Victoria Smiths bok Haggor är klaustrofobisk kvinnoläsning
Jag har ansträngt mig för att läsa Victoria Smith i god tro, skriver Lotta Ilona Häyrynen efter en över 300 sidor lång anklagelseakt.
Inför den här texten har jag tänkt mycket på Star Wars-karaktären Amiral Ackbar. Utomjordingen som i en internetkänd scen skriker: “It’s a trap!”
Victoria Smiths nyöversatta ”Haggor – Om föraktet för den medelålders kvinnan” (Bonnier) känns nämligen som en enda stor fälla. Boken är, trots Smiths inledande intygande om annat, solklart inte för mig – en queer-feminist nästan ung nog att vara hennes dotter.
”Haggor” är för haggorna själva. För de medelålders kvinnor som ser sig ignorerade, fulstämplade och av internet belackade som TERF:s och Karens. Och med den öppningen pågår boken i över 300 sidor.
Bilden Smith målar upp av medelålders kvinnors position i samhället är inte vacker (“Oknullbar”, “Ragata”, “Gnällkärring”). Bara nästan lika motbjudande är de grupper och individer som förstärker och reproducerar den äldre kvinnans marginalisering.
Hos Smith är dessa patriarkatet, naturligtvis. Men minst lika ofta handlar det om yngre kvinnor som vill begå modersmord och inte kännas vid kvinnogenerationerna som gått före.
Och så “progressiva män”, förstås. Det vill säga transpersoner och snubbarna som fått spridning på begreppet ”Karen” – alltså den självrättfärdiga vita medelklasskvinnan som alltid klagar på servicepersonal och vill prata med the manager.
Transaktivister och JK Rowling
Som läsare sitter jag alltså på den anklagades bänk. Fällan som Smith riggar för mig är svaret “Ahmendurå?”
– Ahmendurå, som låtsas att problemet yngre kvinnor och transaktivister har med JK Rowling skulle vara att hon bara “velat lyfta frågan om biologiskt kön och separatistiska kvinnojourer”.
Inte det medvetet respektlösa språket. Inte att hon ständigt likställer transpersoner med sexförbrytare. Inte ens när hon nu allra senast börjat förneka att transpersoner föll offer i förintelsen.
– Ahmendurå, som skriver om att bli osynliggjord. Att ingen vill prata om mäns våld mot kvinnor, kvinnokroppens biologiska erfarenheter eller obetalt hemarbete och som i samma andetag osynliggör alla de kvinnor som visst pratar och skriver om dessa frågor.
De flesta helt utan att bli kallade TERF:s, kan tilläggas.
– Ahmendurå, som gör det jäkligt lätt för dig när du ignorerar hur västvärldens allt mer auktoritära politiska landskap också bärs fram av kvinnor. Vissa i medelåldern, andra inte.
De deltar på Trump-manifestationer, i Brexit-kampanjer och i antivaxx-konspirationer.
– Ahmendurå, ahmendurå, ahmendurå. Och jag har förresten inte dina mommy issues, Victoria.
En fälla som sagt. Inte bara för att det ger Victoria Smith rätt i sin syn på världen och yngre kvinnor som mig, utan också för att det begränsar mitt eget tänkande.
Suckar över yngre feminister
“Haggor” är klaustrofobisk läsning. Väggarna får inte falla in på den här texten också.
För Smith har rätt. Det intressanta med den äldre kvinnans position i samhället är hur lätt den kan ignoreras, trots att de flesta kvinnor förr eller senare ska hamna där.
Vi kommer vandra i hennes kropp, dela hennes fysiska erfarenheter och, som Smith skriver, leva med ackumulerad ojämlikhet.
Jag åldras också. I vintras hade jag min första erfarenhet av att kallas gammal av en praktikant. Misstanken att unga snygga 20-åringar snart kommer springa om mig har börjat slå rot, så även tanken att jag nog aldrig var särskilt ung eller snygg från första början.
Jag, snart 35 år, har också börjat sucka över yngre feminister som återupprepar skit från den stora progressiva F!-vågen 2014 som om de inte lärt sig något. Tills jag inser att det var tio år sedan och att de yngre feministerna var 10 år då.
Man håller det åldrade borta från sig, låtsas in i det sista som att det inte kommer drabba en. Som generationer kvinnor före mig ska jag hitta strategier för kvinnofällorna.
Undviker att ta emotionellt ansvar för folk omkring mig genom att föreslå terapi till nästan alla som söker djupare stöd hos mig
På fyllan här om året försökte jag hantera min ambivalens inför barn och moderskap genom att tvinga min sambo att skriva under ett kontrakt där han lovade att ta föräldraledigheten de första fem månaderna.
Annars blir det inget, sluddrade jag.
Jag försöker undvika att ta emotionellt ansvar för folk omkring mig genom att föreslå terapi till nästan alla som söker djupare stöd hos mig och kommer aldrig lära mig att laga mat.
Desperat i bästa fall. Frånstötande i värsta. Sa någon botox?
Vad är alternativet?
Smith skulle säga att jag inte kan undgå min biologi. Genus eller kön, det spelar nog ingen roll i det här sammanhanget.
Att samhället placerar kvinnoskapet i en viss position som inbegriper huvudansvar för barn, åldrande föräldrar, emotionellt ansvar för män och prick alla sociala sammankomster är liksom sant oavsett.
Och vad är alternativet, när barnen, föräldrarna och mannen du älskar faktiskt behöver dig?
Kvinnor i min ålder, i Sverige liksom i Storbritannien där Victoria Smith lever och verkar, ser i skrivande stund fram emot en medelålder där vi kommer tvingas ta ett större ansvar för våra barn och mödrar än vad de tvingades ta över oss och vår mormor.
Pensionsåldern höjs. Löneskillnaderna ökar. Välfärden är underfinansierad. De institutioner som tidigare gjort det obetalda hemarbetet betalt – barnuppfostran och äldreomsorg – vittrar sönder inför våra ögon.
I högerutopin kan vi köpa oss fria, men de flesta av oss kommer inte ha råd. När det gemensamma drar sig tillbaka står vi kvar med allt jobb som måste göras, och vi kommer göra det gratis. För vad är alternativet?
Kvinnor över 55 inte inräknade
Om denna eviga tråd, hemarbetet och kvinnokroppens förändringar samt svällande bortom alla samhällsideal, skriver Smith sant och bra.
Så också om mäns våld mot kvinnor där hon lyfter fram det fullständigt ofattbara faktumet att Storbritannien fram tills nyligen inte ens räknade in kvinnor över 55 i sådan statistik(!).
I slutändan blir dock Smiths 330 sidor långa anklagelseakt märkligt svepande. De yngre kvinnorna och de “progressiva män” som antas förhindra diskussioner om allt ovanstående förankras sällan i verkliga människor.
På sin höjd får vi tweets och någon The Guardian-artikel, men vi som antas hysa föraktfulla åsikter om alla dessa medelålders kvinnor får alldeles för lite kropp. Anklagelseakterna förblir tunna.
Jag har ansträngt mig för att läsa Victoria Smith i god tro. I förhoppningen att hon är en klok person som inte aktivt gillrar fällor för sina läsare.
Jag läser en medelålders kvinna som vill ha min sympati. Den får hon inte. Hon har, likväl, min solidaritet.