”Ni i LO-borgen har ingen aning om verkligheten för oss arbetare”
Att LO bemöter arbetares slit under pandemin med att så lätt och glatt gå med på sänkta löner saknar motstycke i svensk historia, skriver gruvarbetaren August Tapojärvi.
August Tapojärvi.
Jag är fostrad inom fackföreningsrörelsen och jag är arbetare. Men mitt första fackliga engagemang kom inom tjänstemannafacket Unionen när jag jobbade på Radiotjänst i Kiruna AB.
Jag fick se, lära och utföra facklig styrka, bland annat när vi tillsammans kämpade och säkrade nya jobb till Kiruna i samband med nedläggningen av Radiotjänst.
I dag är jag arbetare inom gruvindustrin. I dag är facklig styrka ett minne blott.
LO-förbundens ”demokratiska” elit går in i avtalsrörelsen 2023 med ett bud på lönesänkning.
Man siktar på att öka lönerna med 4,4 procent, samtidigt som inflationen ligger på cirka 10 procent.
Och man gör det med någon slags stolthet och tro på att det här är den enda och rätta vägen.
Skandallågt bud
Att det är verkligheten som tvingat dem till detta skandallåga bud.
Att det ansvarsfulla per automatik skulle vara att tvinga oss arbetare att betala med vår lön för att företagen fortsatt ska kunna ta ut sina vinster.
Låt mig hälsa hela förbannade LO-borgen att verkligheten har ni i så fall ingen aning om!
Vår verklighet är inte procentsatser
Vår verklighet är inte grafer och procentsatser. Vår verklighet är inte styrelsemöten och arvoden.
Vår verklighet är inte klubbslag och pappersvändande iklädda kostym och slips.
Nej, verkligheten för oss arbetare som med liv och lem ser till så att Sverige lever och frodas är en helt annan.
Vi går till jobbet, varje dag och dygnet runt, där vi med våra kroppar och sinnen genererar både rekordvinster och välfärd för alla människor i vårt land.
Vår verklighet är svett, blod och tårar för att få mat på bordet!
LO går glatt med på sänkta löner
Att LO bemöter vårt rekordslit under pandemin med att så lätt och glatt gå med på sänkta löner saknar motstycke i svensk historia.
Nej, det här glömmer vi inte i första taget. Det här kommer vi att minnas till fackens årsmöten och kongresser. Eller kanske till nya organisationers första möten.
För nånting nytt måste vi göra när de gamla facken inte längre tjänar oss vanliga löntagare.
Det har länge kokat inom arbetarkåren i Sverige, frågan är bara när det kokar över och om både arbetsgivarna och facken bränner sig på ursinnet som är på väg. Jag hoppas det.
