Arbetarna i Indonesiens nickelfabriker betalar dyrt när alla vill ha elbilar

Haket längs byvägen är packat med fabriksarbetare. Ljusgrå och blå overaller, hjälmar på borden. Karim gnager på ett sista kycklingben, kollegan Kirani har tänt en cigarett. Hon lutar sig fram och håller upp sin mobiltelefon.

– Ser du hur stökiga mina rumskamrater är, skrattar hon.

Karim tittar på skärmen och tar sig för huvudet.

– Nu förstår du att du måste hjälpa mig hitta ett nytt boende!

Nu breder fabrikerna ut sig

Ännu ett skift är till ända i Morowali, på den indonesiska ön Sulawesi. För tio år sedan var det här ett lantligt bakvatten. I dag breder fabrikerna ut sig i mil. De producerar hälften av världens nickel, en metall kritisk för produktionen av elbilar. Tiotusentals arbetare har rest in från hela landet, ofta unga män på jakt efter ett nytt liv. Men det är en möjlighet förenad med faror.  

Utanför restaurangen mullrar det av motorcyklar. En strid ström sedan ett par timmar. Karim (som likt många indoneser endast använder sig av ett namn) skulle behöva ge sig av också. Han har en fotbollsmatch och är redan ombytt under overallen. Det är ett nytt lag som gärna vill ha honom med. Ändå drar han på det.

I fickan bränner en bild i hans mobil. Han visar den: tre livlösa skepnader hänger i en elledning.

– Den lades upp i en av våra Whatsapp-grupper i dag.

Han skakar på huvudet. De pigga ögonen plötsligt sorgsna.

– Vi har ett farligt jobb. Den här olyckan har fått mig att tänka till. Även om chefen skriker åt mig ska jag våga säga nej.

Nickel är nyckeln

Nickel är Indonesiens nyckel till utveckling. Landet har levt på att sälja naturresurser sedan kolonialtiden: kryddor, gummi, trä och kol. Nickel är beviset på att de kan göra något annat. 2014 började de förädla metallen. Sedan dess har landet ökat värdet på sina nickelexporter sextonfalt.

Nu ställer de siktet ännu högre. Övergången till elbilar ökar efterfrågan på nickel många gånger om. Indonesien expanderar industrin, men har även börjat attrahera tillverkning av batterier och elbilar. Målet är att till 2045, nationens hundraårsjubileum, vara ett höginkomstland.

Vägen hit drivs däremot av låga priser. Billig malm, billigt kol – och billig arbetskraft. Med hjälp av en genomgripande lag har Indonesien minskat krav på miljö, skatt och arbetsrätt. På det viset har de lockat enorma investeringar från Kina. Men det har ett pris. Det betalas av arbetarna.

”Gud är störst …” Den sjungande rösten skallrar mellan väggarna.

”Det är bättre att be än att sova…”

Bönemattan bredvid madrassen

Det tar ett par utrop innan Karim börjar masa sig upp. Just i dag är hans rumskompis bortrest, så han har de tio kvadratmetrarna för sig själv. Han fräschar upp sig i badrummet, sätter på sig sin overall, och rullar ut bönemattan bredvid madrassen. 

Det är nu nästan två år sedan han flyttade hit. Allt började, som så mycket annat i hans liv, med fotboll. Karims lag spelade en turnering i Morowali, och en man uppmanade honom att söka jobb.

– Jag tror att han såg på sättet jag spelade att jag var pålitlig och stark.

Rösten som berättar är mild. Yngre än hans 22 år. Och den spricker upp då han minns telefonsamtalet till föräldrarna.

– Innan jag fick det här jobbet hade mina föräldrar inte tillräckligt med mat. Nu kan jag hjälpa dem få ett lättare liv, pris ske gud.

Parken stor som Stockholms innerstad

Karim stoppar bönemattan i en påse, tar med den till motorcykeln och kör i väg i mörkret mot industriparken IMIP. Bygget inleddes på 2010-talet av det kinesiska metallföretaget Tsingshan, med hjälp av en rad statliga banker. På några få år byggdes en mängd smältverk och kolkraftverk, en hamn och en flygplats. I dag är parken stor som Stockholms innerstad och sysselsätter omkring hundratusen arbetare. 

Några tusen av dem är kineser. De flesta av förmännen är det. Olika språk, lön och behandling ger stundtals upphov till osämja. Kirani, 24, som jobbar som tolk, hamnar ibland mitt i gräl.

– En gång kom femton män emot mig och jag var rädd att de skulle slå mig. Men det löste sig.

När saker verkligen händer finns däremot inte mycket stöd. Ingen som Arbetet talar med är fackansluten. Somliga säger att de aldrig hört talas om facket. Andra att arbetsgivaren avskräckt dem från att gå med. Fackledaren Katsaing säger att arbetsgivarna utnyttjar situationen till att hålla lönerna låga och avskeda som de vill.

