RECENSION. ”Ett samhälle som inte förmår inkludera olikheter är felkonstruerat” slår konsthallschefen och curatorn till ”Chronos” fast i programförklaringen. På den nya grupputställningen som nyss öppnat på Tensta Konsthall står tillgänglighet och funktionsrätt i fokus. 

Chronos betyder kvantitativ tid. Det är också ordet ”kronisk” härstammar ifrån, jag har varit på konsthallen i ungefär fem minuter när mina egna kroniska smärtor gör sig påminda. 

Det blir närmast komiskt när möblemanget i den tillgängliga utställningen gör sig otillgänglig nästintill direkt,

Jag har suttit på en bänk och tittat på en film där kamerans skakningar ska påminna betraktaren om kroppens sårbarhet. Bänken är hård och påminner om min egen kropps sårbarhet. 

Reser mig upp och känner mig än mer felkonstruerad än när jag satte mig ned. Tänker på tillstånden som händer mellan att vara gående och att sitta i rullstol. 

Psykiska sjukdomar står för hälften diagnoser

Sjukdomar som rörde kroppens rörelseorgan var länge den största diagnosgruppen för personer som nybeviljats sjukersättning från Försäkringskassan. Nu tillhör de minoriteten. 

Psykiska sjukdomar står för femtio procent av diagnoserna och nervsjukdomar är på väg uppåt. Tillstånd som syns mindre utåt men tar mer plats i det inre och gör det svårare för samtidens pragmatiska syn på kroppar som inte beter sig korrekt enligt samhällets gängse normer.  

Tillstånd som inte gör det lätt för sig, vare sig för sjukförsäkringshandläggare eller konsthallschefer. 

Tänker på begreppet ”ghost amenities”, saker som borde finnas tillgängliga i offentliga rum men gör sig påminda med sin påtagliga frånvaro. En informationstavla som saknas eller en vettig plats att sätta sig ner och vila på.

Ett begrepp konstvärlden borde lägga på minnet när de deklarerar inkluderande anspråk i text men brister i praktik.

”We are all sick”

I den stora salen hänger en stor banderoll med budskapet ”We are all sick”, utan kontext signalerar den främst att ditt sjuka blir lika viktigt som mitt sjuka. 

Du är förkyld och jag känner inte mina fötter längre.

”Vi blev sjuka, allihopa” skriver konsthallschefen Cecilia Widenheim om Coronapandemin i utställningsprogrammet och jag får en stark lust att kontextlöst be henne HÅLLA TYST i versaler.

En typ av privilegierad ”sjukdomsinsikt” som inte radikalt förändrade ens kroppsliga autonomi men fick folk att tänka på djupandning lite oftare.

Under öppningskvällen sitter några av de medverkande konstnärerna tillsammans med Widenheim och den andra curatorn Olivia Plender runt ett rektangulärt bord och har ett rundabordssamtal om det som visas.

En konstnär har gjort ett verk bestående av epost-utskick utformat som en sjukanmälan ”- The only way to access the artwork is to sign up for the program”. 

Vad skönt tänker jag som definitivt längtat efter just imaginär sjukdoms-formalia i min inkorg.

Curatorer syns inte i rummet

Curatorerna pratar om saker som inte syns i rummet. De hänvisar till läsvärda böcker som ligger på bordet som inte är runt. De pratar om att tiden kan te sig annorlunda för funkisar som mig och om vikten av sakta ner tiden. 

Jag får igen lust att säga HÅLL TYST i versaler.

Mycket av att leva med en eller flera funktionsnedsättningar är att du tvingas till redovisande av begränsningar inför funktionsdugliga människor. 

Du tvingas vara extremt påläst när det kommer till att hävda din rätt till hjälp för basala behov som gemene frisk person allt som oftast slipper ägna mer än en flyktig tanke. 

Pappersexercis, telefonköer och blanketter till Försäkringskassan kräver tid och kraft som inte syns på ett endaste cv. Det är tid som inte räknas utöver att den är helt avgörande för hur din framtid ska bli.

Tiden saktar inte ner, den äter upp dig.

Konst om tillgänglighet och ohälsa har en tendens att fastna i samma typ av redovisning före faktisk förmedling. 

Får samma känsla som Lisa Tan

Jag får samma känsla av ”Chronos” som när konstnären Lisa Tan ställde ut på konsthallen Accelerator i höstas. Där hade hon bland annat byggt upp en konstruktion av ett väntrum. 

Ett väntrum för folk som välkomnar tanken på ett rum som enkom är till för väntan.  Ett välkommet glapp i tiden för människor vars främsta problem är hur pass länge de kan tänkas ge sig själva tid för koncentrerad andning. 

För oss där väntrummet främst är ett limbo i väntan på en dom från vårdpersonal eller biståndshandläggare blir den typen av byggen mest en påminnelse om att självhjälp aldrig kommer vara tillräcklig.

Den tyske sociologen Hartmut Rosa försökte med begreppet ”resonans” ringa in ett fenomen där man har en dialogisk relation till verkligheten. 

Där någonting talar med oss och inte talar över oss. 

En relation av anrop och svar – inte bara rop ut i tomma intet i form av banderoller, fiktiva mailutskick eller byggen som fastnar i en exotifiering av väntrum, journaler och sjukdom som ett filosofiskt tillstånd i sig. Där kroppen bara reduceras till en eftertanke. 

Banderoll på Tensta konsthall

Jag återvänder till banderollen på Tensta konsthall om att vi alla är sjuka.

Det är den danske konstnären Jakob Jakobsens verk och en del av hans ”Hospital for selvmedicinering” som också består av ett slags vilorum i ett hörn av salen. 

Han har lånat in ”mattor som har en historia” från olika människor som täcker golvet. Där råder skoförbud. 

Jag, som inte förberett mig på hinder för mina nervskadade fötter genom att ta med inneskor att byta om till, tänker att det är utställningen om tillgänglighet som är felkonstruerad. Inte jag. 

  • Tobias Dunér-Axelsson
    kroniskt sjuk konstkritiker