I fredags blev en intervju av den nyblivna KD-politikern Alice Teodorescu Måwe startskottet för ett uppmärksammat tjafs mellan Kristdemokraternas Ebba Busch och Jimmie Åkesson. 

Samtidigt som denna storm tog fart i sitt vattenglas meddelande Sida att de, på uppdrag av regeringen kommer att dra in det stöd som fördelas ut i världen med hjälp av svenska så kallade strategiska ramorganisationer. 

Bort med strategiska partners

Regeringen kommer alltså inte att förnya den strategin som Sida arbetat med över tid: att genom strategiskt utvalda partnerorganisationer med expertkompetens vidarebefordra stöd till lokala aktörer i delar av världen där demokratin är utmanad. 

Detta måste förstås ses som ytterligare en del av det massiva angrepp på civilsamhället som regeringen dragit igång. Det är inte bara folkbildningen och sosse-lotteriet som ska bort. Beslutet som stora delar av biståndsvärlden bävat inför är nu fattat. 16 organisationer blir av med sin finansiering och sin status som just en strategisk partner. 

Vilka är organisationerna då? Olof Palmes Internationella center, Kvinna till Kvinna, Union to Union, Diakonia, Civil Rights Defenders, Naturskyddsföreningen för att nämna några.

Organisationer som genom både opinionsbildning och organisationsbygge utgör ett hot mot den nya höger som främst vill se vita västerlänningar vinna. Och som helst verkar ostört. 

Att stödet går till journalister som trakasseras, kvinnor som saknar ekonomisk och social egenmakt, barns rätt till en meningsfull fritid och människor som utnyttjas på sina arbeten verkar sekundärt. Att svenskt bistånd är effektivt likaså.

Timbros våta dröm

I somras skrev Aftonbladets Anders Lindberg om hur regeringen – med stöd i Timbro-rapporten “Kommandohöjderna” – lättare ville vinna val genom att slå sönder arbetarrörelsens organisationer, fackföreningarna, civilsamhällets oppositionella och folkbildningen.

När den blåbruna regeringen, bestående både av både ”fin-” och ”ful-höger”, nu rullar ut sin människofientliga politik både i politik och retorik får den oroliga rätt. Men ingenting var vare sig överdrivet eller fel.

Biståndet är sedan länge är ifrågasatt från högerhåll. Det spelar liksom ingen roll att svenskt bistånd rankas högt år efter år av oberoende aktörer.

Fokus på de, i sammanhanget, lilla svinnet och montera ner. Misstron som vägledande strategi, Magnus Ranstorp som islamkritisk expert i Sidas styrelse, moderaten Johan Forssell som cyniskt kapande biståndsminister. 

Totalitär höger skördar offer i hela världen

Att oskadliggöra sina meningsmotståndare är en effektiv strategi för den som vill behålla sin makt. Det har skett i Ungern, i Turkiet, nu senast i de väldigt ofria valen i Ryssland.  

Att strategiskt sålla ut och kapa finansiering eller rigga lagstiftning emot de krafter som arbetar emot en.

Hotet är inte staten, kapitalet eller annan auktoritär inskränkning utan allt som anses subversivt. Destroy what destroys you i ny totalitär högertappning. 

Ett enda beslut förändrar livet för hundratals anställda på kontor i Sverige, tusentals ute i världen.

Framtiden för den infrastruktur som möjliggjort stöd till organisationer och aktivister i länder där engagemang förbjuds raseras utan vidare eftertanke. 

Matilda Ernkrans tappade bollen

Efter att förra biståndsminister Matilda Ernkrans tappat bollen och missat att förnya strategin för Sidas unika och framgångsrika samverkan med dessa organisationer drar nu regeringen i stället in det. 

Ernkrans hade chansen att säkra strategin och finansieringen i alla fall ett par år framåt. Konsekvenserna av detta tillkortakommande får flera organisationer nu leva med. 

Sverige gick från att ta emot flyktingar och ett ambitiöst enprocentsmål i biståndet till mer eller mindre konsensus kring stängda gränser och hjälp på plats. Nu tar regeringen nästa steg ifrån hjälp på plats till ingen hjälp alls. 

Budskapet är tydligt: världen är inte längre Sveriges angelägenhet. Ut med Olof Palme, in med Magnus Ranstorp och den statliga kontroll svensk höger påstått sig hata.