Vintern år 1077 tvingades den tyske kungen Henrik IV vandra barfota till påven Gregorius VII:s slott i Canossa för att be om förlåtelse.

Kungen hade blivit bannlyst och vid Canossa fick han stå i snön under tre dagar och vänta på att tas till nåder.

Av detta har vi fått ett begrepp som fått politisk aktualitet:

Canossavandring.

Just nu är Socialdemokraterna ute på en sådan i och med den ”uppdaterade samhällsanalys” som portionerats ut under vintern.

Har SD styrt sossarna?

I förra veckan var kulturpolitikern Lawen Redar – som leder en av grupperna som uppdaterat analysen – ute och bad om ursäkt. Socialdemokraterna har, i sin iver att ta avstånd från SD, landat fel i migrations- och integrationspolitiken, lät hon förstå.

Redars grupp tycks anse att Sveriges stora flyktingmottagande inte berott på att S-regeringar tyckte det fanns ett värde i att ta emot de människor som Göran Persson på sin tid beskrev som ”en kraft och kompetens”. I den nya självförståelsen tycks det mest ha handlat om att Socialdemokraterna förhöll sig till ett annat parti.

Det där har jag lite svårt att köpa, men det är hur som helst slut på det nu.

I början av november var Annika Strandhäll – som även hon leder en analysgrupp – också ute och ville göra bot.

Arbetsmarknadspolitiken har undan för undan monterats ner och S orkade inte hålla emot utvecklingen. Ibland har partiet till och med bidragit till att det blivit så här, sa den tidigare socialförsäkringsministern till den här tidningen.

Hur ser det ut då? Det fick vi veta i dag när Strandhälls grupp lämnade in sin del av samhällsanalysen till partiledningen.

Drygt en miljon löntagare har olika former av kontrakt där de saknar långsiktig trygghet i försörjningen. Arbetsmiljöpolitiken har inte hängt med. Nära 800 personer dör varje år av stroke och hjärtsjukdomar orsakade av arbetsrelaterad stress.

Göra om samma missstag igen

Trygghetsförsäkringarna vid sjukdom och arbetslöshet har urholkats. Människor utförsäkras och den utvecklingen tog ny fart när Annika Strandhäll var minister och regeringen sa åt Försäkringskassan att få ner sjukpenningtalen.

Sjukfrånvaron är högre bland kvinnor än män. Högre för arbetare än tjänstemän.

Majoriteten av de arbetslösa som är registrerade hos Arbetsförmedlingen får ingen a-kassa. Pensionssystemet är orättvist mot kvinnor och arbetare.

Massarbetslöshet råder och lågutbildade, yngre, funktionsnedsatta, utrikesfödda och kvinnor är värst drabbade. Arbetsförmedlingen förmedlar inte jobb, Samhall gör inte sitt jobb.

Finanspolitiken används inte för att pressa ned arbetslösheten och arbetsmarknadspolitiken är satt på svältkur. Allt färre arbetslösa får stöd och hjälp att få ett jobb och kommunerna får träda in när staten retirerar.

Så ser läget ut och socialdemokratins ansvar för det hela är väsentligt. Det hymlar inte Strandhäll och hennes grupp om. De hymlar inte heller om att de vet att väljarna vet det och att de begriper att det skadat partiet.

I vår kommer de politiska förslagen som tar sikta på att åtgärda situationen.
Det kommer onekligen bli intressant och lär av nödvändighet innehålla båda återställare och helt nya förslag.

Lika intressant är den fråga som liksom vilar över hela den självkritiska analysen:
Hade Socialdemokraterna gjort om allt, om till exempel Centerpartiet kräver det för att släppa fram Magdalena Andersson som statsminister 2026?

Några nya Canossavandringar har Socialdemokraterna inte råd med.