KOMMENTAR. Jag tror att vi alla har en lista på saker vi hoppas bli ihågkomna för när vi dör. Min har länge toppats av gången då jag blev näthatad av moralpanikens slutboss Siewert Öholm, i en hen-debatt.

Nu har salige Siewert slutligen utmanats, tack vare en koncentrerad insats av några av Sveriges töntigaste kristna.

Det började, som så många andra historiska händelser, med en rolig tweet. Ämnet: Ebba Busch, som i sitt sommartal sagt att det förekom dubbelmoral i debatten om koranbränningar. Detta då många av kritikerna inte på samma sätt reagerat på “förnedringar av Kristus”. 

Som exempel nämndes två sketcher från humorgruppen Grotesco: ”Kuk i hatt”, och musikalnumret ”Du ska aldrig runka bulle med herren Jesus Krist”, som sändes i SVT 21 november 2007. 

Att jämföra koranbränningarna – en företeelse startad av en dansk rasist i syfte att söka upp och trakassera muslimer – med ett gammalt musikalnummer om att runka bulle med Jesus, är ju redan väldigt roligt. 

Min tweet på sajten omdöpt till X löd, i all enkelhet:

“Livets Ord-töntar utsätts inte för hatbrott pga sin etnicitet eller kultur och behöver därför inte min sympati när nån gör runka-bulle-skämt om deras religion, hope this helps”. 

Kort. Kärnfullt. Korrekt.

Inte bara ett utan tre svar

Döm därför om min förvåning när jag några dagar senare ser att tweeten gett upphov till hela tre texter i den kristna tidningen Dagen. 

För att kunna hävda att vänstern är elak mot kristna har de klippt bort bort biten där det framgår att vad jag inte känner sympati för är den påstådda kränkningen det innebar att någon skojade om Jesus och runkbullar år 2007.

”Livets ord-töntar behöver inte min sympati” blir rubrik på nyhetssidan.

“Lider vänsterskribenter av pubertalt uppror?”, frågar sig ledarskribenten Fredrik Wenell. Tackar som frågar, jag lider inte av mitt pubertala uppror utan har rätt kul med det.

Bidraget med starkast brösttoner är en debattartikel undertecknad Joakim Lundqvist, förstepastor för Livets Ord 2013-2021. I denna gör han sitt bästa för att bevisa att han förtjänar sympati och likställa min tramsiga tweet med ett uttalat stöd för hatbrott. 

Mer än halva texten tillägnas en anekdot om en stackars flicka som tvingas utstå ett avslutningsspex med lärarna i sin skola där det skämtas om kristendom – enligt honom med henne som tilltänkt mobboffer. 

Han nämner också kristna som mördas och förföljs i andra länder. Knappast relevant här då diskussionen tydligt gäller kristna svenskars situation jämfört med muslimers. 

Slutligen lyfter han ett bombattentat mot Livets Ords lokaler som efter mina efterforskningar visar sig ha skett 1990.

Sedan skriver han (kom ihåg detta till min dödsruna): 

“Samhällsdebattören Myra Åhbeck Öhrman skrev på X att ”Livets ord-töntar utsätts inte för hatbrott pga sin etnicitet eller kultur och behöver därför inte min sympati” … Intressant tillvägagångssätt, verkligen, att först klumpa ihop en kategori kristna, kategoriskt och kollektivt töntförklara dem, och därefter hävda att det är helt okej att göra så eftersom motivet var att håna religiositet och inte etnicitet eller kultur”. 

Utryckningen är politisk

Och, oh boy. Var ska vi ens börja? Kanske med att han, i sitt försök kränga på sig offerkoftan, gör argumentet samma björntjänst som Busch. 

Om de bästa bevisen för deras utsatta position i Sverige är en overifierbar andrahandsanekdot, en attack för över 30 år sedan, och en 16 år gammal runkbullesketch. Då förefaller det som att jag hade helt rätt i antagandet att det är relativt smärtfritt att vara Livets Ord-medlem i Sverige idag.

Men anledningen till att Lundqvist rycker ut i försvar är knappast religiös, utan snarare politisk. 

2018 predikade han om att Sverige behövde en ny regering – en högerregering som inkluderade KD. 

Det är inte så konstigt. Partiet tycks vara så tätt sammanflätade med hans kyrka att det beskrivits som deras politiska gren. Det var, enligt deras pol.sek. i Uppsala, “helt nödvändigt att ha stöd av Livets Ords församling för att nå högre positioner inom Kristdemokraterna”.

Partiledaren Ebba Busch har som bekant gått i kyrkans grundskola i Uppsala, och har beskrivit sin tid där som “stärkande” – en bild som inte verkar delas av tidigare elever.

KD-väljare har uttryckt att Busch företräder en kristen tro som har lite gemensamt med den pingströrelse partiet föddes ur och mer gemensamt med den amerikanska kristna rörelse som prioriterar personlig framgång före medmänsklighet. 

Samma fokus som definierar Livets Ord.

Min brist på sympati för henne och dem har kort sagt väldigt lite med någon kristen tro att göra. Ungefär lika lite som kyrkans egen primära verksamhet. 

Vad är Livets ord?

Livets Ord är i grund och botten en lönsam familjeägd företagskoncern med tillgångar och omsättning i hundramiljonerklassen, där ledningen inte dragit sig för att sko sig på medlemmarnas bekostnad.

