KOMMENTAR. Den samlade svenska kvinnorörelsen. Det där är ord med viss tyngd. 

Rösträtt. Aborträtt. Förskolor. Att kriminalisera våldtäkt inom äktenskapet. Samtyckeslagen. Så går den samlade kvinnorörelsens historia. Nu säger Annika Strandhäll, ordförande för S-kvinnor att kvinnorörelsen samlats igen. 

Denna gång mot den nya könstillhörighetslagen som ska förenkla för transpersoner att byta juridiskt kön. Det vill säga, efter ett läkar- eller psykologutlåtande, få ändra siffror i sitt personnummer. 

Jag har, ironiskt nog, aldrig blivit så felkönad i mitt liv. 

Den samling kvinnor könstillhörighetslagsmotståndarna påstår sig ha omkring sig består i praktiken av spillrorna som blivit kvar. 

Ändå återupprepas budskapet gång på gång. Det är tyngden Strandhäll, Agnes Wold och flera andra debattörer vilar sina argument på. Medvetet eller omedvetet bygger man ett narrativ där kvinnorna står emot transpersonerna, där en rakt av reaktionär konfliktlinje står mellan dem. 

Till saken hör att den inte ens är sann. 

Tjejjourer brutit sig ur Unizon

Flera tjejjourer har brutit sig ut riksförbundet Unizon på grund av dess inställning till transrättigheter. De samlar sig nu under organisationen Förenade jourer. Kvinna till Kvinna – i Strandhälls värld alltså inte heller längre en del av kvinnorörelsen – har flera gånger skrivit under för den nya lagen. 

I Strandhälls eget parti riktas allt högljuddare kritik mot S-kvinnors ledning från unga S-kvinnor. S-kvinnor beskrivs som en organisation i kris, dövblind inför sina egna medlemmar. 

Det är antagligen en aning lättviktig slutsats, men jag tänker att inget av det här hade hänt om tidskriften Bang hade funnits kvar. 

Bang var den feministiska tidning som sedan början av 90-talet samlade läsare kring aktuell debatt, forskning och nyhetsbevakning. Den var självklart normkritisk, självklart öppen för antirasism liksom för hbtq-frågor. 

En plats för både transrätt och Ain’t I a Woman? Ett nav när feminismen och inte minst samtyckeslagen blev stora frågor under valrörelsen 2014. 

Feministisk backlash

Att vi just nu går igenom en feministisk backlash är en sanning som återupprepats till döds, men den sanna spiken i feminismens kista sätts nog när kvinnorörelsen själva börjar radera sin egen samtidshistoria. 

Plötsligt är det som att de senaste 20 åren aldrig hänt. Vi försökte aldrig ens samla oss mellan cis, trans, hetero, homo, svenskar, invandrare.

Vi formulerade aldrig gemensamma maktanalyser. Vi såg aldrig förtrycken som sammanlänkande, förstärkande, som ett hot mot oss alla. 

Ingen är fri förrän alla är fria, så tänkte vi inte. Om hen blir fri blir jag ett brottsoffer är den nya rådande linjen. 

Bang gick i konkurs 2020. I dag får vi i stället läsa “fördjupande” artiklar i tidskriften Kvartal där den nya lagen påstås kunna leda till att barn opererar bort sina könsorgan helt – så kallade ”Barbiekön.” 

Finansiera dubbla könsorgan

Där lagpaketet som klubbas på onsdag vill öppna transvården också för personer som identifierar sig som icke-binära tolkas det av Agnes Wold och kristna läkare som en öppning till att skattebetalare ska finansiera dubbla(!) könsorgan på 20-åringar. 

Att nästan alla tappar sin transidentitet efter genomgången pubertet, krasst uttryckt att trans bara “är en fas”, har blivit ett vida spritt påstående.

Så kallade ångrare, personer som detransitionerat, får ta större plats i debatten än gruppen de faktiskt representerar. 

Bang hade kunnat skriva om SBU:s forskningsöversikt om ånger och detransition. Hur många procent som faktiskt ångrar sin könsbekräftande behandling ser olika ut i olika undersökningar, alla som ångrar återgår till exempel inte, men SBU:s översikt pekar på att det handlar om runt 1-4 procent. 

På Twitter har skribenten Myra Åhbäck Öhrman jämfört den siffran vid hur många som ångrar att ha skaffat barn (8%) och knäprotesoperationer (20%). 

Handlar om omvärldens mottagande

Det intressanta med SBU-översikten är ändå svaret på frågan varför personer ångrar sina behandlingar och lämnar sin transidentitet.

Även om fler än 4 procent skulle detransitionera är skälet den absolut största majoriteten anger inte “tonårsfasen gick över” eller “hjärntvättsfri från den allmänrådande transideologin”. 

Det handlar i stället om omvärldens mottagande. Om att familjen plötsligt kapat banden. Om att utsättas för hatbrott och utfrysning ur sociala miljöer. Många återgår senare i livet till transidentiteten igen.

Den där typen av faktauppgifter är svårt att få spridning på i dag, särskilt utan självklara feministiska plattformar.

På Strandhälls bord ligger i stället Kvartal och debattartiklar från abortkritiska läkare, som av en händelse inte heller gillar tanken på transrättigheter. 

Normkritiska feminister har inte tystnat

Det är inte så att vi normkritiska feminister tystnat. Den svenska hbtq-rörelsen är i allra högsta grad också en del av den feministiska.

När de, RFSU, och transrörelsen tar debatten sprider vi budskapen och läser på.

Vi skriver under upprop, publicerar artiklar och grundar nya organisationer när de gamla vänder våra vänner ryggen. 

Ändå står vi här, i backlashen. Med företrädare för den så kallat samlade kvinnorörelsen som låtsas som att vi inte ens finns för att slippa bemöta oss.