Mina tre år på Realgymnasiet i Norrköping kan egentligen sammanfattas med ett ord: Vänner.

Det enda jag fick ut av min tid på gymnasiet var nämligen de vänner som jag håller kontakt med än idag.

Mellan oklara skoluppgifter, stora klasser och ett gymnasium som marknadsförde modern digitalisering men som använde gammal utrustning är det svårt att kunna rekommendera skolan till någon annan.

Jag blir därför inte alls förvånad när Realgymnasiet i Trollhättan varit ute i blåsväder för att lära ut hästhållning utan stall och hästar.

Jag gick nämligen på Realgymnasiet med vald inriktning på Interaktiv Media & 3D – och lämnade utan några direkta kunskaper om interaktiv media eller 3D. 

Den snorgröna skolan

Efter mitt första år köptes mitt gymnasium, dåvarande IT Gymnasiet, upp av Svenskt Lärande AB.

Jag minns hur vi fick samlas, sex klasser av unga datornördar i hoodies, ute i den frusna hösten. Framför oss, längst upp på trappstegen stod rektorn – klädd i tighta jeans, skjorta och kavaj – med en megafon i högsta hugg.

Jag tror inte någon av oss elever var speciellt intresserade av vad som pågick.

Rektorn avslutade sitt tal med en grandios handgest, och plötsligt rullade två långa banderoller ned från varsin sida av entréns dubbeldörrar.

Mot den tematiska snorgröna färgen uppenbarade sig skolans nya namn i svart typsnitt: Realgymnasiet. Jag tror att vi applåderade, men jag minns faktiskt inte varför.

Kanske applåderade vi för att det förväntades av oss – kanske för att vi tyckte loggan var tuff för att den hade ett mer ”digitalt” utseende.

Egentligen ville vi nog mest få spektaklet överstökat för att komma in i värmen till våra laptops igen. Realgymnasiet delade nämligen ut laptops till alla sina elever. Ett verktyg för vårt lärande, som de själva kallade det.

Tillsammans med projektbaserat lärande, ”PBL”, skedde nästan allt lärande i form av projektarbeten, oftast i grupp. Lärarna fanns i bakgrunden som stödpelare, men ansvaret att driva projektets alla steg, från brainstormande på postit-lappar till utvärdering, låg helt på oss elever.

Fick VG tack vare facit

Avståndet mellan lärarna och oss elever var faktiskt synd. Jag minns de allra flesta lärarna som både kunniga och engagerade inom sina områden.

I efterhand har jag förstått att de antagligen var fängslade av företagspolicys och krav ovanifrån i en miljö där resurseffektivisering antagligen var ett av ledorden.

Med över trettio elever i varje klass är den mest resurssnåla undervisningsmodellen att dumpa över så mycket ansvar för lärandet som möjligt på eleven själv. 

På en skola där intagningspoängen var 100, alltså enligt dåtidens betygsystem inte ens krävde godkänt i alla ämnen, fick Real sina klasser utfyllda med sin beskärda del av oengagerade och stökiga elever.

Det var kanske därför inte så märkligt att min lärare i elkunskap delade ut facit för slutprovet två veckor innan kursens slutprov – ett prov alla i min klass blev godkända på.

Själv fick jag VG. Inte för att jag hade begripit hur dioder eller andra lampor fungerade eller vad de fyllde för effekt – utanför att jag satt med facit bredvid mig när jag skrev provet.

Jag svarade medvetet fel på några frågor för att mitt fusk inte skulle vara alltför uppenbart. I slutändan tror jag inte att någon hade reagerat på det alls. Det gjorde åtminstone inte läraren – som satt längst fram i klassrummet med näsan i sin laptop medan provet skrevs. 

En karriär som youtuber

Provet i elkunskap var ett av de få prov vi skrev. I övrigt hade vi alltid inlämningsuppgifter, oftast i form av en uppsats, eller redovisning av någon gruppuppgift.

Sista året fick man välja mellan att skapa ett UF-företag eller skapa ett helt eget projekt från grunden. Jag och mina vänner valde det sistnämnda: Vi beslutade oss snabbt för att jaga ett internationellt kändisskap genom att haka på den växande Youtubetrenden med sketcher och kortfilmer.

När vi presenterade idén för lärarna möttes vi av tummen upp och exalterade ryggdunk. Kanske trodde de att vi skulle producera något som Realgymnasiet skulle kunna visa upp på mässor i ett syfte att marknadsföra sin egen elegans och locka nya elever som hade ett intresse för film. 

Oavsett vad de trodde så fick de inte mycket att visa upp för någon.

Jag och mina vänners obefintliga kunskaper i kameravinklar, skådespeleri, redigering och ljussättning dömde vårt projekt till ett haveri som än idag befläckar de mörkaste delarna av Youtube.

Självklart fick vi ett MVG i slutbetyg.

Min tid efter Realgymnasiet skulle leda mig till en yrkeshögskola i Småland som inriktade sig på filmeffekter.

Enligt någon tradition blev jag tillsammans med resten av min klass fotograferad med en av lärarna – en klassisk ”gruppselfie” för läraren att publicera på sociala medier. En kommentar från min gamla mentor trillade snabbt in: ”Aleksander, är du på filmskolan i Eksjö? Kan du inte komma förbi oss på Real och berätta lite?!”

Jag svarade aldrig på kommentaren.