”Se regeringens attack på biståndet som en möjlighet för facklig kamp”
Att förlita sig på Sida-medel har gjort svenska facken avtrubbade inför internationella frågor. Se biståndskrisen som en möjlighet att bygga något starkare, skriver Jonas Nordling, journalist och författare med bakgrund inom bistånd och facket.
Jonas Nordling
Facket ska hjälpa kamrater i andra länder som har det tufft. Det anser de flesta medlemmar i svenska fackförbund. Men inte om de själva ska betala. Då är det istället helt ointressant med internationellt engagemang.
Utifrån denna krassa verklighet har det svenska fackliga biståndet utvecklats till att förlita sig på statliga medel. Utifrån har den okunnige nog visserligen trott att pengarna kommer från svenska fackmedlemmar. Fackets biståndsorganisation heter trots allt Union to union, fack till fack. Men icke. Så gott som allt är betalt av den svenska staten.
När regeringen nu ser över det statliga biståndet blir denna chimär uppenbar. Biståndsmyndigheten Sidas beslut att säga upp alla avtal med civilsamhällets organisationer har närmast skapat panik i den fackliga sfären.
Mängder av projekt kommer läggas ned i förtid, och nödvändig facklig utveckling riskerar nu att stanna upp i flera delar av världen. Det är förstås tråkigt, och regeringens drivkrafter bör naturligtvis presenteras och diskuteras öppet.
Ska facken verkligen förlita sig på staten?
Men det vore också klädsamt med en intern debatt inom fackföreningsrörelsen om det lämpliga i att vara beroende av staten i en sådan känslig fråga som den om internationell solidaritet.
Under de år som jag ingick i Union to unions presidium var förhållandet till Sida en ständigt återkommande fråga. Men det handlade aldrig om beroendet i sig, bara hur lynnig myndigheten var, hur fyrkantiga deras regler var och hur svårt deras handläggare hade att förstå den viktiga verksamhet som facken ville bedriva.
Det behövde då påpekas att så länge alla pengar kommer från Sida kan vi knappast gnälla över deras hantering. Det mest konstruktiva sättet att fjärma sig från dem vore istället att skapa egna intäkter. Över tre miljoner svenskar är trots allt med i facket.
Tänk nytt och våga
Och även om betalningsviljan är låg när det kommer till internationellt engagemang så borde antalet eldsjälar ändå vara tillräckligt många för att skapa en betydande alternativ intäkt för fackets biståndsorganisation.
Ett presentkort till Union to union är väl den perfekta gåvan vid uppvaktning? Och tänk om alla lokala klubbar som vinner en förhandling om skadestånd kom på att skänka beloppen till Union to union? Jag eldade på i styrelserummet för min vision om att göra organisationen mindre beroende av Sida.
Låt oss säga att entusiasmen inte riktigt var lika mycket på topp för detta projekt i övriga styrelsen. Personalen var väl inte heller riktigt på. Att vara en insamlingsorganisation är något helt annat än att få allt från staten.
Det senare är trots allt mycket mer effektivt, även om det innebär förnedrande byråkratiska brottningsmatcher med myndigheten som sitter på pengarna. Pliktskyldigt togs dock ett gåvo-kit fram med förhoppningen om att fackförbunden skulle marknadsföra detta gentemot sina medlemmar och klubbar. Av detta blev dock intet.
Startskottet för en viktig debatt
Så nu sitter fackföreningsrörelsen här, med ett internationellt bistånd som är totalt beroende av staten. Och om en repressiv regering anser att deras pengar ger facken ett otillbörligt inflytande bör ingen vara förvånad om det dras in.
Historiskt sett är dessutom bevisen till viss del besvärande. Det fackliga biståndet har möjliggjort viktiga positioner i de internationella rummen för svenska fackliga företrädare.
Och trots de krav på egeninsatser som Sida faktiskt har så har svenska fack inte stoppat in särskilt mycket i det konkreta biståndsarbetet. Egeninsatserna har istället kunnat kvittas mot förbundens medlemsavgifter i världsfacken.
Förhoppningsvis kan nu regeringens attack på biståndet leda till en grundläggande debatt om fackligt bistånd i framtiden ska bygga på andras pengar. Trots allt rimmar det inte med att stötta oberoende fack världen över. Det svenska fackliga biståndet bör därför nu passa på att åter diskutera sitt eget beroende. En snabb början kan vara att damma av gåvo-kitet.
