Är det rimligt att man ska slita ut både kropp och själ för ett jobb? Att man i slutet av arbetsveckan ska släpa sig hem från jobbet för att sedan kraschlanda i soffan med tom blick. 

Ni kanske undrar varför jag ställer den här frågan? Ta en funderare på ifall ni själva eller någon i er omgivning, typ släkt, vänner eller kollegor har blivit utbränd? Jag vill ändå påstå att alla känner någon som har, eller har själva gått in i väggen.

Utsugningsnivån i det svenska samhället har nått bristningsgränsen. Det är inte hållbart. När vi inte längre orkar med, söker vi vård och blir med lyckopiller, återigen för att bara borra ned huvudet och landa i soffan när fredagskvällen väl kommer.

Höjd pensionsålder spär på slitet

Där ligger man som en urkramad trasa. Bedövar den värsta ångesten med ett glas rött för att sedan slumra till innan den tänkta fredagsunderhållningen på tv ens hunnit börjat.

Det här är majoritetens verklighet och så kallade frihet. Men inte känns det särskilt fritt.

1919 infördes 48-timmars arbetsvecka. På 105 år har vi alltså kortat veckoarbetstiden med åtta timmar. Det är 0,076 timmar per år. Sedan dess har produktiviteten ökat med flera 100 procent.

Dessutom har man senaste åren höjt pensionsåldern så den förkortningen är inget att tala om, vi måste sälja vårt arbete i flera tusen timmar till. Den nuvarande veckoarbetstiden är, med allt detta i åtanke, inget annat en ett slag under bältet på oss som arbetar.

Arbetstidsförkortning gynnar de allra flesta

Vi har gjort enorma framsteg tekniskt och materiellt. Det här borde resultera i ett friare och rikare liv, ett mer hållbart liv både på arbetet och framför allt på din fritid. Men så är inte fallet. Några få i samhället har fått det äckligt mycket bättre, medan den stora majoriteten har samma ekonomiska utrymme som för över 70 år sedan.

Är det rimligt att en vd för ett storföretag i Sverige tjänar lika mycket i timmen som en byggnadsarbetare gör på en hel månads förslitning?  Då ska det också sägas att han inte ens är speciellt rik om vi jämför med den yttersta ekonomiska eliten.

Det här med kortare arbetstid med bibehållen lön är något en övervägande majoritet av den svenska befolkningen skulle tjäna på. Det gäller såväl tjänstemän som arbetarkollektiv.

Det spelar ingen roll hur du säljer ditt arbete, i grund och botten är vi av samma skrot och korn, vi är tvungna att arbeta. Slutar vi sälja varan arbete hamnar vi alla på gatan. Helt enkelt för att vi inte tillhör kapitalägarklassen och kan leva på att andra arbetar åt oss. Vi är av samma klass, vi är arbetarklass. Arbetstidsförkortning gynnar oss alla.

Det är klart att de rika då skulle behöva dela med sig med en del av sin perverst stora förmögenhet. Som vi dock redan skapat åt dem genom årtionden av kroppsligt slitage och krumma ryggar. Vi kan väl se det som en sorts ränta för alla som förslitit sig och dött i kapitalets jakt på maximerad profit.

Enklare att ändra på lag än människans natur

Det här kommer förstås mötas med stort motstånd från högerdebattörer, de kommer med största sannolikhet tycka att jag är en drömmare med foliehatt. Visst är jag en drömmare.

Jag drömmer om mer frihet, mer tid med mina barn, ha tid till att läsa läxor med dem, att faktiskt hinna skjutsa dem till träningen utan att behöva gå tidigare från jobbet. Jag drömmer om ett liv där inte veckorna kretsar kring arbetet som om det vore det centrala i allas liv.

Vi får ändå utgå från att det inte är människan det är fel på, det måste vara mycket svårare om inte helt omöjligt att ändra på alla människorna i stället för att ändra på arbetstidslagen.

Så Magdalena Andersson eller någon annan i partitoppen hos det Socialdemokratiska arbetarpartiet som företräder oss alla arbetare. Jag hörde att ni ska kolla på arbetstidsförkortning. Är det så att ni går till val på att lagstadga kortare arbetstid med bibehållen lön ska jag göra allt som står i min makt för att det ska landa 100 000 röda röster på er från oss byggnadsarbetare.

  • Kristoffer Tinnerholm
    fackligt aktiv byggnadsarbetare i Falun