Märak och Claeson på Way out West: ”Gandalf, vilken otrolig människa”

Det har skrivits oändliga spaltmeter om festivalen Way out West och den häxgrogg av företagsspons och världssamvete som festivalen utgör. Det blir både kul och korkat när man blandar rock och politik. 

Ingen har glömt när Alex och Sigge skulle snacka om hur ute det var med ko-spene under mjölksubstitutet och huvudsponsorn Oatleys flagg.

I år hade det inte varit jättesvårt att lyfta den platsbyggda skateboardramp festivalen ska skeppa ut i förorten ”för integrationen”. Eller det faktum att huvudsponsorn i år, gigappen Wolt, gjort reklam i över en vecka på Youtube om att jag ska få min festivalmat levererad till mig. 

”Att få hemlevererad sushi innebär inte bara att livet blir enklare” läser jag på appens hemsida. Ja, för vem har ben i dagsläget? 

Linnea Claeson sa dröm större, kämpa hårdare, älska mer

”Alla vet. Håll käften gubbjävel”, hör jag min inre röst gnälla. Det är gammal skåpmat. Till och med Nöjesguiden har gnällt över att festivalen är för kommersiell och ängslig. Och jag, ett proffs, har sedan länge hittat mina egna smultronställen att bevaka på festivalen. 

Det var inte giggappen eller skateboard för integration. Inte heller de liveinspelade ”podcasts om klimatet” presenterade av Spotify som gjordes på Höjden-scenen. Nej. I år var det ”Greentopia” musikbranschens första hållbarhetskonferens placerad inne i VIP-delen av festivalen. 

Först blev jag rädd att jag ändå valt fel. 

Det är alltid något kul med samhällsengagerade vuxna människor på festival. Man försöker liksom lägga an en ungdomlig ton på samtalet. Detta trots att festivalen då inte ens hunnit öppna och precis alla i publiken var gamla nog att komma ihåg ”Julkul med Staffan och Bengt”.

Det blir per automatik skoj. Som när Anders Ygeman panelsamtalade med Rebecka och Fiona och visade upp ett så imponerande manspread att han fick sitta på en egen bänk och technoduon trycka ihop sig på en.

Men det här var ändå ganska… kompetent och tråkigt? 

Joppe Pilgren en av arrangörerna för tillställningen från organisationen Svensk Live, konstaterade att om musikbranschen inte ställer om så kommer det inte finnas någon musikbransch.

Festivalgeneralen Lisa Nilsson hinner berätta om hur produktionsbolaget Luger fått Spendrups att göra en officiell festivalöl ”Norrlands Ljus Eko”. 

Man kan göra skillnad.

Det hela lät så klart toppen. Men exakt vad hon gör blir aldrig speciellt konkret

Precis när jag börjar titta på schemat och bekymrat överväga att skriva en tråkig konsertrecension av Sons of Kemet för att förtjäna min resa, så var det dags för punkt två. ”Engagemang och samhällsomställning”. 

Upp på scen klev Maxida Märak, en kille från Chalmers, Linnea Claeson och Lusine Djanyan från Pussy Riot.

Jag hade ingen aning. Visste inte ens att Linnea Claeson fortfarande bokades till saker.

Kanske beror det på att artister vet väldigt lite om klimatet eller om klimataktivister inte kan speciellt mycket om rock. Men att blanda riktig rysk politisk aktivism med två rätt politiskt oklara och hyfsat inaktuella instagraminfluencers skapade ändå rätt fräcka effekter.

Inledningsvis höll Maxida Märak ett fullständigt substanslöst brandtal. Vad det handlade om? Sverigedemokraterna, rasismen, någon militär skjutbana i Jokkmokk, ljus, mörker samt regeringen. 

Linnea Claeson presenterade sig som ”fortfarande bara en liten handbollstjej från Kolmården”. Hennes favoritpoliser är tydligen obekväma poliser.

Aktivisten från Pussy Riot hade fortfarande inte sagt ett ord.

Vad någon alls av dem egentligen kunde om hållbarhet? Extremt oklart. Den enda som faktiskt ville prata om klimatfrågor i panelen, Martin Hultman från Chalmers, fick inte speciellt många sylar i vädret.

Det låter helt fruktansvärt! Men stenad? Varför?

”Jag har ju fördelen att växa upp rätt in i fjällvärlden”, sa Maxida Märak – född och uppvuxen i Stockholm – på frågan hur man ska kunna prata om de här frågorna med mannen på gatan. 

Hon ansåg att politiker har fördelen att det de säger blir en sanning. Jag tror hon ville att man skulle lagstifta för ”det finns ingen ursäkt att hålla på som vi gör”. Vilka lagar och mot exakt vad sades däremot inte.

”Det här är liksom ett träd där det är en massa fåglar på en gren. Men den grenen håller på att brista. Så när den grenen väl brister så spelar det ingen roll vad idioterna som satt på grenen pratar om. När den brister är det borta”, sa rapparen.

Frågan ställs hur vi ska vända på det. Claeson greppade micken. 

”Alla har ju sverigedemokrater vid julbordet, eller en bråkstake i klassrummet, eller en klimatförnekare.” Hon som opinionsbildare tror att man måste ha två saker. Hjärta och hjärna.

”Här kan vi sitta och hålla med varandra och sen vill man ju att alla människor som är här faktiskt tar tag i aktion. Det är det vi behöver. Det är det som är aktivism. Att agera”, sa influencern Claeson till en publik främst bestående av olika folkrörelsemänniskor. 

