Författaren till ”Omgiven av idioter” har skrivit en gränslöst puckad bok

RECENSION. I år firar ”Omgiven av idioter” tioårsjubileum, boken som efter en trevande start blev en kioskvältare. Den lär ha sålts i 1,5 miljon exemplar bara i Sverige, vilket i så fall borde innebära att var fjärde vuxen svensk har läst den.

Bakom succén finns en bisarr historia många känner till vid det här laget. 

Försäljningsframgångarna byggde nämligen på att boken – med sin finurliga indelning i röda, blåa, gula och gröna personlighetstyper – såldes in som vetenskapligt förankrad. 

Författaren Thomas Erikson hävdade själv att han var beteendevetare (eller ”behavioral scientist”) och det fanns inga uppenbara skäl för hans läsare att tvivla på att så var fallet.

Boken gavs ju ut av Bonnier, Erikson kallades beteendevetare även i SVT:s ”Fråga doktorn” och Aftonbladet gav honom en egen psykologispalt. 

Bara en spritt språngande galen människa hade väl vågat dra en lögn så långt?

Erikson var inte alls beteendevetare

Det visade sig emellertid att Erikson var av ett annat virke. Snart avslöjades att han inte alls var beteendevetare, och inte nog med det – hans namn existerade inte alls i betygssystemet Ladok. 

Han saknade med andra ord utbildning inte bara i beteendevetenskap, han hade inte en enda högskolepoäng – i något ämne.

Möjligen inte helt oväntat, givet den uppenbara avsaknaden av respekt för fakta, visade det sig att den så kallade DISC-modellen (med de fyra färgerna) var totalt pseudovetenskaplig. 

”Det är svårt att föreställa sig ett sämre vetenskapligt stöd” sammanfattade psykologen Dan Katz det hela. När samme Katz besökte en av Eriksons föreläsningar, blev det dessutom smärtsamt tydligt att den senare inte heller var en autodidakt beteendevetare. 

Erikson saknade även de mest grundläggande kunskaperna i det ämne där han nu var landets i särklass mest uppmärksammade expert, samtidigt som stora delar av landets befolkning utbildades i DISC-modellen på sina arbetsplatser.

”Sveriges mest översatta författare”

Nyligen slog jag upp Eriksons nya bok ”Omgiven av lögnare”, den senaste i serien som nu lär ha översatts till 56 språk, vilket enligt omslaget gör Erikson till ”Sveriges mest översatta författare”. 

Titeln gör det förstås frestande att tänka att han nu vill sona sina brott. ”Vem kan egentligen lära dig mer om lögner än jag, landets mest dåraktiga bondfångare?” hade boken kunnat inledas. 

Det som döljer sig bakom det förrädiska omslaget – Astrid Lindgrens böcker är exempelvis översatta till 109 språk – är dock någonting helt annat.

Erikson har valt att helt bortse från att han redan är avslöjad, det är både löjeväckande och kusligt att läsa en text med ett så manipulativt upplägg.

Boken handlar nämligen om helt andra lögnare än han själv.

Erikson försöker låta myndig

För att försöka ro sin premiss i land hänvisar Erikson då och då halvhjärtat till forskning, men mest av allt försöker han låta myndig i största allmänhet. 

Ofta blir det dråpligt, som när Erikson med auktoritativt tonläge fastställer att han själv är ”av den absoluta övertygelsen att Förintelsen, Hitlers systematiska massutrotning av judar grundad på ofattbar antisemitism, är sann”. 

Eller när han allvarsamt angående bedragerskan Anna Sorokin meddelar att ”min analys efter att ha tittat i detalj på hennes framfart är att hon är en fullfjädrad psykopat”. Läsaren förväntas här alltså bortse från att han är beteendevetare på samma vis som jag är fotomodell eller FBI-agent.

Extra skrattretande blir detta när han försöker anlägga ett kollegialt förhållningssätt till verkliga experter. I ett kapitel skriver han exempelvis att hans ”sätt att redovisa det här är lite annorlunda än hur en psykolog tänker.” 

