Det är bara klimatkatastrofen som sipprar nedåt, Romina Pourmokhtari
Att göra något på riktigt åt klimatkatastrofen hotar högerns rättfärdigande av groteska klyftor, skriver Arbetets politiska redaktör.
2023 ser ut att bli det varmaste året som någonsin uppmätts. Världen går mot minst 2,5 graders uppvärmning.
Två miljoner djur- och växtarter riskerar att utrotas. Vi står inför en ”katastrofal ekosystemkollaps” inom 50 år. Den värsta översvämningen i mannaminne har drabbat Somalia. 14 procent av världens korallrev har försvunnit på mindre än 15 år.
Se där, några mindre uppiggande klimatnyheter från veckan som har gått. Det är mot en så mörk bakgrund som klimattoppmötet COP28 i Dubai inleds om tio dagar.
Statsminister Ulf Kristersson ska dit, klimat- och miljöminister Romina Pourmokhtari också.
Vad ska de säga? Kanske något om en ny klimatöverenskommelse där regeringsunderlaget gemensamt struntar i tidigare klimatmål som ligger nära i tid.
Kanske något om kärnkraften. Alldeles säkert något om kärnkraften. Den löser ju det mesta.
Klimathotets mest brännande aspekt – att det handlar om fördelning av resurser – lär det talas tystare om.
Uppfattningen att rikedom sipprar nedåt är den snuttefilt som högern uppfunnit för att motivera groteska klyftor och för att legitimera att vissa lever i anstötligt överflöd när andra dör av svält.
I sin nya rapport beskriver hjälporganisationen Oxfam hur den rikaste procenten förbrukar världens resurser med liv och lust.
Den rikaste procenten köper bilar, resor, diamanter och bygger slott och renoverar herrgårdar. Och de står för lika mycket av koldioxidutsläppen som de fattigaste två tredjedelarna av mänskligheten. Om de fortsätter i den här takten så kommer det resultera i en temperaturhöjning på över 3 grader.
Jeff Bezoz såg ner på jorden
Trenden känns igen i det lilla formatet.
Den fattigaste hälften av Sveriges befolkning har enligt Oxfam minskat sina koldioxidutsläpp med 16 procent sedan 1990. Den rikaste procenten i Sverige har tvärtom ökat sina utsläpp med elva procent. Boende i Danderyd, en av Sveriges rikaste kommuner, genererar dubbelt så mycket koldioxid som genomsnittssvensken.
Det är nu inte så att de rika är omedvetna om att det inte kommer gå att göra business på en död planet. Jeff Bezos, världens rikaste man, har till exempel berättat hur han insåg att planeten var värd att rädda ner han såg ner på den från sitt privata rymdskepp.
Andra rikingar funderar på hur bunkrar, båtar och resor till Mars ska rädda dem när klimatet brakar. Hur det ska bli med människorna som redan i dag flyr från torka, stormar och översvämningar är mindre intressant.
Börjar och slutar med kärnkraft
Just dem borde våra folkvalda fundera på men i Sverige börjar och slutar svaret som sagt med kärnkraft.
Förslag om progressiva koldioxidskatter eller nya och bättre utformade förmögenhetsskatter är ingenting för Kristersson och Pourmokhtari.
De groteskt rika måste få leva ett liv där man köper tuttvodka när planeten brinner. Det är nämligen bra för hela samhället. Rikedom sipprar nedåt, som sagt.
Men det enda som sipprar nedåt är konsekvenserna av de stenrikas levnadssätt.
Och den yttersta konsekvensen av det är planetens undergång.