Det SD-stödda borgerliga styret i Norrköping avskaffar stadens kultur- och fritidsförvaltning. Man avskedar samtidigt stadens kulturchef. I stället hamnar kulturen på ett ”Tillväxtkontor”.

Biblioteksverksamheten, ungdomskulturen och stadens museer sätts på underkontoren ”Livskvalitet” samt ”Attraktionskraft”.  Annat hamnar på eventbolag.

Ett stålbad, som kommunstyrelsens ordförande Sophia Jarl kallar det. En rejäl underdrift.

Det gör ont att läsa Stefan Jonssons text i DN om vad som händer med en stad som haft ett otroligt kulturliv.

Jag flyttade till staden 2002 för att studera. En kommun som då beskrevs, även av de som bodde där, som att en storhetstid passerat. Jobben försvann. Befolkningsmängden sjönk.

En plats att lägga bakom sig.

Ericsson, som skulle bli räddningen, dök helt enkelt aldrig upp. En norsk folkpartist, Reidar Svedahl tyckte att läget var för deppigt och att vägen därifrån var att dansa – möjligtvis ned i graven. 

Han hade funderat lite på vad människor egentligen älskar och kommit fram till slutsatsen ”Guinness rekordbok.” Därför hade man inte bara arrangerat världens längsta sambatåg längs Drottninggatan. Man hade också omvandlat Värmekyrkans skorstenar till världens största julljusstake och slagit in rådhuset till världens största julklapp.

Perfekt vansinneskluster

Det var alltså ett perfekt kreativt vansinneskluster att landa i som ung student.

Min utbildning hette då ”Kultur, samhälle, mediagestaltning” och vi var några studenter som startade en liten förening. Alla ville då jobba med TV på utbildningen. Inte vi.

Vi ville göra något annat, en utställning. Så vi gick förbi Stadsmuseet och frågade kvinnan som satt där om hon visste en lokal i staden vi kunde använda. ”Ni kan få vara här”, sa hon som visade sig vara museiintendent.

Kaxiga som vi var knackade vi på hos kulturchefen, medlem i bandet Blå Häst, som glatt gick in med lite pengar och inte minst fick oss att känna att det här var möjligt. Nu hade vi stöd av staden och ett museum. Universitetet hakade på.

Det gjorde att vi vågade ta kontakt med ett antal svenska och väletablerade serieskapare. En av dem var Mats Jonsson, som senare skulle vara den som tog in mig som kollega på serieförlaget Galago.

Det var där och då hela min kulturarbetarkarriär började.

Kulturstaden Norrköping

Åren som följde i Norrköping är som ett rätt otroligt och smått vansinnigt töcken. Det hände saker nästan precis hela tiden.

Det var syntspelningar på RFSL:s festlokal Seaside, praktiskt belägen under en svartklubb i hamnen. Ryktet sa att den ägdes av maffian, vilket gav en, för tiden, väldigt Norrköpingstypisk mix i entrén bestående av queers, lackklädda rökande gothare och män i kostym med boadraperade damer under armen som just klivit ut ur en limo. 

Vi arrangerade performances i skolans lokaler där en JVVF-konstnär kastade grisinälvor omkring sig och spydde koblod på en enorm målarduk till ljudet av industridroner. Stanken satt kvar i veckor. 

Vidare till konsert med amerikanska enmansorkestervansinnet Bob Log III i Peking Fanz lokal. 

Fest i valen på ungdomshuset Kulturkammaren med Andreas Tilliander. Två konkurrerande indieklubbar såg till att det var spelningar nästan varje vecka och medföljande hembräntefterfester i studenkorridorerna. 

En sen kväll på krogen fattade en av lärarna från utbildningen jag gick, på riktigt, eld inför våra ögon efter att ha hållit en lång monolog om the Germs-sångaren Darby Crashs självmord. Det här var när man fortfarande rökte inomhus.

Där någonstans blev jag och flera i kretsen DJ:s och lärde oss hur man får folk att dansa. 

En av stans graffitimålare förklarade varför de själva jagade bort de yngre och mindre etablerade från tåghallarna. ”Man kan bara måla ett visst antal tåg innan de ökar säkerheten. Det handlar om balans, va.” Jag tror han är antropolog idag.

