I dag växlar Hamnarbetarförbundet avtalskrav med arbetsgivarna. Våra krav på stärkta rättigheter för osäkert anställda samt förbättrat försäkringsskydd kommer inte generera någon uppmärksamhet.

Det kommer däremot vår uppfattning om det så kallade löneutrymmet.

Med anspråk på ett ettårigt avtal med en grundlönehöjning på 1 937 kronor, en sexprocentig höjning av OB-tilläggen samt förhöjd semesterersättning för att finansiera en sjätte semestervecka, landar våra avtalskrav en bra bit över LO-samordningens bud på 4,4 procent.

Högre löner än undersköterskor?

Så varför är då hamnarbetare värda så mycket större lönepåslag än undersköterskor, byggnadsarbetare och butiksanställda? Det raka svaret är: det är vi inte.

Men precis som för andra svenska arbetargrupper krymper vår andel av värdet vi skapar ute på arbetsplatserna snabbt, samtidigt som en allt större andel går till ägarnas vinster.

Därför är vi beredda på en tuff egen avtalsstrid men också på att ställa upp med konkreta sympatiåtgärder för andra arbetargrupper som väljer att ta matchen för anständiga löneuppgörelser.

Inte arbetarlöner som drivit inflationen

För hamnarbetarna är det tydligt att det inte är arbetarnas löner som drivit fram den höga inflation vi nu levt med i över ett år. Medlingsinstitutets preliminära statistik visar att priserna under helåret 2022 steg med i genomsnitt 7,7 procent, även om vi bortser från hushållens stigande bolånekostnader.

De centralt avtalade lönepåslagen gav privatanställda arbetare i genomsnitt 1,6 procent mer i plånboken under samma period.

Vår egen bransch kan tjäna som ett tydligt exempel: Skenande priser på sjöfrakt har bidragit till prisökningar på allt från elektronik till mat för hushållen.

Men de förväntade kostnadsökningarna som skulle motivera transportjättarnas femdubbling av fraktpriserna blev aldrig verklighet. Istället fick de transportkoncerner som dominerar den globala sjöfraktmarknaden ta del av statliga stödpaket samtidigt som man gjorde hundratals miljarder i vinst årligen.

Reallöneökningarna raderades ut

Av detta guldregn har sjömän, hamnarbetare, lagerarbetare, chaufförer och andra nyckelgrupper i logistikkedjorna inte sett någonting.

För hundratusentals privatanställda svenska arbetare som saknar tillgång till extra lokala lönepåslag, utraderades bara under fjolåret hela den reallöneökning som de föregående tio årens kollektivavtalsförhandlingar resulterat i.

Det nya året riskerar tyvärr att bli minst lika illa. Prisökningstakten i januari var 9,3 procent, med tydliga indikationer på att inflationen, även bortsett från de höga elpriserna, har bitit sig fast.

Samtidigt kommer vi att få vänta långt in på våren på att få se någon förändring alls i lönekuvertet. Det innebär att även om inflationen framöver skulle sjunka något månad för månad och Svenskt Näringsliv oväntat skulle lämna walk-over och godta LO-samordningens hela löneanspråk på 4,4 procent, så kommer även 2023 som helhet blir ett svart år.

Svårt att förstå LO:s krav

För hamnarbetarna är det därför svårt att förstå LO-företrädare och även fackpress som framhärdar i att det är just de hårdast drabbade – arbetarna – som med närmast asketiskt återhållsamhet förväntas pressa tillbaka inflationen genom att acceptera ännu ett år av otillräckliga lönepåslag och en krympande del av kakan.

Det är en riskfylld och gammaldags idé som i dagens internationella kris förefaller sakna stöd i verkligheten. I våra europeiska grannländer har fackföreningar i stället redan tagit strid – och vunnit – löneökningar som närmat sig den nationella inflationstakten.

Resultatet har hittills varit att man lyckats bromsa upp urholkningen av medlemmarnas köpkraft, samtidigt som prisökningstakten i dessa länder förblivit lägre än Sveriges.

Mot den bakgrunden bedömer vi att det är ett nödvändigt val att även här hemma kämpa för ett byte med arbetsgivarna som åtminstone kan förhindra ytterligare försämringar av vår levnadsstandard.

  • Erik Helgeson
    vice ordförande Hamnarbetarförbundet