REPLIK. Den 7 juni menade Magdalena Andersson att ”när så många arbetare röstar på högerpartier blir det svårt för oss att bedriva vänsterpolitik”. Logiken i resonmenaget hänvisades till att Socialdemokraterna föddes ur fackföreningsrörelsen och att arbetarna utgör själva basen inom partiet.

Den 14 juni hakade Tidens chefredaktör Payam Moula på det här resonemanget, som en sann politruck, och försökte teoretisera kring varför det är rätt och riktigt.

Det hela landande i att Ingvar Carlsson och Ann-Marie Lindgren minsann deklarerat att socialdemokrati bygger på historiematerialism, och av den anledningen så måste Socialdemokraterna utgå från arbetarna som sin bas.

Något ironiskt i det hela är dock att Moula själv långt ifrån är arbetare, och att hans tidskrift knappast vänder sig till arbetare heller.

Ja och nej att facken grundade S

Men stämmer det att fackföreningsrörelsen grundade partiet? Både ja och nej. Det är korrekt att fackföreningarna utgjorde en viktig del i bildandet av Socialdemokraterna, men partiet har aldrig varit en facklig exklusivitet.

I själva verket har partiet – och rörelsen i vidare mening – växt fram genom ett flertal aktörer och grupperingar från olika samhällsskikt och med olika bakgrund.

Internationellt var varken Karl Marx eller Friedrich Engels arbetare, och här på hemmaplan var inte heller centrala personligheter som Hjalmar Branting eller Kata Dahlström det. Väljarkåren och partimedlemmarna har alltid utgjorts av en bred skara människor som både varit kroppsarbetare, tjänstemän och akademiker, från underklass till överklass.

Det som förenat dem alla är deras ideologiska övertygelse i socialismen. Och det är framför allt den socialistiska ideologin som utgör grunden för partiet och rörelsen, det vill säga föreställningen om ett rättvist och solidariskt samhälle utan över- och underordningar. 

Komiskt att hävda att LO skapade S

Den ideologiska verklighetsuppfattningen sträcker alltså sig brett över hela samhällsspektret och djupt tillbaka i tiden, och är inte en facklig idékonstruktion.

Än mer komiskt blir det att hävda att LO bildade Socialdemokraterna trots att de förstnämnda kom till först 1898, nio år efter att Socialdemokraterna bildades år 1889.

Den andra delen i resonemanget, och det mest väsentliga, är påståendet att det inte går att driva vänsterpolitik om arbetarna röstar på högern, och där Socialdemokraterna måste blidka arbetarnas intressefrågor kring invandring tillika brott och straff för att kunna vinna dem tillbaka in i värmen.

Enligt min mening ska det socialdemokratiska partiet framför allt ha rötterna i den demokratiska socialismen och de värden den står för.

Det är den kompassen som ska styra vilken praktisk politik som man som parti driver och går till val på. Att gå till val på sakpolitik som ligger utanför den egna ideologiska kompassen bara för att kunna vinna val, är inte bara usel partipolitik, det är också ideologiskt oetiskt. 

Historiematerialistisk tes

Men det är också här som Payam Moula tappar bort sig i sitt resonemang. Han klamrar sig fast vid någon form av historiematerialistisk tes, som snarare kan liknas vid Maslows behovstrappa, om att arbetarna måste få sina grundläggande materiella behov tillgodosedda, och de som tillgodoser dem med detta är också de som får makten.

Det finns en sanning i att folk i stor utsträckning röstar efter plånboken, men det är långt ifrån hela sanningen.

Det insåg också många marxister under 1900-talet som vidareutvecklade Marx och Engels klassiska marxism, som inte hade lyckats fånga hela bilden av verkligheten.

Sådana som Gramsci och Marcuse påvisade kulturens makt över folks verklighetsuppfattning, och hur kapitalismen lyckats erövra kulturen till att bli ett propagandamaskineri för överklassens egna värderingar.

Högern varit duktiga på problemformulering

Att arbetarna röstar på högerpartier i stor utsträckning är därmed inte nödvändigtvis ett korrekt tecken om att den sakpolitik som högerpartierna driver är den sanna.

Det kan lika gärna vara som så att högern under flera år varit väldigt duktiga på att förändra hela problemformuleringen i den allmänna diskursen kring vad som är rätt och fel, gott och ont, och där socialdemokratin och vänsterrörelsen i stort varit oförmögna att konstruera en antites gentemot detta.

Lösningen, enligt Moula och andra med honom, är att vi ska införliva oss i ramverket för högerns problemformulering, för det är där arbetarna befinner sig och arbetarna måste ha rätt. Saken är dock den att människan, arbetare som akademiker, i rätt stor utsträckning till stundom är irrationella varelser – oavsett vad nyliberalismen hävdar.

Men det finns också något annat som skavar här än enbart mytologiseringen kring arbetarna och fackföreningsrörelsen. Det är också ett korporativistisk arv som socialdemokratin släpat med sig sen Saltsjöbadsavtalet, men som också präglat svensk partipolitik i stort.; att politiska partier ska företräda olika samhällsskrå.

Arbetare röstade på S

Arbetarna röstade på Socialdemokraterna, bönderna på Centerpartiet, akademikerna på Folkpartiet och företagarna på Moderaterna. På sätt skapas också ett korporativistiskt parlament där partierna i stället för att företräda politiska idéer snarare företräder ett visst skrås intressen.

Så byggs inte en välfungerande representativ demokrati, utan snarare är det som så att de samhällsintressen som är bäst på att organisera sig också är dem som får mest inflytande över samhällsutvecklingen, medan vanliga enskilda medborgare har väldigt lite att säga till om.

Under lång tid var dock den överväldigande majoriteten av arbetarna av socialistiska sympatier, i alla fall kunde man urskilja det utifrån hur de röstade på socialistiska partier, och LO själva drev en socialistisk linje.

Överge inte ideologin

Men om nu arbetarna slutar rösta på socialistiska partier för att de inte vill ha socialism, varför ska då de socialistiska partierna överge sin ideologi för att återvinna sin historiska bas?

För mig blir det ett helt grundlöst resonemang. I min värld driver man de frågor som man är ideologiskt övertygad om är rätt och riktigt. Sen får de som anser att dessa är de mest vettiga, oavsett samhällsklass, rösta på de värderingar de tycker ska genomsyra samhället.

Skulle det generera i att man inte vinner slaget, må det så vara, men att bedriva högerpolitik för att locka tillbaka arbetarväljare kommer enligt min mening aldrig bryta den nu över 30 år långa hegemonin av nyliberalism. Det kriget vinner man genom att övertyga folk om att ens ideologiska linje är den bästa.

  • Mike Enocksson
    Statsvetare, författare och socialdemokrat