Valrörelsens minst debatterade politikområde kommer att vara kulturpolitiken. Men sett till att det är partiernas demokrati- och kultursyn som ritat om den politiska kartan och skapat skiftande partisamarbeten, borde politikområdet intressera fler.

En nationell högerkonservativ kulturpolitik framförhandlad av Moderaterna, Sverigedemokraterna, Kristdemokraterna och Liberalerna har hitintills aldrig realiserats.

Väljarna bör dock vänta sig mer av en kulturell konfliktlinje i svensk politik framför den klassiskt ekonomiska när Sverigedemokraterna träder in som samarbetsparti.

Kulturagendan kommer inte heller att bli socialkonservativ eller liberal. Det vi har framför oss vid ett maktskifte är en reaktionär kulturagenda.

Risk för ”Trumpifiering”

I den amerikanska debatten fortgår diskussionen om hur det klassiska konservativa partiet kunde kapas av en reaktionär och förljugen politisk rörelse och ledare. Även om Michael Wolffs skandalomsusade ”Fire and Fury” fick en och annan att sätta kaffet i halsen, blev slutet ännu värre.

Den otänkbara stormningen av Kapitolium, 6-januarikommitténs utredningsarbete mot den tidigare presidenten samt FBI:s senaste husrannsakan ligger till grund för den pågående konflikt som nu råder inom Republikanerna.

En efter en tycks de företrädare som stått bakom riksrättsåtalet förlora sin stol i representanthuset – Jamie Herrera Beutler, Tom Rice, Peter Meijer och Liz Chaney. Notera att ingen av dessa företrädare har övergett sina djupt rotade konservativa värderingar, i stället har ett kraftfullt ideologiskt skifte skett inom partiet. 

Jag tillhör inte skaran som vill varna för amerikanska politiska händelser i en svensk kontext. Men jag är genuint nyfiken på hur framtidens konservativa och liberala rörelser i Sverige ser ut med motsvarigheten till detta ideologiska skifte. 

Förbittring framför fakta

Kristersson ursäktar samarbetet med Sverigedemokraterna genom att uppvisa kollaboration i sakfrågor. Liberalerna går ännu längre och vill avsätta nuvarande regering med full vetskap om att detta kommer att ske på bekostnad av liberala värderingar. 

Frågan är vad detta samarbete innebär för det kulturpolitiska innehållet? 

Författaren Matthew McManus skriver i sin bok ”What is post- modern conservatism” om skiftet som skett inom liberalkonservativa partier i den anglosaxiska delen av världen. Dessa överger nämligen den konservativa universalismen, den socialkonservativa sammanhållningen och den liberala upplysningen. Istället tillgodogör den sig postmoderna lärdomar och syntetiserar med äldre reaktionära filosofier.

Det enda som tycks kvarstå är någon sorts förtrogenhet till den konservativa identiteten. Resten är en reaktionär retorik baserat på alienation och förbittring, framför fakta och argument.

Retoriken tycks därtill understödjas av den moderna digitaliseringen och dess kapital. Faran ligger i hur enkelt det har blivit sudda ut den objektiva sanningens fasta kriterier och den fria kulturens förutsättningar. 

Detta har redan skett:

I Sverige har vi några kulturpolitiska händelser att ta fasta vid:

  • Kulturchefen Sofia Lenninger fick lämna sin tjänst i Sölvesborg för att hon försvarat bibliotekslagen framför SD:s kommunlednings styrning av biblioteken- och konstens innehåll.

  • Norrköpings stadsmuseum åkte på en polisanmälan från Sverigedemokraterna i för att de sanningsenligt hade med en artikel och bild av partiet i en utställning om nazismen i Norrköping.
     
  • I Hörby kommun har över 30 kommunala chefer sagt upp sig med anledning av Sverigedemokraternas politiska styrning.

  • I den nationella kulturpolitiken är SD överens med M och KD om att skära i public service- budgeten vilket kommer minska den svenskspråkiga oberoende journalistiken och eventuellt minska bolagens kultur- och folkbildningsuppdrag.

  • I den nationella budgetmotionen delar SD och KD förslag som att kraftigt minska anslaget till folkbildningen, det internationella kulturutbytet, teatern, dansen, musiken, stödet till det fria kulturutövandet, ersättningar till konstnärer och filmstödet.  

Det är få saker som påverkar den politiska utvecklingen på lång sikt som vilken kultursyn och kulturpolitik man har i samhället.

Kulturpolitiken kan förbättra, men den kan också försämra, villkoren för den intellektuella infrastruktur som långsiktigt styr det politiska samtalet.

Det är därför ytterst tveksamt om Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna kommer klara av att hålla sina röda linjer mot en kraftfullt växande Sverigedemokraterna.  

Även om jag vet att kulturpolitiken inte kommer att avgöra valutgången så är jag övertygad om att den spelar en avgörande roll.

Vill man att denna inte ska vara reaktionär, behöver man säga nej till de högerkonservativa i detta val.

  • Lawen Redar (S)
    tredje vice ordförande Riksdagens kulturutskott