LO förlorade slaget om löntagarfonderna – det öppnade dammluckorna för marknadslösningar

Den 4 oktober 1983 blickade Peje Emilsson ut över ett folkhav i Humlegården i Stockholm och såg att en ny tid hade börjat. I augusti hade motståndarna mot löntagarfonder sökt polisens tillstånd för en demonstration med 5 000 deltagare.

De blev 75 000, enligt polisens uppskattning, enligt arrangörerna närmare 100 000.  

– Fonderna hade fått många att känna att LO och Socialdemokraterna gick för långt. Nu kom den breda reaktionen, säger Peje Emilsson, grundare av PR-byrån Kreab och en av dem som arrangerade demonstrationen. 

Den stora mobiliseringen överraskade. Småföretagare och högerväljare brukade inte gå ut på gatorna. 

Men i själva verket synliggjorde demonstrationen något som hade pågått länge. 

– I sex-sju år hade SAF bedrivit ett intensivt informationsarbete om fri företagsamhet och mot socialisering. Demonstrationen den 4 oktober var kulmen, säger Peje Emilsson, i dag känd även som grundare av Kunskapsskolan och förespråkare för friskolor. 

Syftade till socialism

1975 brukar ses som startåret för striden om löntagarfonderna, som sedan dominerade svensk politik i ett årtionde. 

I augusti det året lade LO:s utredare Rudolf Meidner och medförfattarna Anna Hedborg och Gunnar Fond fram ett förslag som var tänkt att förändra Sverige i grunden. 

Enkelt uttryckt skulle en del av vinsten i företagen gå till fackligt styrda löntagarfonder. Det skulle ske genom att företagen tvingades ge ut nya aktier som skulle gå direkt till fonderna.

Inom tre-fyra årtionden, eller tidigare, skulle fonderna bli majoritetsägare i de stora företagen, enligt Meidners beräkningar. 

Tidningen Arbetet (som då hette LO-tidningen) sammanfattade i en rubrik som har blivit klassisk: ”Med fonderna tar vi över successivt”. I en radiointervju bekräftade Meidner att fonderna syftade till socialism. 

Slog ner som en bomb

– Jag vill hänvisa till Marx och Wigforss. Vi kan i grunden inte förändra samhället utan att också ändra på ägandet, sa Rudolf Meidner. 

Hos Socialdemokraterna slog LO-förslaget ner som en bomb. 

– Jag förstod inte vad som hade gått åt LO-ledningen. Slutmålet, om man lyssnade till Meidner, var ju att göra om Sverige till något slags Sovjetunionen, säger Kjell-Olof Feldt, som var handelsminister i Olof Palmes regering.  

Enligt Kjell-Olof Feldt ställde sig många fackligt förtroendevalda frågande till Meidners förslag. Men han fick erfara att det också väckte entusiasm. 

– Det skapade förväntningar. På möten i arbetarrörelsen runt om i landet blev jag utskälld för att regeringen inte förverkligade fonderna omedelbart. 

Siktade på maktövertagande

För en nutida publik är Meidners förslag till LO-kongressen 1976 förbluffande radikalt. För att alls förstå det behöver man känna till dåtidens debatt om LO:s solidariska lönepolitik, alltså fackets strävan att jämna ut löneskillnader mellan branscher, yrken och företag. 

Utjämningen betydde att svaga företag tvingades betala högre löner än de klarade. Medan framgångsrika företag, som skulle haft råd med betydligt högre löner, gynnades. 

De ”extra” vinster som detta skapade i de starka företagen stack facket i ögonen. LO-kongressen 1971 behandlade flera motioner om hur arbetarna skulle få del av dem.

En motion från Metallarbetareförbundet ställde frågan hur man skulle få större investeringar i industrin, utan att de vinster som detta förutsatte ”får negativa konsekvenser för förmögenhetsfördelningen”. 

– Det var fördelningsproblemet vi ville åt. Men Meidners förslag gick mycket längre. Det är uppenbart att det siktade till maktövertagande, något som inte fanns med i vår motion, säger Allan Larsson, utredningschef på Metall som skrev motionen.  

LO-utredarnas förslag hade inspirerats av liknande planer i Västtyskland. Men framför allt speglade det tiden efter studentrevolt och Vietnamkrig. En tid när Socialdemokraternas långsamma välfärdsbygge inte var nog, och till och med Folkpartiet kritiserade koncentrationen av privat ägande till ett fåtal. 

Olof Palme var pressad

För Socialdemokraterna blev det radikala förslaget en huvudvärk. 

– Den mest besvikne när ett stort antal LO-företrädare började tala om fonderna som framtiden, det var Olof Palme. Han, jag och partiet hade jobbat med medbestämmandelagen.

