Ända sedan jag gick på mellanstadiet har jag varit rädd för den stora kölden. 

Jag minns att jag läste i en bok att universum kommer dras isär så kraftigt av kosmos expansion att rörelsen, värmen, ljuden, livet, allting kommer utrotas. 

Allting kommer bli kallt. 

Rädslan hemsöker mig när jag inser att jag var två år gammal senaste gången det var storstrejk i Sverige.  

Andra verkar känna den också. Under våren har flera artiklar publicerats med rubriker i stilen: “Varför protesterar inte svenskar?” Ibland mer konkret: “Matpriserna höjs: varför är vi inte arga?” Eller, i ett försök att vara inspirerande: “Franska protester angår oss”. 

Befogat, kan man tycka. För två år sedan strejkades det noll dagar i hela Sverige. Förra året: elva. 

Varför tar ingen konflikt?

Efter 20 år kan vi också konstatera att ett strejkfritt Sverige inte lyckats särskilt bra: ojämlikheten har ökat rekordartat sedan 1990-talet, mest av alla OECD-länder. 

För vad händer om arbetsgivarna vet att kostnaden för en strid, risken för strejk, egentligen inte existerar? 

Svaret på den frågan förstår nog de flesta av oss. Men frågan om varför vi inte tar konflikt är mycket svårare. 

Det finns, som tur är, andra som diskuterat den innan oss. 

I Kina, av alla ställen, har diskussionen gått varm sedan 90-talet. 

Sedan författaren Wang Xiaobo publicerade sin samling texter kallad Den tysta majoriteten (1997)  och dog kort därefter har den blivit en modern klassiker. 

Den diskuteras fortfarande av unga i städerna.  

I den beskriver Xiaobo sitt livsval att aldrig yttra ett ord offentligt, och pratar om hur människor som tar plats i offentliga sammanhang skapar ett eget samhälle.

 I “talandets samhälle”, som det kallas, ingår byråkrater, lobbyister, politiker, representanter för icke-statliga organisationer, och så vidare. 

Människor som för andras talan. 

Kinesisk ”demokrati”

De tysta samhällena befolkas i sin tur av landets fattigaste, queerpersoner, kvinnor i relationer med våldsamma män, som trots allt aldrig får det bättre. 

I Kina har, förvånansvärt nog, organisationer i civilsamhället en viktig roll. 

Inför varje partikongress är de huvudspelare när politikerna rådfrågar dem inför policybeslut. 

Fenomenet brukar beskrivas som Kinas “demokratiska impuls” (beskriven tidigt av bland andra Sven och Cecilia Lindqvist i boken Kina Inifrån) – men många unga kineser upplever det, som sagt, inte särskilt demokratiskt. 

Likheterna med Sverige är inte svåra att dra. 

Sverige är ett land med starka intressegrupper, och på många sätt är vår demokrati byggd på deltagande i föreningar. 

Avlönade svenska aktivister

Vi skryter (ofta med rätta) om den svenska modellen – att regeringen medlar mellan arbete och kapital för att minska konflikter. 

Statsvetare beskriver oss som samförståndets land.

Problemet är bara att de organisationer som byggt vårt samhälle nu drivs av proffs. 

Byråkrater, influencers, allt däremellan. 

En känd artikel av Arundhati Roy beskriver fenomenet som NGO-isering; alla politiska frågor ska drivas av avlönade “aktivister”, kämpar som för de tystas talan. (NGO står för non-governmental organisation – Amnesty är ett exempel).

I ett alltmer individualiserat samhälle verkar det behövas. Vi har helt enkelt inte tid att engagera oss politiskt. Vi har våra löner att kämpa för. 

Men resultatet blir att det inte finns något utrymme för spontana känsloutbrott. 

SSU kritiserar Greta Thunberg

När ilskan väl kommer tas den ut på twitter, i kulturtexter, kanske i ett framträdande i Agenda. De talande talar, eftersom de kan. “Vanligt folk” tittar tyst på.

Ett specifikt exempel som spelar förvånansvärt stor roll är förmodligen ungdomsförbunden på vänsterflanken. 

SSU har till exempel kritiserat Greta Thunberg för att hon “inte gör någonting på riktigt”. 

Att göra någonting på riktigt verkar, i ungdomsförbundstermer, vara att få plats i kommunfullmäktige.

Problemet är ju bara att de frågor som ungdomar bryr sig om sällan behandlas där. 

Mottot verkar vara “om några år, lilla vän, kanske du får chans att påverka”. Tills dess får du lita på proffsen. Det blir såklart konstigt när det kommer från en ungdomsorganisation. 

Lojala med sina arbetsgivare

Speciellt allvarligt blir det dock när man inser att barn och unga ofta är ett samhälles största energikälla. Vi har minst att förlora, och vi kan sällan reglerna. 

På grund av ungdomsförbunden har unga politiskt aktiva i dag blivit de vuxnas röst bland ungdomen, istället för en ung röst bland vuxna.

När de kritiska rösterna blivit för många slår förbundet till och med tillbaka på interna debattsidor.

Det är ett demokratiproblem, och det är direkt kopplat till professionaliseringen av politiken, av “motståndet” mot staten och kapitalet.

Vi nöjer oss med att dela några instagram-stories, för vi vet att det finns folk därute som jobbar med att ta våra kamper. 

Men deras lojalitet är, i slutändan, med deras arbetsgivare. Partiet, lobbyintressen, och så vidare.

Så om du är ungdomsförbundare: lämna. Och om du är en tyst läsare: skapa någonting, vad som helst.

Du ska inte tro det blir sommar, ifall inte nån sätter fart. Och så vidare.

Jag vill inte uppleva den stora kölden. 

Det här är en ledarkrönika. Det betyder att åsikterna i krönikan är skribentens egna.