Martin Hultman hoppade in och sa att vi behöver juridiska hävstänger, positiva exempel som förändring av maskulina normer eller när barn stämmer stater som brister i klimatpolitiken.

Moderatorn konstaterade att engagemang kan vara farligt och frågade om det är värt det. Maxida Märak svarade med en lång utläggning om sitt mod.

”För mig är det ofta en chock när jag möter människor som inte drivs av sitt samvete. För i allting jag gör, alla mina val, hur jag lever mitt liv. Alltså det är konstant drivet av mitt samvete.”

Det hela lät så klart toppen. Men exakt vad det är hon och hennes samvete gör blev aldrig speciellt konkret.

”Alltså jag vet ju själv. Jag kommer från en by. Man blir aldrig profet i sin egen hemby. Jag har blivit utstött. Jag har blivit stenad.”

Det låter helt fruktansvärt! Men stenad? Varför?

”Folk tittar på mig och tycker att jag är skräckinjagande. Vissa äldre damer kanske.” Märak berättade en anekdot om hur hon varit ute och joggat och sprungit in i en tant hon upplevt blivit helt förskräckt. När hon sedan hälsat trevligt på kvinnan så har kvinnan ropat ”Vad bra du var i Så mycket bättre!”

”Det var ett sånt bra exempel på att den här världen är orättvis”, sa rapparen. ”Ju värre världen blir, desto godare måste vi bli. Det är enda sättet att göra förändring.”

Publikapplåd. Någon utbrister ”amen!”

Linnea Claeson tycker förstås att vi inte är i närheten av Ryssland

Nu är det Lusine Djanyan från Pussy Riots tur att prata. Här blev det såklart lite absurt att just ha lyssnat på någon som berättat om sitt mod när det kommer till att hantera gamla tanter i joggingspåret. Nästa talare har nämligen flytt från två nationer, provocerat Vladimir Putin, gjort aktioner i kyrkor, förföljts för sin etnicitet och riskerar fängelse i sitt hemland.

Djanyan talade om kriget i Ukraina och om det viktiga med yttrandefrihet. Nämner den kuk-muralmålning på ett hus i Stockholm som efter protester målades över och tycker att folk borde gått ut på gatorna för att protestera inskränkningen av yttrandefriheten. 

”Först kommer de för konstnärerna, sedan aktivisterna och sedan vanligt folk.” Så var det i Ryssland sa konstnären och aktivisten.

Lyfter Lars Vilks som exempel på någon som fått sin yttrandefrihet inskränkt. En boll absolut ingen i panelen är redo att fånga.

Linnea Claeson tycker förstås att vi inte är i närheten av Ryssland, men att det ändå är viktigt att veta att även i Sverige kostar det också att säga vad man tycker. Poäng.

”Jag tycker det är viktigt att veta att när man tänker såhär: Hur fan ska jag våga för jag kollar på dig och tänker jag kommer aldrig våga vara sådär modig. Du är så jävla badass”.

Hon tror ändå vi kan vända på detta

Man skulle kunna tro att det här sägs av den svenska influencern till den ryska Pussy Riot-aktivisten på landsflykt. Men nej. Vi ska tillbaka till det som är viktigt på riktigt. Alltså Linnea Claeson. Hon fortsätter:

”Det är väldigt viktigt att komma ihåg att vi alla bara är en liten tjej som föddes utanför Kolmården och har en farmor som ringer varje vecka och är skitorolig. För jag får mordhot, vådtäktshot, kidnappningshot, människor har dykt upp utanför mitt hem. Har åkt utomlands på resor till områden som är skitfarliga också.”

Vad som är viktigt att veta blev aldrig helt tydligt. Man ska ”hitta något man brinner för som är viktigare än ens personliga säkerhet eller hur jävla mysigt det är att vara vid liv”, sa Claeson – van vid att fakturera hundratusentals kronor av kommuner för en timmes föreläsning om sig själv.

Jag vet inte riktigt vad det har med hållbarhetsfrågor att göra. Men det var tydligen både jävligt viktigt och värt det.

Maxida Märak kom in på Sápmis trauma och dess höga självmordsstatistik. Jag tänker att hon kanske ska knyta an det till landlöshet eller exploatering av ursprungsbefolkning. 

Istället får vi veta att: ”En av anledningarna till det är att det är skillnad på att vilja dö och att inte orka leva mer i en viss typ av värld. Och därför kan jag känna att det är värt det. Därför att jag inte tror att jag vill leva kvar i en värld av ondska. Då önskar jag nog hellre att jag får sväva iväg eller trilla ner i en älv och bli något annat.”

Hon tror ändå att vi kan vända detta. Försiktig publikapplåd.

Linnea Claeson inflikade att hon håller med om att det är fler som älskar än som hatar. Märak utbrister ”Livet ska vaaa lååångt”, i bakgrunden.

Panelen ombeds ge ett sista medskick till publiken. Martin Hultman tycker vi ska förbjuda fossila företag och stater att sponsra fotboll. Lusine Djanyan anser att vi ska vara väldigt vaksamma mot propaganda. Både rysk sådan och annan. 

Linnea Claeson sa ”dröm större, kämpa hårdare, älska mer”. 

Maxida Märak svarade ”lev som Gandalf”. 

”För Gandalf han var grå, men när det blev som mörkast, då blev han vit. Det låter lustigt men… vilken otrolig människa!”

Så avrundade rapparen samtalet om ”Engagemang och samhällsomställning” på musikbranschens första hållbarhetskonferens under Way out West.

En timmes samtal där vi fått höra en hel del om mod, mycket om ljus och mörker och ondska och godhet men där ingen i panelen någonsin ens nämnde ordet hållbarhet.