För arton månader sedan utkom min bok Den svagaste länken.

Sedan dess har jag träffat hundratals fackligt förtroendevalda för att prata om den. Och en sak är säker: det finns ett stort sug i svensk fackföreningsrörelse efter idédebatt.

Boken handlar om vad som väntar när löntagare förväntas söka inflytande på sina arbetsplatser samtidigt som verkligheten visar på motsatsen.

Det är en avgörande fråga för dagens arbetsrättsliga system. Trots det uppmärksammade få medier boken när den kom och knappt något bibliotek köpte in den.

Ändå gick den första upplagan snabbt åt, och nya exemplar fick tryckas. Via mun till mun-metoden hos fackligt aktiva har bokens existens spridits. I en tid när allt färre läser tycks den alltså trots allt ha funnit en publik på grund av sitt innehåll.

Rörelsens kräftgång

Det talas allt oftare om att den svenska fackföreningsrörelsen skulle genomgå någon form av kräftgång. Men det är i många delar inte sant.

Sverige har alltjämt det mest organiserade löntagarkollektivet i världen (bortsett från Island). Fackförbund jorden runt ser med avund på svenska organisationer.

Det som däremot fallerar i Sverige är diskussionen om vad alla dessa medlemmar ska använda sin makt till.

De offentliga debattarenor som ska fungera som katalysatorer för samhällsutveckling fokuserar ytterst sällan på arbetslivet, och fackliga frågor lyser närmast helt med sin frånvaro i samhällsdiskussionen.

De fackligt finansierade tankesmedjor som bör föra samtalet i form av avantgarde och bras­tändare är inte heller särskilt aktiva när det kommer till just idédebatt.

Det blir i stället mest fördelningspolitiska reaktioner, omfattande lägesbeskrivningar och harmlösa framtidsspaningar.

Finansiärerna får dock närmast aldrig någon input om vad som kan göras bättre med kollektivavtalens hjälp. Och kanske vill de inte heller ha det?

Känslan av tomhet har förstärkts

Under våren har jag hoppat in som debattredaktör här på Arbetet. Erfarenheterna från detta uppdrag har dessvärre bara förstärkt min känsla av tomhet.

Lusten att föra en ideologisk diskussion om olika vägval är obefintlig hos de flesta svenska fackliga organisationer.

Ibland känns det som om svensk fackföreningsrörelse inte vågat ta ett steg framåt sedan debaclet med löntagarfonder.

Därefter har all facklig diskussion i stället utformats som försvarsstrider, kamper för att bevara tidigare vinster. Några nya landvinningar finns inte i sikte.

Gör din röst hörd

Så här kan vi förstås inte ha det. Men för att få en nystart måste fler fackliga hjärnor ge sig in i debatten.

Vad vill vi göra med vår makt egentligen?

Och om du redan nu tycker att jag har fel: gör din röst hörd. En dag kan det vara för sent.

  • Jonas Nordling
    journalist och författare. Han har varit ordförande för Journalistförbundet, och suttit i styrelsen för såväl TCO som PTK. Under våren har han verkat som t f debattredaktör på Arbetet.