Kvinnors äckelkapital är ett maktmedel

ESSÄ. “Eeeeeww!”

Det spontana och tvärsäkra utropet kommer från tre tjejer på tunnelbanan. De sitter och tittar ned i en telefon och fnissar förfärat. Av kontexten misstänker jag åt en klasskamrat.

“Så äcklig!” 

Tjejerna och deras makt över äcklet. Så här års har jag en tendens att tänka extra mycket på det när alla rakade bara ben och småblommiga klänningar myllrar på gatorna igen. 

Det finns en viss sorts tjej som aldrig svettas i värmeböljor. När hon tar av jeansen för sommaren är benen redan bruna. Hon är solkysst långt före midsommar och promenerar med svalkan som aura. Det är den sortens tjej som har makten att säga “ew”, först om sina klasskamrater, sedan om oss andra. Renhetens väktare. Tjejerna som aldrig fiser. 

I jämförelse är jag en skinkmacka med eksem. 

I evolutionsforskaren Patrik Lindenfors färska bok Äckel: Smitta, synd, samhälle (Ordfront) presenteras äckelkänslorna och forskningen kring dem som ett socialt fenomen. 

Engelskans disgust, ursprungligen från latinet för “osmaklig”, kan vi läsa, avslöjar äcklets grundläggande biologiska funktion för att hålla oss borta från att, till exempel, käka mat som gör oss sjuka. Men bortom att vi instinktivt reagerar på doften av härsken färs konstruerar äcklet också allt från matkultur till sexuella relationer till hatbrott. 

Som normformare är äcklet ett fundamentalt verktyg, och är en del av själva grunden till vår moraluppfattning. Äckel som norm och kultur är inte nedärvt, utan inlärt. 

Det ska visa sig att kvinnor är experter på just äckel. 

Ett ew håller världen i schack

En radda psykologisk forskning menar att kvinnor är mer lättäcklade än män. Enligt Lindenfors gäller detta alla former av äckel: “inför sjukdomsalstrande situationer, moraliskt äckel och sexuellt äckel”.

Lindenfors konstaterar det bara, utan politiskt raster. Men de där renrakade benen och doften av äpplen uppstår såklart inte genom naturliga erosioner. 

I tonåren får killarna lära sig att leva med sina varfyllda porer och möjligen släpa sina taniga kroppar till ett gym för att inte vara svaga. Tjejerna lär sig den hårda vägen om hårsäcksinflammationer och att kontrollera sina kroppsvätskor för att inte vara äckliga.

Så har heteromännen i bästa fall åtminstone en acceptabel hygien fram tills deras flickvänner lär dem om schampo och balsam. Med detta får kvinnorna en viss makt över äcklet och renheten. Ett välplacerat “ew” om män och andra kvinnor håller alla i ledet. 

Konsten att klämma finnar

De senaste åren har en sedan länge existerande kvinnlig äckelkultur börjat få uppmärksamhet. 

Att människor kan dras till det äckliga eller skrämmande har varit känt länge. I Äckel kan vi läsa om den amerikanske psykologen Paul Rozins begrepp “ofarlig masochism”. Det handlar då om en lockelse specifikt för att det är frånstötande, inte trots. 

I tusentals år lär män ha gnällt på att frugan maniskt vill klämma finnar i deras ansikten. På Youtube har finnklämmandet numera blivit en hel genre som lockar miljarder visningar världen över. 

Rozin listar bland annat berg- och dalbanor, kalla duschar, skräckfilm och väldigt kryddstark mat. Tänk killar som äter Carolina Reapers. 

Man hade också kunnat lista att klämma cystor, klippa nageltrång eller lyssna till grafiska detaljer om sjukdomar. 

Fittsaft som parfym

Här om året lyfte författaren Ann Edliden äckellitteraturen som trend på Debutantbloggen. 

