Barbie har äntligen haft Sverigepremiär. Det är en berättelse om att hitta sig själv, med feminism och kvinnlig frigörelse som huvudteman. Spelplats är dels det perfekta Barbieland, ett matriarkat där alla dockor lever lyckliga, dels den ofullkomliga verkligheten, ett patriarkat där de flesta mår rätt kasst.
Visst, Ebba Buscharna i samhället kommer säkert plocka läppstiftet ur kakan och hävda att det är vikten av att vara sexig samtidigt som man jobbar som är det feministiska budskapet, men den risken finns ju så fort något är rosa.
Filmen innebär goda nyheter för alla som har tröttnat på Björn Afzelius, för vi har nu en ny socialistisk ikon att se upp till. Det kan tyckas märkligt att tillskriva Barbie socialistiska värderingar då hon länge fått utgöra någon slags förkroppsligande av Amerika, med dess marknadsliberala och individualistiska ideal. Men faktum är att om man ser filmen med öppna ögon och öppet sinne står det snart bortom allt rimligt tvivel att hon är en kamrat.
Barbieland har fri utbildning
Det finns inte ett yrke Barbie inte har haft. Hon har varit ambulansförare, lärare, marinbiolog, nyhetsankare och veterinär. Barbieland är ett samhälle där alla har möjlighet att utbilda sig och kan bli precis vad de vill. En förutsättning för det är fri skolgång och generösa CSN-lån.
I Barbieland bidrar alla på det sätt de kan
Trots att alla arbetar med vitt skilda saker är alla jämlikar. Presidenter och sophämtare umgås med varandra på lika villkor och alla bedöms bidra lika mycket till samhället. Allt enligt ledordet ”Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov”. Allas yrken är legitima, till och med Ken som enligt egen utsago jobbar med ”beach”.
Barbieland har billig (och välfungerande) sjukvård
Tidigt i filmen skadar sig Barbies pojkvän Ken när han försöker surfa (hans jobb må vara strand, men alla är faktiskt inte bra på sina jobb). Han undersöks omgående av läkare, utan att behöva vänta i långa vårdköer. Efter undersökningen betalar han ingenting, något som gissningsvis beror på att han omfattas av högkostnadsskydd.
I Barbieland råder systerskap
Vid första anblick är det lätt att avfärda Barbara Roberts som en liberalfeminist. Hon är karriärist och verkar nästintill besatt av självförverkligande. Men trots detta handlar filmen mindre om att Girl Bossa och krossa glastak och mer om att lojalitet kvinnor emellan. Visst, Ebba Buscharna i samhället kommer säkert plocka läppstiftet ur kakan och hävda att det är vikten av att vara sexig samtidigt som man jobbar som är det feministiska budskapet, men den risken finns ju så fort något är rosa.
I Barbieland finns ett starkt socialt skyddsnät
Vad är väl ett tydligare uttryck för folkhemmet än att alla har tak över huvudet? Här har alla sitt eget drömhus, till och med den ensamstående mamman Midge. Huruvida hon hade haft rätt till fri abort om hon hade velat är i och för sig oklart, men det får man väl anta.
Kristna högern i USA tror att Barbie är djävulen
Barbie har redan upprört många människor. Republiken Ted Cruz har kallat filmen kinesisk kommunistpropaganda. En kristen filmrecensent har sagt att filmskaparna negligerar sin målgrupp för att driva HBTQ-frågor. Detta eftersom en av skådespelarna har mage att vara en transkvinna. Och om det är något vi vet så är det att om det är något som får konservativa amerikaner att kissa i byxan av skräck, så är det socialister.
Barbie är en idealist
Vänstermänniskor får ofta höra att vi drömmer om en magisk fantasivärld. Vilket är precis vad Barbie gör. Hon arbetar outtröttligt för att värna om de ideal som ligger henne närmast om hjärtat. Hon vågar tro på en bättre morgondag och att tjejer är mer än dumma våp. Och om det är så fel så vill jag inte vara rätt.
Ni kanske fortfarande tvivlar. En del av er tänker säkert att det är märkligt att vår nyaste hetaste socialist också dragit in mångmiljonbelopp till det stora företaget Mattel. Men må den socialist som inte någon gång sett förbi sina ideal för en pengapåse kasta den första plastskon.