– Företagen agerar som om de kan göra vad de vill med de anställda. Och regeringen bryr sig ännu mindre.

Andelen fattiga har ökat

Ekonomen Anto Sangadji har studerat landets gruvindustri i årtionden. Han poängterar att även om fabrikslönerna är högre än landets miniminivå är priserna runt fabrikerna ibland det dubbla. I Morowali har andelen fattiga ökat sedan industrin öppnade.

– Det är positivt med jobb. Men inkomsterna från industrin går inte till arbetarna eller regionen eller ens landet. 95 procent går till Kina.

46-åriga Juhardi sitter utanför sitt hus i byn Kurisa och mekar med ett rör. Bakom honom bolmar ett kolkraftverk. Sedan industrin omringade byn har de problem med dricksvattnet. Fisket är förstört. Nu hänger overaller utanför de flesta hus.

– Fabriksjobben har blivit ett nödvändigt ont.

Själv jobbar han för ett indonesiskt företag som bygger baracker åt arbetarna. Olyckor sker nästan varje dag, säger han.

– I går fick en lastbil problem och slog in i en annan. Men i stället för att rapportera det sa chefen att vi bara skulle fixa till fordonet och chauffören. 

– Företagen mörkar olyckorna, för de vill inte betala arbetarna den kompensation de har rätt till. De undviker till och med att betala sjukhusräkningar.

På julafton inträffade katastrofen. En smältugn skulle underhållas, men enligt uppgifter till Arbetet gick det för fort. Metallen hade inte hunnit svalna, och en gnista antände en mängd syretuber som samlats i närheten. Explosionen krävde 21 liv.

Videor från olycksplatsen blev snart virala. Där syns arbetare hoppa från en anläggning slukad av lågor och rök. Människor ligger och vrider sig i smärtor på marken. Under dagarna som följde började arbetare dela med sig av vilka som hade drabbats i interna Whatsapp-grupper.

Listad som allvarligt skadad

Bland namnen fick Juhardi syn på sin kusins son. Han var listad som allvarligt skadad. Juhardi fick tag i föräldrarna. Fastän fem dagar passerat var det här det första de hörde om sin son. Till slut hittade de honom på ett sjukhus.

– Jag är otroligt besviken på företagets långsamma respons. Olyckan hade inte ens behövt inträffa, om de bara lärt sig av tidigare incidenter, säger Juhardi.

 Arbetet lyckas inte nå Juhardis släkting. Enligt fackledaren Katsaing beror det på all uppmärksamhet explosionen dragit till sig. Media har rapporterat om den både inom och utanför landet. Regeringen är bestämd med att ställa ansvariga till svars, men vill inte ha mer av en skandal, säger han.

– Polisen har hotat att ställa vittnen inför rätta om de sprider sin berättelse.

Västerländska företag har tidigare dragit sig för att investera i Indonesiens nickel. Bland annat på grund av bristande arbetsrätt. Resultatet är att Kina nu i stort sett är den enda spelaren.

Men inte bara det, indonesisk nickel blir också mer och mer dominerande. Eftersom produktionen här drivit priserna så lågt går de flesta andra nickelproducenter nu med förlust.

Bilföretagen har inget val

För bilföretagen finns inget val. De behöver indonesisk nickel till sina elbilar. Volkswagen och Ford har till och med börjat bygga egna smältverk på Sulawesi för att säkra sin tillgång till metallen.

Australiska gruvföretag är rasande på lågpriskonkurrensen. I februari meddelade BHP och Glencore att de överväger att lämna metallen helt, om inte den ledande metallbörsen, London Metal Exchange, inför ett speciellt index för etiskt producerad nickel.

Andra menar att situationen kan leda till att den indonesiska industrin städas upp. Aimee Boulanger, vd på IRMA, en organisation som utvärderar hållbar gruvdrift, säger att allt fler nickelproducenter i Indonesien tar kontakt med dem angående samarbete.

– Bilmärken brukade vara fem till tolv steg separerade från gruvindustrin. Nu, på grund av konkurrensen om metaller, köper somliga direkt från gruvan. Det skapar mer medvetenhet om gruvindustrin, vilket är väldigt hoppfullt.

Mat McDermid, programdirektör för bilar på The Sunrise project, ett nätverk av organisationer som jobbar för ett skifte bort från fossila bränslen, säger att bilmärken på det här viset exponeras för helt nya risker.

– Om Indonesien fortsätter i den här takten kommer problemen bara att bli värre. Det är grundläggande riskhantering, från en affärssynpunkt, att vilja göra något åt det.