Det är kristider och i år kommer en majoritet av landets kommuner och regioner gå med underskott. Bara regionerna – där nästan all välfärd skapas – väntas gå back 11 miljarder kronor. Detta enligt den senaste ekonomirapporten från Sveriges Kommuner och regioner, SKR.

Det är inte så svårt att begripa. Inflationen ligger kring 10 procent och värdet av skatteintäkterna urholkas av skenande priser på i stort sett allt: transporter, energi, livsmedel, byggkostnader, städning, snöröjning, underhåll av parker och vägar.

Finansminister Elisabeth Svantessons besked att välfärden ska få 6 miljarder är en skymf i det sammanhanget. Det behövs minst 20 miljarder för att klara av att upprätthålla dagens nivå.

Nu gör kommun- och regionpolitikerna vad de kan för att hanka sig fram. En del höjer kommunskatten, andra skär ned i verksamheterna. Nästan alla försöker effektivisera.

Demokratiskt problem att tala om satsning

Effektivisering är förstås en populär glosa i Kommunsverige och bygger på en föreställning att det går att leverera samma service – eller till och med bättre service – men till en lägre kostnad. I realiteten betyder det nästan alltid att välfärdspersonalen får ta smällen genom lägre bemanning, sämre scheman och försämrad arbetsmiljö.

Man skulle kunna säga att effektiviseringar är en sorts omskrivning för besparingar som kommunpolitikerna tar till när de vill förvilla medborgarna.

Nästan lika förljuget är det när regeringar – de kan vara blå, de kan vara röda – säger att de ska stötta kommuner och regioner genom höjda statsbidrag. Inte sällan är satsningen bara en rak kompensation för ökade kostnader. Och om staten inte hade skjutit till resurser hade det inneburit att resurserna till välfärden urholkats ännu mer.

– Alla politiker älskar ju det här systemet. Varje budgetår kan man presentera det som att man gör en stor reform när man ger pengar till kommunerna när det i själva verket kanske bara handlar om att behålla realvärdet på statsbidragen, har nationalekonomen Lars Calmfors sagt till SVT.

Han beskriver det som ett demokratiskt problem att om man inte tar några aktiva beslut så försämras automatiskt verksamheterna ute i kommunerna.

Ensamstående mamman betalar

Den problemet gäller förresten barnbidraget, underhållsstödet, bostadsbidraget och ersättningen i a-kassan också. Om inte regeringen fattar aktiva beslut om att höja sker en dold besparing på dessa områden – varje år.

Och några sådana beslut har inte tagits särskilt ofta de senaste 30 åren och undantagsvis bara av S-ledda regeringar.

Delar av det i budgettider så omtalade reformutrymmet uppstår som direkt följd av att anslagen till välfärden och taken i exempelvis a-kassa och sjukförsäkringen inte automatiskt växer med ekonomin. Och reformutrymmet har under de senaste decennierna glatt använts till att betala slopade gåvo- och arvsskatter, sänkt bolagsskatt och avskaffade värn- och fastighetsskatter.

Måhända begripligt i en medial och politisk logik som kräver att statsministern ständigt presenterar nya och finansierade reformer. Politikerna låtsas att reformutrymmet är gratispengar men det är alltså ensamstående föräldrar, arbetslösa och sjuka som betalar festen med sämre köpkraft.

När inflationen knäcker människors hushållskassor och kommunernas ekonomier så kommer det bli plågsamt tydligt vilket bedrägeri politikerna sysslat med när de snackat om ”effektiviseringar, ”välfärdssatsningar” och ”reformutrymme”.

Det är, för att parafrasera LO-utredaren Kjell Rautio, dags att vi gör upp med dagens budgetordning där höginkomsttagare alltid skyddas genom automatisk justering av brytpunkten för inkomstskatten men välfärden aldrig skyddas från automatiska nedskärningar.

Om levnadsomkostnadskrisen kan leda till något positivt så måste det vara att välfärden, bidragen och transfereringarna får växa automatiskt med inflation och andra kostnadsökningar.

Daniel Swedin är politisk redaktör i Arbetet. Läs fler av hans ledartexter här.