Trots vikande opinionssiffror omvaldes nyligen Ulf Kristersson som ledare för Moderaterna.

Men något hänfört dyrkande av Kristerssons ledarskap var svårt att se.

Det motvilliga hyllandet av en partiledare som i en normal politisk verklighet skulle ha tackat för sig grundas i stället på manifestet från valet 2022, Tidöavtalet, som garanterar moderat ekonomisk politik och en moderat statsminister.

Och det räcker långt för ett parti som i decennier har kämpat för att driva den ekonomiska politiken till höger.

Tidöavtalet gav dem chansen, och den chansen vill man inte missa, trots dalande opinionssiffror.

Här finns tydlig moderat politik, nedskärningar av välfärden, fortsatta privatisering och – naturligtvis – hordvis av sänkta skatter, Moderaternas egen politiska kardinalpunkt.

Det är i dessa politiska reformer som Tidöavtalet fortfarande lever bland Moderaterna.

Och det är symptomatiskt att de högsta applåderna och mest hjärtevärmande jublet under Moderatstämman kom när Kristersson hyllade Österåkermoderaternas bedrift att ha sänkt skatten mest bland alla Sveriges 290 kommuner.

Men samtidigt har Kristersson helt tappat relationen till stödpartiet Sverigedemokraterna.

Inte en statsminister för hela landet

Inför SD:s uppmaningar att bränna koraner, hat mot fri kultur, och en flod av ohöljd rasism har Kristersson inte haft några svar, inte som moderatpolitiker och ännu mindre som Sveriges statsminister.

Ömsom står han handfallen, ömsom försöker han övertrumfa SD:s hat genom egna angrepp och ömsom försöker han skratta och flamsa bort SD:s grova hat och hot.

Ingen minoritetsgrupp kan längre se Ulf Kristersson som en statsminister för hela landet.

Ulf Kristersson lyckades till och med förvandla sitt tv-sända ”tal till nationen” till småaktigt partipolitiskt gnabb som vi dagligen hör från moderater i riksdagen, i total avsaknad av känsla för Sverige och svenskarna.

Till och med det som skulle bli Kristerssons strå i hatten, att föra Sverige in i Nato, har blivit ett moderat dunderfiasko.

Natomedlemskapet beror nu mer på vilka utspel Sverigedemokraternas ledare Jimmie Åkesson kommer med och vilka svarsutspel Turkiets despotiska president Erdogan levererar.

Ulf Kristersson är inte längre med i matchen.

Kristerssons aktersegling i debatten blir alltmer uppenbar. Och en alltmer påträngande fråga blir hur länge han kan sitta kvar som Moderaternas partiledare när nästa val närmar sig?

Väljarna flyr till vänstern och extremhögern

Skulle det vara val i dag skulle L, KD och C åka ur riksdagen. Av den en gång så framgångsrika borgerliga Alliansen återstår bara Moderaternas 16,2 procent i riksdagen. Resten av väljarna flyr till vänstern eller till extremhögern.

Då hjälper det knappast att Ulf Kristersson är beredd att dra ännu mer moderatpolitik ur Tidöhatten. Vi kommer helt säkert att få se ytterligare skattesänkningar. Eller ännu ett privatiserat sjukhus. Eller kanske fler ISK-konton.

Men SD kommer inte att sluta hata invandrare för det. SD kommer inte att sluta driva opposition mot de grupper som pekas ut som landsförrädare.

Och alla sådana utspel har en starkt sammanhållande kraft bland SD:s anhängare som vida överglänser moderata skatteutspel.

I dagens politiska vinternatt är det därmed logiskt att det bara blir vänstern som lyckas formulera en motpolitik.

De liberala och kristdemokratiska noderna har sedan länge slocknat och för Moderaterna blir tiden allt knappare.

När spekulationerna om Ulf Kristerssons avgång blir ett favoritämne i samhällsdebatten är den bästa tidpunkten för hans avgång redan passerad.