ESSÄ. Vi lever i en era av ekonomisk pessimism, och de flesta tror att tillväxtens tid är förbi. Orden kunde vara samtida, men de har hundra år på nacken. För så inledde den världsberömde ekonomen John Maynard Keynes sin artikel ”Economic Possibilities for our Grandchildren” publicerad år 1930 – mitt under pågående depression. 

Keynes menade att pessimisterna hade fel: Krisen var inget trendbrott, bara lite växtvärk. Han spådde att både den tekniska utvecklingen och tillväxten skulle fortsätta. Om hundra år skulle levnadsstandarden vara fyra till åtta gånger högre än trettiotalets. Då skulle vi, tack vare enorma rikedomar och effektiva maskiner, äntligen slippa gå till jobbet.

Om vi nu ville slippa det, vill säga. Keynes var ekonom, men också en stor människokännare. Han insåg att många betraktade drömmen om oändlig fritid som en mardröm:

”Det finns ingen nation och inget folk, tror jag, som kan se fram emot denna era av fritid och överflöd utan fruktan. För vi har tränats allt för länge i att sträva snarare än att njuta. Det är ett stort problem för den vanliga människan utan särskilda talanger, att hålla sig upptagen – särskilt om han inte längre har sina rötter i seder eller bruk från ett traditionellt samhälle.”

Människans behov att gå till jobbet

Den moderna arbetsmoralen sitter för djupt i oss för att vi helt ska kunna avstå från att arbeta. Keynes förslag var därför att sprida ut det arbete som ändå måste göras, så att alla får något att pyssla med. 

Tre timmar om dagen, fem dagar i veckan borde vara tillräckligt för att göra ”gamle Adam” nöjd.

Keynes fick rätt i mycket, inte minst i att utvecklingen har lett till välstånd. I vissa västländer har rikedomen tiodubblats, vilket är mer än hans mest optimistiska prognoser. Men han underskattade vårt behov av att fortsätta gå till jobbet. 

Vi har tagit ut väldigt lite av vår välståndsökning i tid och arbetar långt mer än de femton timmar i veckan som han trodde var tillräckligt.

Luthersk arbetsmoral

En rad teorier placerar roten till denna arbetsiver i religionen, närmare bestämt protestantismen. I Sverige talar vi om en ”luthersk arbetsmoral”, medan Max Weber hänvisar till puritanerna i sin berömda studie ”Den protestantiska etiken och kapitalismens anda”. 

I Norge pekar man ut fromma haugianer som arbetsmyror, och hos oss är småländska Gnosjö ett centrum för både entreprenörskap och väckelsekristendom. 

Weber tes ser i korthet ut så här: Medan medeltida människor arbetade tills behoven var fyllda, och tog sedan ut överskottet i vila och fest, så har fliten ett egenvärde i protestantiska samhällen. Dessutom betraktas fest och nöjen med misstänksamhet.

Därför fortsätter vi att arbeta, trots att vi egentligen har tillräckligt. Keynes knyter an till den här analysen när han skriver att vi har tränats i att sträva i stället för att njuta. 

Men i dag har både protestantismens och väckelsens ställning försvagats – ändå arbetar vi mer än någonsin. Något annat verkar pågå, något som varken Weber eller Keynes hade räknat med.  

Självförverkligande på gränsen till frälsning

En som funderat över detta är sociologen Carolyn Chen, som i sin bok Work, Pray, Code (Princeton University Press) analyserar arbetslivet i Silicon Valley. Hon noterar att arbetsplatserna förser människor med sådant som de förr fann i kyrkor och andra tempel. 

Det tighta arbetslaget blir som en församling, företagets vision de anställdas kallelse och att göra karriär beskrivs som ett självförverkligande på gränsen till frälsning. Dessutom ger ceremonier i form av kickoffs och teambuilding-övningar allt detta en rituell inramning.

Konsekvensen är att USA förändras i grunden. Tidigare integrerades människor i samhället via religiösa gemenskaper. Den amerikanska drömmen om karriär och rikedom kompletterades av religioner som vände människors blickar mot andra värden än de materiella. 

I stället för att se religionen som en motor för arbetsmoralen, beskriver Chen alltså arbete och religion som två sidor av livet som balanserat varandra.  

Men i dag har den balansen rubbats. Silicon Valley är fullt av ingenjörer som flyttat dit från världens alla hörn, men deras väg in i samhället går inte via kyrkor, moskéer och synagogor utan i stället genom arbetet. 

I gengäld förser företagen dem med sociala sammanhang, semesterstugor och morgonmeditationer med inbjudna gurus. 

Då blir arbetet inte bara något man ägnar fyrtio timmar i veckan i utbyte mot en månadslön, utan en institution som hela livet kretsar kring. Chen jämför detta med religiösa sekter, som vill ha monopol på medlemmarnas liv. 

Börja plocka ut tillväxt i form av ledig tid

Det finns emellertid tecken på att det intensiva arbetssamhället knakar i sina fogar. Redan för tjugo år sedan varnade Thomas Hylland Eriksen för konsekvenserna av ett högre samhällstempo i sin bok Ögonblickets tyranni. 

På senare år har den tyske sociologen Hartmut Rosa pekat på att den moderna accelerationen genererar en överhettning som syns tydligt på två områden: I utbrända själar och ett upphettat klimat. 