Filmfestivaler och experimentmusik

Filmfestivalen Flimmer. Spånka Nkpg-folket på Guskelov. Experimentmusik på konstmuseet med föreningen Annan Musik – näst störta scenen efter Fylkingen. Du har givetvis inte levt innan du hört Njurmännen.

Nystartade gallerier i gamla industrilokaler. Arbetets Museum. Alltså, fattar inte Norrköpingsstyret att de sitter på guld?

Några år efter att jag flyttat syntes effekterna tydligt. Det hade satt sig i stan. 

Att komma tillbaka var att gå ut med gamla kompisar på kvällen, ramla in på Museet för glömska, en oväntad spelning på Arbis eller ett rave i någon av de tomma lokalerna i det gamla industrilandskapet och slutligen landa på en soffa i Björnstammens eller Slagsmålsklubbens studio på Norrköpings Konsthall. 

Då ett kommunstött komplex på Knäppingsborgsgatan mitt i stan, med ateljéer, utställningslokal och en hel del väldigt stora fester. 

”Man får se lite så här på det”, sa en ansvarig på kommunen, log och spärrade ut sina fingrar framför ögonen och tittade på mig mellan fingrarna när vi pratade om den kommunalt stödda konsthallens festverksamhet. Att Norrköping blivit en kulturstad för unga var något bra. De kom inte bara dit för att plugga och dra. Utan stannade kvar, skaffade familj, gjorde något som i sin tur gav mervärde till stan.

Det blev kul att bo där. Faktisk ”Livskvalitet”.

Gåva av Norrköping

Något som enbart uppstår i en organisk interaktion och förståelse mellan det kommunala och det som behöver vara fritt. Levande. Det var gåvan vi fick av Norrköping. En känsla av att även om medlen var små, så kunde man göra nästan vad som helst.

En oerhört kreativ miljö. Vi lärde oss använda sociala medier som Helgon och Skunk, långt innan några sådana experter fanns, för att göra små indieband stora. Samtidigt som finkulturen fanns runt hörnet.

Många av oss gick vidare genom kontaktnäten vi skapade. Gjorde omöjliga karriärer. Andra fortsatte hålla i gång kulturlivet och därigenom staden. Alla inblandade fick minnen för livet.

En del av mig ser fortfarande Norrköping som min hemstad.

Låt mig vara tydlig här.

Detta är inte något som sker på ett nyliberalt och marknadsanpassat Tillväxtkontor. Där kan absolut ingenting som går att älska växa.

Norrköping har varit exemplet jag, år efter år, lyft på en fungerande lokal kulturpolitik så stark att den kunde lyfta en stad på fallrepet. Vad en bra kulturchef betyder. Beviset på hur en kulturstad i full prakt ger de där önskade synergieffekterna. Både för individuell framgång och gemensamt välmående. 

Förmågan att på kulturpolitisk väg plocka upp det lokala engagemanget och tillsammans med nya förmågor skapa en identitet. Något att flytta till och stanna kvar i – istället för att lämna.

Jag hade förmodligen inte varit någonting utan det. Unga bör fortsatt få samma möjlighet och jag tror läget är akut.

Men i stället uttrycker kommunstyret ett sällan skådat förakt för kulturen och de som arbetar med den. Gör symfoniorkestern skyldig till utarmningen av vården politikerna redan privatiserat sönder. Kallar de som reagerar för bortskämd ”elit” samtidigt som de öser pengar till marknadsskolans aktieportföljer.

Det verkligt bortskämda Sverige. Blottlagt i all sin skamlöshet.

Det är vad vi får med högerstyret

Min gamla utbildning på universitetet tog för ett par år sedan bort ordet ”Kultur” ur sitt namn.

En undersökning visar att ansökningarna över hela landet till universitetsutbildningar vars namn innehöll ”K”-ordet dalat rejält de senaste åren. Det har ersatts med ”Kommunikation”.

Det är vad vi får, med politiker som högerstyret i Norrköping. Ett gäng som nog borde återgå till att tänka på vad som egentligen gör människor lyckliga.

Men tydligen ska ingenting vara roligt längre.