KULTURDEBATT. Min generation fick aldrig uppleva folkhemmet. För oss har Per-Albins vision blivit nödtvungen nostalgi. En längtan till lika delar falu rödfärg, vita knutar och olåsta ytterdörrar som välfärd utan riskkapitalister och tåg som går i tid. Ett Sverige att vara stolt över.

Men kanske håller någonting på att ske. Kanske befinner vi oss i en politisk brytningstid.

Folkhemmets historiska motståndare, borgerligheten, har själva blivit historia. I senaste valet samlade de fyra borgerliga partierna 36 procent av väljarkåren. Den lägsta siffran sedan demokratins infördes i Sverige. I skrivande stund samlar de runt 30 procent.

Striden om Sveriges politiska framtid står nu mellan Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna.

Innebär det att Sverige kan börja bygga upp folkhemmet igen?

Så enkelt är det inte. I takt med borgerlighetens tysta färd ut i den långa natten har folkhemmet fått en annan motståndare – etnonationalismen.

Per Svensson och Svante Weyler beskriver i sin bok Mitten! Sverigedemokraternas ointresse för ekonomisk politik.

”Jimmie Åkesson, Richard Jomshof, Mattias Karlsson och Björn Söder gav sig inte in i politiken för att sänka eller höja skatter, reformera landstingen eller debattera höghastighetståg.” Vad som driver partiet är, enligt författarna, ”drömmen om en kulturellt och etniskt sammankittad nation”.

SD sålde sin politik till högst bjudande

Böjligheten i ekonomiska frågor gjorde det lätt för SD att sälja ut sin ekonomiska politik till högst budande. När fackföreningsrörelsen stängde dörren rullade näringslivet ut röda mattan. Resultatet är tydligt.

Oavsett om frågan är bankskatt, vinst-i-välfärden eller 3:12-reglerna så är det storkapitalets ståndpunkter som Åkessons parti förfäktar.

Men det finns en annan kraft hos denna nya höger som utgör ett större hot mot folkhemmet än den ekonomiska politiken – strävan efter etnisk homogenitet.

I boken Segra eller dö beskriver journalisten David Baas Sverigedemokraternas schizofrena inställning till socialdemokratin. Partiets första program från 1989 beskriver folkhemmet som en idyll och Per-Albin Hansson som en hjälte.

Hur kan S vara roten till allt ont?

När Jimmie Åkesson tillträdde som partiledare år 2005 skrev han en text under rubriken ”Vi kräver folkhemmet åter” och hans självbiografi Satis polito från 2013 inleds med ett förord skrivet av en fiktiv Per-Albin Hansson.

Samtidigt har man alltid hävdat att Socialdemokraterna är roten till allt ont. Hur går det ihop?

Det gör det inte. Förvisso finns politiska skillnader mellan Per-Albin och Mona Sahlin, men den påstådda kärleken till Per-Albin är teater. Det är omöjligt att förstå folkhemmets syfte utan att se den demokratiska socialismen.

I boken Hansson av Niklas Ekdal finns ett citat av den socialdemokratiska landsfadern som fångar hans politiska gärning. ”Sverige är icke blott vårt fädernesland; det är också det land som vi skola göra socialistiskt. Nationen är vårt främsta arbetsfält.”

När Per-Albin utropar ”Sverige åt svenskarna – Svenskarna åt Sverige!” gör han det i ett tal som fokuserar på den fackliga kampen. Det som hindrar Sverige från att vara svenskarnas land är att ”den ekonomiska makten är samlad hos ett fåtal” och att ”folket saknar effektiv kontroll över de för dess välstånd viktigaste produktionsmedlen”.

Samma linje återfinns i det berömda folkhemstalet, efter de berömda raderna om det goda hemmet utan kelgrisar och styvbarn:

”Det svenska samhället är ännu icke det goda medborgarhemmet. Här råder visserligen en formell likhet, likheten i politiska rättigheter, men socialt består ännu klassamhället och ekonomiskt råder fåtalets diktatur.”

Per-Albin ville skapa gott hem åt gott folk

Per-Albin ville skapa det goda hemmet för att på så vis fostra det goda folket. För SD är det tvärtom. Det etniskt homogena folket krävs för att bygga hemmet.

Men hur ska det gå till? Hur ska man åstadkomma etnisk homogenitet i dagens Sverige, ett land där var femte person är född utomlands?

Jimmie Åkesson gav oss svaret när han gästade Hanif Balis podd God ton.

Efter att ha konstaterat att varken vandelsprövning eller mer pengar till återvandring är tillräckligt säger han: ”Vi måste börja ställa oss frågan: Varför ska de bo här överhuvudtaget? Och om vi inte vill det, vad kan vi göra politiskt åt det?”.

Åkessons verktyg för att uppnå etnisk homogenitet är storskalig folkfördrivning.

Vi ska inte lura oss att Sverigedemokraternas projekt är omöjligt. Politik är att vilja och många försök till etnisk rensning har vidtagits under mänsklighetens historia.

Men det homogena samhället är ingen utopi, snarare en dystopi. Vägen dit är en nattsvart mardröm kantad av rivna moskéer och förbud mot pride-flaggor.

Att forma en gemenskap i Sverige på grundval av etnicitet är inte att bygga ett hem – det är att riva sönder husgrunden och driva ut familjemedlemmar mot avgrunden.

Modernt folkhem kräver hjärna och hjärta

Att forma ett modernt folkhem i vår tid kräver både hjärna och hjärta. Det kräver nedmontering av klassamhället och upprustning av den nationella gemenskapen.

Materiella reformer och samhällsmoral. En politik som tyglar kapitalismen och främjar medborgerlig patriotism.

Den demokratiska socialismen måste stärkas, politiken ta företräde över marknaden och en berättelse om nationen Sverige formas.

Socialdemokratin har börjat hitta hem till folkhemspolitiken. En ny generation visar vägen.

Men förflyttningen går för långsamt. Stegen är för små. Och tiden börjar bli knapp.

Ett nytt folkhem väntar.