Därför borde vi börja plocka ut tillväxt i form av ledig tid i stället för mer pengar. För tid är den enda resurs som vi kan ta ut mer av utan att slita planeten – och dessutom gynnar ett sådant uttag själen. Tid ger oss möjlighet att ägna oss åt saker som de flesta värderar högre än pengar: Vänskap, våra barn, ideellt engagemang, kultur, friluftsliv eller att gå på gudstjänst.

Men trots accelerationens samhällskostnader har frågan om arbetstidsförkortning länge varit parlamentariskt död i Sverige. Ointresset har förenat de stora partierna från höger till vänster, även om motiven skiljt sig åt. 

Kortad arbetstid, bra eller dåligt?

Socialdemokraterna har velat slå vakt som skattekronorna, medan Moderaterna vill undvika besvär för företagen. Konsekvensen har varit att ingen rört arbetstiden. Men nu signalerar Socialdemokraterna att de vill verka för kortare arbetstid med bibehållen lön. 

Kritiken har inte låtit vänta på sig. Politiker på högerkanten varnar för arbetsbrist, förlorade skatteintäkter och minskad tillväxt. Men stämmer det verkligen? 

Forskning och erfarenhet från arbetstidsförkortning i en rad olika branscher pekar faktiskt i motsatt riktning. 

I sin bok Ta din tid (Volante) diskuterar den svenska samtidshistorikern David Larsson Heidenblad arbetslivet i kunskapsindustrin. Han noterar att det kommit ut en rad böcker på temat ”gör mindre men bättre” under de senaste åren: Deep Work av Cal Newport, Quit av Annie Duke och Essentialism av Greg McKeown. 

De vilar på forskning kring kreativitet, fokus och planering och slutsatsen är att minskad arbetstid inte alls behöver leda till en produktivitetsförlust – tvärtom, faktiskt.

Kreativt kunskapsarbete kräver avkoppling, för oftast är det under perioder av avspänning som de bästa idéerna dyker upp. Dessutom arbetar man mer effektivt vid skrivbordet om man sitter där utvilad.

Nio av tio företag nöjda med kortad arbetstid

Samma mönster syns i andra branscher. Förra året avslutades världens största studie i arbetstidsförkortning, där 61 brittiska företag prövade att gå ner till en fyradagarsvecka under en begränsad tid. I undersökningen ingick nästan 3000 anställda i olika branscher: banker, snabbmatsrestauranger, reklambyråer och så vidare. 

Nio av tio företag var nöjda med utfallet och vill fortsätta testet. En tredjedel valde att omedelbart permanenta det. 40 procent av de anställda uppgav att stressen minskade, och hälften att deras psykiska hälsa förbättrades. Produktionsminskningarna var försumbara medan sjukfrånvaron minskade rejält.  

Forskning och beprövad erfarenhet pekar alltså i samma riktning: Minskad arbetstid leder till högre livskvalitet, ofta utan att produktiviteten avtar. Ändå möts det av en högljudd skepsis från personer som annars skulle akta sig för att avfärda forskning. 

Apokalyptiska scenarier målas upp, med hot om vårdkollaps och enorma samhällsproblem. Vad handlar detta om?

För att förstå det behöver vi, tror jag, återvända till förhållandet mellan arbete och religion. Även i Sverige finns tecken på att arbetet gått ifrån att ha varit något som motiveras religiöst, till att bli en egen religion.

Att färre tror på Gud innebär inte att religiösa värden har försvunnit, i stället har de migrerat: Flyttat från kyrkan till arbetet. Det har lett till vad en del kallar ”workism”: Arbetet har blivit den senmoderna religionen framför andra. 

Markerar status

Att arbetslaget blivit vår viktigaste gemenskap syns i att den svenska ensamheten är särskilt utbredd bland de som inte arbetar: Arbetslösa och äldre pensionärer. 

De senaste åren rapporterar Ungdomsbarometern att arbete och karriär spelar allt större roll för unga människor. Och i ett samhälle där vi ständigt visar oss på sociala medier blir lyxkonsumtion och dyra resor allt viktigare för att markera status.

Vad blir de konsekvenserna av vi finner mening, sammanhang, ritualer och livsriktning i arbetet? I en artikel för NY Times summerade Chen slutsatserna av sin studie så här: 

”Jag upptäckte att arbetets evangelium är en tunn soppa, en etiskt urvattnad lösning som inte kan möta vårt grundläggande behov av tillhörighet och mening. Och den svälter oss som individer och samhällen.” 

Arbetet är en avgud som kommer göra anhängarna besvikna. 

Påminns om en sekt

I takt med att ”workism” växer krymper civilsamhället, barnafödandet går ner och traditionella mötesplatser försvinner. Dessutom pressas demokratin, eftersom de flesta har svårt att engagera sig politiskt vid sidan om sina krävande jobb. 

På så sätt annekterar arbetet hela det moderna livet. Workism är inte bara, visar det sig, en religion, utan påminner snarast om en sekt.  

Det gör arbetskritikerna till moderna kättare. För om jobbet ger oss livsriktning och sociala sammanhang, då framstår alla förslag på att vi ska trappa ner som hädiska.

  • Joel Halldorff
    Teolog och kulturskribent