscen. Men texten handlar förstås inte om Amerika egentligen.

Det blir uppenbart genom lite krystad namedropping att det påstås finnas släktskap med den svenska litteraturscenen, som ofta målas upp som en stängd hegemoni knuten till vissa skolor (framför allt Biskops Arnö i Håbo och Södra Latin i Stockholm). 

Frågan om skolbibliotek och upplevd elitism inom de små litteraturscenerna är inte två separata fenomen. Biblioteken som idé utgår fortfarande från tanken på att litteraturen ska vara demokratisk och tillgänglig för alla.

Sätter vi litteraturen på piedestal, så kommer den att befinna sig på piedestal.

Barrikaderade mig i skolbiblioteket

Därför borde det vara i vänsterns intresse att inte späda på sensationalismen kring svenskt kulturliv. Inte delta i samtal som tar sin utgångspunkt i att det är något snävt, något elitistiskt, något som inte angår oss alla.

Är man rädd att litteraturen ska präglas av nepotism och elitism, kan ju också en idé vara att göra så gott man kan för skydda de platser där den finns tillgänglig.  Bibliotek är inte kollektivistiska dockskåp, utan en plats där  litteraturen inte tillåts bli ännu en hobby enbart för de rika. Det försvårar i sin tur att ekonomiskt utarma den. 

Jag förstår att det är lockande att pissa på bokmässan-mingel och svåra litteraturfester. Jag är också den första att erkänna att jag själv leker med en estetik som springer ur kulturen runt Dimes Square. Jag bär i skrivande stund stickade benvärmare för kanske 400 kronor med citat ur Kommunistiska manifestet. Men jag var också en av kanske fem personer i min högstadieskola som barrikaderade mig i skolbiblioteket så fort tillfälle gavs.

Genom allmän tillgång till den breda kulturen skapar vi grogrund för subkultur. Och subkulturens  samhällsomstörtande potential kommer aldrig att gå att mäta med stolpmatematiska modeller.

Att låta högern framställa, och därigenom göra, litteraturen till ett nischat särintresse leder till en kultursyn som till slut får allt att ruttna. I den förruttnelsen kan kulturpersonligheter till slut själva identifiera sig med pastischer, och blir de sviniga elitister de påstås vara. Alla som betraktar dem upplever sig ha fått bekräftat det de redan visste: litteraturen är inte för dem.

Det är lika destruktivt som om Timbro lyckas stoppa satsningen på skolbibliotek för att nyttan med dem inte går att spalta upp och kvantifiera.

Alva Hedlund är fristående kolumnist på Arbetets ledarsida.