Palme trodde, kanske lite naivt, på mbl. Men han vågade inte ta LO vid strupen, säger Kjell-Olof Feldt. 

För att undvika öppen strid hänvisade regeringen fondfrågan till en statlig utredning där facken, arbetsgivarna och alla partier var representerade, utom Vänsterpartiet kommunisterna, som ville att staten helt enkelt skulle expropriera företagen.

Folkpartiet hade lagt fram ett eget förslag om löntagarfonder 1974, så förhoppningen var att utredaren Hjalmar Mehr skulle sy ihop en kompromiss över blockgränsen. 

Men för Moderaterna var hotet om ”fondsocialism” ett vapen i kampen mot Socialdemokraterna som de inte ville desarmera. Inför valet 1976 tvingades Olof Palme försvara löntagarfonderna.

När han fick frågor om det privata ägandet nu skulle upphävas lät han pressad. 

”Fondfrågan försvagade Socialdemokraterna”

När Hjalmar Mehr lämnade utredningen om löntagarfonderna 1979 tog Allan Larsson över som ordförande. Allan Larsson (som senare blev finansminister för Socialdemokraterna) skissade på ett förslag med lokala fonder för vinstdelning som väckte intresse hos ledamöterna i utredningen. 

– Men Moderaterna ville inte ha några fonder alls. Och på den andra sidan sa LO nej till varje kompromiss, säger Allan Larsson. 

Den 4 februari 1981 klev Allan Larsson av som ordförande. Utredningen hade spruckit, löntagarfonderna hade slutgiltigt blivit en blockskiljande fråga.  

– Ett och ett halvt års arbete hade varit till ingen nytta. Det var mitt livs största politiska misslyckande, säger Allan Larsson. 

Kjell-Olof Feldt tror att fondfrågan försvagade Socialdemokraterna. 

– Den förgiftade en del av den interna diskussionen. Jag hörde till dem som sa ifrån: ”Det här går inte, vi är på väg mot halvdiktatur”. Jag blev jävligt utsatt, hängdes ut som ett monster på socialdemokratiska ledarsidor. 

Var en vändpunkt

Peje Emilsson beskriver hur socialdemokratin tidigare kunde definiera allt i svensk politik. Striden om löntagarfonderna blev en viktig vändpunkt, anser han. 

– Fonderna blev en symbolfråga. Den öppnade upp för en mängd avregleringar längre fram. Vi fick fri radio och tv, det blev fritt att förmedla arbete… 

40 år senare är den 4 oktober kanelbullens dag. Politiskt är frågorna om vinstdelning och löntagarägande i företagen stendöda.

Men finns de problem som löntagarfonderna skulle lösa i själva verket kvar, fast ingen talar om dem?

Frågan är inte orimlig. Fonderna var alltså ett svar på att fackets återhållsamma lönekrav skapade vinster som stack medlemmarna i ögonen. Jämför gärna med den nuvarande ordningen, där den löneökning som facken i industrin förhandlar fram, det så kallade märket, gäller lika för alla. Märket gör att anställda i de mest lönsamma företagen även i dag tvingas se på när ägarna tar hand om vinsterna.

LO-ekonomen Torbjörn Hållö svarar ett rakt ”nej” på frågan ovan.

– I dag finns inte de spänningar som fanns i 1970-talets lönebildning, säger Torbjörn Hållö. 

Vinsterna har visserligen ökat på lönernas bekostnad. (Torbjörn Hållö talar noga räknat om ökad vinstandel, ett mått på det överskott som blir kvar när kostnaden för arbetskraften är betald.)

– Vi har sett exempellösa vinster i en del branscher. Men det handlar trots allt om en kort period. Och skulle det visa sig att detta inte är tillfälligt, så kommer facken att höja sina lönekrav tills vinstandelen är tillbaka på en normal nivå, säger Torbjörn Hållö.

Daniel Suhonen, chef för tankesmedjan Katalys, ser två paralleller i dagens Sverige till de problem som utlöste striden om fonderna. 

– Den ena är att vinstandelen har stigit kraftigt, obalansen mellan arbete och kapital är stor. Den andra är demokratifrågan: den ojämna fördelningen av makt och ägande. 

Efter att tio års reallöneökningar raderats ut borde demokratifrågan väckas på nytt, anser Daniel Suhonen. I dag har löntagarna enorma summor i pensionssparande och strejkfonder.

De skulle kunna ge stor makt om de används kollektivt, resonerar Daniel Suhonen, som skulle föredra att makten i så fall utövas av väljarna snarare än facken. 

– Arbetarrörelsen snubblade mitt i steget mot ekonomisk demokrati. Därefter har man fortsatt att backa. Men pendeln kommer att svänga, och då kan det gå fort.