På engelska kallas genren “repulsive realist fiction” och Edliden, med hjälp av allmänheten i Facebookgruppen Litteraturgäris, nämner ett antal svenska exempel i genren: Tone Schunnessons Dagarna dagarna dagarna, Sara Stridsbergs Darling River och Ninä Wähäs Testamente med flera. 

Genren läses lätt som ett sorts aktivt brott eller motstånd mot den konstruerade kvinnliga renheten. Om kroppshåret rakats och kroppsvätskorna till vardags tuktats tar dessa ting, tillsammans med sekretblöta samlag, här center stage. 

Den tyska författaren Charlotte Roche och debutboken Våtmarker lär vara kronan på de frånstötande verken. Huvudkaraktären använder sina fittsafter och krämiga flytningar som parfym, äter snorkråkor och tuggar i sig både gammal sperma och mensblod. 

När boken släpptes på tyska 2008 orsakade dess äckel något av en skandal. Ew, skrek tyskarna i kör. Men boken blev, såklart, en bästsäljare.  

Äckelkapitalet

Jag kommer inte ifrån att tänka på detta äckelsamlande och på renhetspolisandet som två sidor av samma slemmiga mynt. Ingraverat på krona som klave står “makt”. 

Ett traditionellt bespottat känslouttryck hos kvinnor är ilska, men äckel kan vara nog så aggressivt. Våldskapital: Möt äckelkapital. 

Tro mig, det är långt mycket effektivare att få käft på en näthatare genom att kalla honom “creepy” än att bli arg tillbaka. Ingen vill vara äcklig. Inte ens män som hatar dig. 

Som kulturellt fenomen är detta äcklets starkaste funktion. Lindenfors kallar det en “social signal”, det vill säga att när vi instinktivt (om än inlärt) uttrycker äckel med ew eller ansiktsuttryck handlar det inte bara om oss själva, det handlar också om människorna i vår omgivning som tar del av vår avsmak. 

Så reproduceras äcklet, och äcklet blir en kollektiv stämpel vi förväntar oss att hela samhället ska hålla sig ifrån. Ew, ät inte den där maten. Ew, umgås inte med den där personen. 

Kåta kvinnor äcklas mindre

I Äckel kan man apropå kvinnor och vidrigheter läsa om hur just kvinnor tycks bli mindre äckelkänsliga ju mer sexuellt upphetsade de är. Lindenfors hänvisar till två studier. 

Vid ett holländskt universitet fick till exempel ett antal kvinnor utföra en rad äckliga uppdrag för att se hur många de tålde. Vissa var sexuella (men harmlösa, som att olja in en dildo eller röra vid en kondom någon haft på sig (ew!)), andra bara allmän blä, som att dricka juice ur ett glas med en plastinsekt i. 

Vissa av kvinnorna fick inför uppdragen se på erotisk film, andra på neutral film och kontrollgruppen på inget alls. Det visade sig att kvinnorna som tittat på feministisk porr klarade flest uppdrag, sexuella som plastinsektiga. 

En annan studie tycks bekräfta tendensen. Ju kåtare kvinnor var inför att fylla i ett frågeformulär om sex desto mindre stöttes de ifrån saker som oral- och analsex. Detta gällde inte för studiens män. Upphetsning och äckel tycktes inte höra ihop för dem alls.  

Renhet, om vi här ska betrakta det som äcklighetens motsats, är en fråga om disciplin och kanske är passion disciplinens motsats. 

Det är inte konstigt att så många ord som anses äckliga – körtel, framfall, sfinkter, tarm – handlar om kroppen, liksom att alla riktigt vidriga slanguttryck handlar om könsorgan (geggveck, köttros, flensost). 

Men att på allvar intimt hänge sig någon annan kräver en acceptans för kroppsligheten, och har man väl börjat skala av sig renheten verkar det, enligt forskningen, som att det är svårt att sluta.

På något sätt bär vi alla äcklets längtan i oss. Det är en märklig tanke att ha i bakhuvudet i maj, mitt i paraden försommarben och nyfönade hår.