Helgens moderata besked att regeringen inte avser att justera upp brytpunkten för statlig skatt – en skattesänkning för de som tjänar mest – föll som känt inte i god jord hos Tidölagets vänner.

På X – tidigare Twitter – var förbittringen enorm under söndagen.

Chefen för Näringslivets Medieservice Teodor Koistinen blev arg. Moderata regionrådet Kristoffer Tamsons blev ännu argare. Timbros chefsekonom Fredrik Kopsch blev jättearg: ”Oavsett vad man röstar på får man en sosseregering”.

Argast av alla blev borgerliga skribenten Kajsa Dovstad. Hon hotade med att rösta blankt i nästa val eftersom hon – som levt på ”existensminimum” med tre boenden, bil och SJ-årskort – nu skulle få höjd skatt.

Och tidigare M-riksdagsledamoten Gunnar Axén passade på att gratulera de främlingsfientliga skattekverulanterna Medborgerlig samling (12 882 väljare i senaste riksdagsvalet).

Det går förstås att skratta åt det där. Överbetalda kälkborgare som låter topplocket fara för en utebliven skattelättnad för folk som tjänar mer än 51 000 kronor saknar inte underhållningsvärde.

Men varför låtsas de att Josef Stalin skrivit statsbudgeten?

Skatter förändrar samhället

Det är ju så att ett skattesystem inte bara är en fråga om hur man får in pengar till staten. Skatter och hur de är konstruerade påverkar också samhällsutvecklingen.

När regeringen Reinfeldt införde jobbskatteavdragen så bidrog det till att tämja de fackliga organisationernas lönekrav.

När regeringen Reinfeldt införde rut-avdraget så bidrog det till att den kommunalt finansierade hemtjänsten konkurrerades ut.
Avskaffade förmögenhets- och fastighetsskatter har bidragit till att ojämlikheten har växt.

Det är därför den sänkta brytpunkten är så viktig för de mest doktrinära moderaterna. De vill ha ett samhälle där människor som tjänar mycket pengar har det riktigt, riktigt gôtt och bidrar väldigt, väldigt lite till det gemensamma.

Men, frågar sig vän av ordning, är regeringens skattepolitik dålig för de välbeställda då? Brytpunkten höjs inte men jobbskatteavdraget indexeras även i fortsättningen.

I kronor räknat gynnar det de med högre inkomster mest. Och det nya jobbskatteavdraget som regeringen går fram med missgynnar de med de lägsta lönerna mest, både procentuellt och i kronor.

Men det där biter inte på fundamentalisterna. ”Moderaterna lät S vinna om skatterna”, jämrar sig Dagens Industris ledarsida. ”Ett svek ska kallas ett svek”, kvider SvD:s ledarsida.

Borgarna har lämnat verkligheten

Det mest fascinerade med högerns inbördeskrig om skatterna är att många överhuvudtaget inte verkar förhålla sig till de politiska realiterna.

Om regeringen lagt 13 miljarder på höjd skiktgräns och ytterligare 11 miljarder på sänkt jobbskatteavdrag när välfärden skriker efter resurser hade man lämnat walk-over till oppositionen när folk vill ha svar på vad som händer med skolan, vården och omsorgen.

I stället ville Elisabeth Svantesson ha en situation där hon kunde säga att regeringen precis som Socialdemokraterna önskat särskilt satsar på låg- och medelinkomsttagare och att den viktiga konflikten fortsatt handlar om, tja, kärnkraft och allt som är dåligt med invandring.

Men där har regeringen, helt uppenbart, ingen stöttning från sin opinionsbildande utlöpare. Får inte de rikaste orealistiskt stora skattesänkningar får det vara.

Högern har helt enkelt glömt bort hur man vinner. Och gladast för det är nog Socialdemokraterna.