Senare i samma kapitel skriver han att ”Aldert Vrij, en psykologiprofessor och ledande expert på lögner, menar att kroppsspråket sällan är helt förutsägbart. Jag kan hålla med.” 

För tankarna till Karl Power

Eriksons agerande för tankarna till Karl Power, fotobombaren som klädde ut sig till Manchester United-spelare och oinbjuden var med på lagets lagfotografering – med den uppenbara skillnaden att Erikson hävdar sin expertis på blodigt allvar och har förblivit utklädd till psykologiexpert i över ett decennium.

Skrattet fastnar dock i halsen när han skriver om bedrägerier som – helt okommenterat – tangerar hans egna. Stora delar av boken handlar om kampen mot fake news och vem man egentligen kan lita på. Då är läsningen i stället kuslig och otäck. 

Redan i första kapitlet skriver han förfärat att ”tyvärr har många mindre nogräknade individer […] insett den oerhörda potentialen i att skapa och sprida berättelser utformade för att lura och manipulera den allmänna opinionen”, för att sedan varnande konstatera att ”det egendomliga är att den som i ena stunden refererar till vetenskap för att underbygga sin åsikt i nästa ögonblick helt bortser från vetenskapliga bevis”. 

Senare i samma kapitel introducerar han trots det – efter att själv ha hänvisat till ”psykologisk forskning” – traditionsenligt den pseudovetenskapliga DISC-modellen.

Gränsar till gaslightning

På ett annat ställe skriver han att ”en verklig lögn har ett syfte, ett medvetet val att vilseleda. Någon som vill ljuga för att uppnå någonting.”

Eftersom han inte med en stavelse nämner hur han nått sin position som bästsäljande författare, gränsar texten vid det laget till gaslighting. Ett begrepp han för övrigt själv tar upp, där någon ljuger på ett så uppenbart vis att mottagaren börjar tvivla på sin egen verklighetsuppfattning. 

Faktum är att han om en känd bedragerska förklarar att hon anklagats för att ha ”ljugit om sin utbildningsbakgrund”, varpå han diagnosticerar henne som en ”utpräglad narcissist”. Look who’s talking!

Under läsningen återkommer jag till två övergripande frågor. Den första är hur jag ska orka läsa klart en så befängd bok. Den andra frågan gäller Eriksons bevekelsegrunder: är han en utstuderad skojare eller tror han verkligen på det han skriver? 

Jag lutar åt en kombination. Redan i ”Omgiven av idioter” slogs jag av hur illa dold bluffen var bakom de färgglada matriserna. Utan utsagorna om vetenskap tror jag att få läsare hade låtit budskapet passera deras kritiska radar. I den rika floran av vetenskapsbluffare tillhör han inte de mer sofistikerade. 

Även denna gång är en del formuleringar så uppenbart tokiga att jag måste läsa dem flera gånger för att säkerställa att det inte bara är jag som missförstått vad han menar. 

En förbryllande detalj är också att det bärande argumentet i hans försvar av DISC under alla år har varit att modellen inte beskriver personlighetstyper, utan bara ”beteenden”. 

Vari skillnaden skulle bestå är förstås oklart, men i den här boken beskriver Erikson DISC-färgerna just som personlighetstyper! 

Skjuter sin försvarslinje i sank

Som när han resonerar om att de blåa har särskilt goda försättningar att avslöja lögner: ”Min egen tes, som jag egentligen inte kan bevisa med några faktiska data, är att de med blå personlighet […] tveklöst har ett försprång.” 

Förutom att vi alla förstås blir tagna på sängen när professorn plötsligt inte har data att backa upp sina teser, blir det återigen uppenbart att han inte är någon förslagen lögnare, då han på egen hand obarmhärtigt skjuter sin viktigaste (om än befängda) försvarslinje i sank.

Det är verkligen svårt att hitta försonande drag i en så gränslöst puckad bok. 

Eriksons taffliga försök att framstå som smart gör tvärtom att jag osökt kommer att tänka på Leif GW Perssons omdöme om Horace Engdahl, som en person ”som gör ett lätt efterblivet intryck medan han beskriver verkligheten efter sitt eget huvud.”