Språket är ett potent ideologiskt verktyg.
Uttryck som upprepas igen och igen kan begränsa den politiska fantasin och tjäna mäktiga intressen.
I sin skoningslösa sågning av Socialdemokrateras åtstramningsretorik lyckas Niklas Altermark sätta fingret på hur den har spelat högerpopulismen rakt i händerna.
I godhetens namn ska den svenska modellens förfall till synes fördragas med jämnmod:
“Sverigedemokraternas bästa argument har varit en direkt spegelbild av Reinfeldts och Anderssons resonemang: vi har inte råd med både välfärd och invandring. Så vi väljer välfärden.”
Premissen som gör detta falska dilemma (invandring eller ej, SD kommer inte rädda välfärden) möjligt är enkel: ända sedan 90-talskrisen har vi fått höra att vi inte har råd.
Därmed legitimeras å ena sidan borgerlighetens eviga krav på att “effektivisera” ihjäl skola, vård och all annan verksamhet där en löpande band-logik inte funkar, och å andra sidan den nygamla brunhögerns monomana förklaringsmodell att invandringen är roten till allt ont.
Ett dumsnålt Sverige
Genom diskursen om det fattiga Sverige som måste “spara i ladorna” skjuter sig alltså socialdemokratin i båda fötterna.
Några lador existerar i själva verket inte, påpekar Altermark. Metaforen ger uttryck för en förlegad föreställning av hur samhällsekonomin fungerar.
Stater och privata hushåll fungerar nämligen inte alls på samma sätt – de senare kan i regel inte trycka nya, giltiga pengar.
Inom nationalekonomin pågår något av ett paradigmskifte.
Bortsett från pandemins relativa undantagstillstånd tycks dock den ekonomisk-politiska debatten, åtminstone i Sverige, ännu fortgå i dunklet av dumsnålhetens överideologi.
Visst är det kittlande att vi som opponerar oss mot den numera kan åberopa alla från IMF till Lars Calmfors, men det är inte genom teoretisk credd som vi faktiskt kommer göra skillnad.
Kräver sunt förnuft
Makten över den ekonomiska politiken tillhör den som har det sunda förnuftet på sin sida. Vad som anses förnuftigt är emellertid historiskt föränderligt.
Under 1920-talet sökte Socialdemokraterna förgäves vinna gehör för invecklade teoretiska argument om det ekonomiska livet, medan borgerligheten blott behövde tala till vanligt bondförnuft.
Men så gav den stora depressionen i början av 30-talet upphov till en motsättning mellan de två dygderna sparsamhet och arbetsamhet.
Socialdemokraternas blivande finansminister Ernst Wigforss fångade paradoxen i titeln på sin pamflett från valrörelsen 1932: “Har vi råd att arbeta?”
Egentligen var det den rådande idén om sparsamhet som det var fel på.
“Att spara har aldrig för tänkande människor varit detsamma som att undvika utgifter”, förklarar Wigforss, utan “att använda sina inkomster till största möjliga nytta, inte bara för ögonblicket utan också i längden.”
Hans skrift innehåller en viktig läxa som vi behöver ta till oss:
För att ens närma sig en förståelse av något så abstrakt och komplext som samhällets ekonomi är man tvungen att ta till liknelser med konkreta förhållanden som är mer familjära.
Ladan måste renoveras
Wigforss använde exemplet med en bonde som antingen kan ägna tid och pengar åt att brygga svagdricka, renovera bostaden eller bygga ut sin lada för att få plats med fler kor.
Poängen är inte enbart att det sistnämnda uppenbarligen är det ekonomiskt smartaste alternativet, utan att bonden inte heller skulle utgöra något sparsamhetsideal om han avstod från att göra någonting alls.
Tvärtom vore det ett enormt slöseri med tillgängliga resurser.
För att anpassa tankefiguren till idag kan vi lägga till omständigheten att ladan förfaller om den inte underhålls. Därmed uppenbarar sig hålet i den rådande ekonomiska logiken. Hålet i taket.
Sparar gör man för regnigare dagar, lyder en anglicism.
Bonden som fyllt sina lador med sedlar staplade som höbalar skrockar kanske malligt åt de grannar som i stället bränt stålarna på svagdricka och lyxrenoveringar – men bara så länge solen skiner.
När väl stormen kommer blir kosingen dyngsur. Skrattar bäst gör då den som investerade i takreparationer.
Åtstramningar gynnar SD
Nu när inflationsspöket har återvänt är den stora faran att åtstramningsdoktrinen – som många av oss trodde var på väg ut från den historiska scenen – gör comeback.
I varje fall i den politiska sfären, då dess akademiska bäst före-datum förmodligen är passerat.
Eftersom det i hög grad var svångremspolitik som utlöste den högerextrema vågen skulle ytterligare åtstramningar kunna bli slutet för demokratin som vi idag känner den.
Vi som vill förhindra detta kan – och bör – inte enbart luta oss mot auktoriteten hos våra nya och ganska oväntade kamrater bland nationalekonomins höga prästerskap.
Deras utfästelser och formler har ingen bäring på vanligt bondförnuft.
Ta i stället avstamp i den missvisande metaforiken och motbevisa den inifrån.
Det bästa skyddet mot regnskurar är trots allt välbehållna, inte fulla, lador.