De driver också flera religiösa friskolor via Ansgarskolorna AB, som tillsammans utbildar i runda slängar tusen elever om året.

Kyrkans historia har kantats av kritik från avhoppare mot auktoritära metoder, tankekontroll, och ett klimat där svaga medlemmar uppmanas att lägga skulden på sig själva. 

Vanligt förekommande är även berättelser om omvändelseterapi och andra typer av trans– och homofobi, som sträcker sig hela vägen in i nutid. 

Joakim Lundqvist har sagt att han “ser frågan [om homosexuella] som ideologiskt tydlig”, men har pliktskyldigast uppmanat andra kristna att vara mer empatiska i sina fördömanden. 

Samtidigt har han predikat i Watotokyrkan i Uganda, en kyrka vars äldstepastor var pådrivande för den lagstiftning där någon som gjort sig skyldig till “homosexuella handlingar” kan dömas till döden.

Är även det en kristen församling som Lundqvist och de andra hos Dagen tycker att jag ska känna sympati med när Grotesco skämtar om att Jesus runkar bulle? 

Inget försvar för tidigare fördomar

Det verkar stämma att man som Livets Ord-medlem under 90-talet kunde mötas av fördomar, hån och i minst ett fall direkt våld. Organisationen var illa ansedd – ibland med rätta, även om det givetvis på inget sätt försvarar attacker mot dess medlemmar. 

Jag kan sympatisera med det.

Men där är vi inte idag. Idag är vi i en värld där det globala nätverket av evangeliska organisationer som deras sitter på enorma mängder av både kapital och makt.

Särskilt stark är rörelsen i USA. Under den period som förflutit mellan nu och då har antalet grupper som sysslar med religiös lobbyism i Washington D.C. närmare femdubblats. Den kristna högern har investerat hundratals miljoner dollar i en infrastruktur som framför allt tagit sikte på politiker, rättsväsende och media. 

Deras inflytande ses som instrumentalt i det nyliga beslutet att luckra upp stödet för aborträtten på federal nivå.

En av de största och mest inflytelserika grupperna som sysslar med den här sortens politiska arbete är Alliance Defending Freedom, med en omsättning motsvarande en dryg miljard svenska kronor. 

Bland ADF:s försyndelser finns, utöver homofobi, ett mål om totalförbud för aborter. Det är något de verkar för även internationellt, som när de bistod svenska barnmorskan Ellinor Grinmarks försök att driva igenom rätten att vårdvägra vid aborter av religiösa skäl, med juridiskt och ekonomiskt stöd.

Företrädare för ADF har bjudits in av Livets Ord till en av Lundqvists egna samtalspaneler, och en av deras advokater har tidigare bistått kyrkans amerikanska gren med att behålla skattelättnader för sina lokaler i Freeport, NY.

Religiösa rörelser med stor makt

Så, låt oss sammanfatta.

Joakim Lundkvist var ledare för den inflytelserika och lönsamma organisationen Livets Ord fram till 2021, och jobbar nu internationellt med den ännu starkare evangeliska rörelsen i USA.

Ebba Busch är Livets Ord-kopplad, partiledare, energi- och näringsminister och vice statsminister.

Vår moderata finansminister Elisabeth Svantesson har även hon en bakgrund i Livets Ord och anti-abortgruppen Ja till livet.

Med den sortens makt är det svårt att hävda att organisationen är en förtryckt minoritet, även om den som kallar dem töntar råkar vara en livsfarlig frilansskribent på vänsterkanten.

Det gissar jag att Lundqvist vet, eftersom han istället låtsas att det var kristna jag sa mig sakna empati för. Inget kunde faktiskt vara längre från sanningen. 

Jag är tvärtom ganska förtjust i kristendomen som ideologi, efter alla timmar under min uppväxt som tillbringats i kyrkor och församlingsgårdar som körsångare.

Än idag betalar jag gladeligen kyrkoskatt och besöker gudstjänster. 

Vad är det jag hånar?

Min åsikt – att man måste få skämta om och utmana religiösa symboler och företrädare – är inte på något sätt inkompatibel med en grundmurad respekt för människors rätt till sin tro. 

Så ej heller med åsikten att koranbränningar och andra angrepp på religiösa grupper som är tydligt avsedda att skada dem är förkastliga.

Det jag hånar är klagosången från en rörelse av privilegierade människor som själva strider mot alla de kristna svenska värderingar jag sympatiserar med. 

Som saknar solidaritet och kärlek till sin nästa, värnar de starka istället för de svaga och sätter sig till doms över hur människor lever sina liv, även när det inte skadar någon annan.

Slutligen vill jag som odöpt hedning påminna Lundqvist och de andra som beklagat sig över min skämtsamma kommentar, om händelserna i Lukasevangeliets tolfte kapitel. Samt ur det citera Jesus – som bör vara en för er bekant figur även när han inte runkar bulle:

“Ta er i akt för fariseernas surdeg, hyckleriet!” Ingenting är dolt som inte skall bli uppenbart, och ingenting är gömt som inte skall bli känt. ”Därför skall allt vad ni har sagt i mörkret höras i ljuset, och vad ni har viskat i örat inne i kammaren skall ropas ut på taken.”