Lina Stenberg: Tänk om Damberg och Bolund hade hållit sina löften

I veckan presenterades årets Trakasseribarometer från Kantar, en undersökning som visar exakt hur vanligt det är med sexuella trakasserier på svenska arbetsplatser.

Och resultaten är deppiga. Det går nämligen inte att se någon förbättring över tid jämfört med tidigare mätningar. 

Drygt en av tio kvinnor uppger att de har utsatts under det senaste året och knappt fyra av tio under hela yrkeslivet.

I mansdominerade yrken är det värst. Där svarar så många som fjärde kvinna att de råkat ut för sexuella trakasserier under det senaste tolv månaderna.

Och utsattheten är dubbelt så stor i arbetaryrken som bland tjänstemän, visar rapporten. 

Utbredd tystnadskultur

Deppigt som sagt. Men kanske allvarligast är hur utbredd tystnadskulturen är. 

Så många som hälften av alla som utsatts för sextrakasserier på jobbet har valt att inte rapportera om det som skett. Och även här syns ingen förändring över tid enligt Kantar.

Men det finns en anledning bakom att kvinnor inte anmäler och den anledningen stavas rädsla

Här finns förbättringspotential, om man säger så.

Att kvinnor inte går säkra från sexuellt våld på jobbet, det är lätt att konstatera. Och män som går över gränsen, de har väldigt lite att frukta. Så bakvänt är det.

Men det finns en anledning bakom att kvinnor inte anmäler och den anledningen stavas rädsla. För det finns sällan garantier att bli trodd, att veta att det inte kommer slå tillbaka mot en själv, om man rapporterar.

Ju mer otrygg arbetsmarknaden blir, desto större blir incitamentet att vara tyst. Detta om något visar hur politisk den här frågan är.

Står och stampar fem år efter Metoo

Men hur kan det vara såhär, fem år efter att Metoo svepte över världen och tog Sverige med storm?

För snart har det gått fem år sedan den där hösten 2017. 

Då när vi var många – tusen- och åter tusentals – som skrev under något av alla 60-tal upprop. Som i något av de slutna Facebook-rummen berättade om sådant som kanske aldrig uttalats tidigare.

Om sådant som skavt, som gjort ont, som i decennier aldrig setts som något annat än ens eget fel.

Visst hände det saker efter Metoo. Fler kvinnor anmälde sexualbrott, visade BRÅ.

Samtyckesundervisning infördes och våld mot kvinnor hamnade högre på dagordningen. 

Det manliga politikeruppropet

Det kanske viktigaste efter MeToo hände utanför det offentliga när så många just började berätta, diskutera och se hur allt hänger ihop.

Jag tror inte att det var en slump att väljarna inför valet 2018 rankade ”jämställdhet” som den tredje viktigaste frågan i SVT:s valu, att jämföra med en niondeplacering i valet innan.

Men tänk om de faktiskt hade hållit sitt löfte.

Men politikerna då, lyssnade de på väljarnas önskan om förändring?

Intressant nog kom partierna undan med att knappt prata om #metoo alls i valrörelsen 2018. 

Och detta trots att valet inte ens var ett år efter skådespelerskan Alyssa Milanos Facebook-inlägg som satte allt i rullning.

Detta trots att ett tiotal manliga politiker i december 2017 skrev under ett alldeles eget upprop,  #Detviktigastevallöftet, bland andra nuvarande finansminister Mikael Dammberg, Miljöpartiets språkrör Per Bolund och Moderaternas gruppledare i riksdagen. 

Nej, det uppropet var nog bara en stundens ingivelse, så tysta som de varit sedan debattartikeln skrevs. Men tänk om de faktiskt hade hållit sitt löfte.

Kvinnor fortsätter betala priset

Nu är det snart val igen och frågorna om sexuella trakasserier och jämställdhet lyser om möjligt ännu mer med sin frånvaro än 2018.

Allt medan tystnadskulturen frodas och kvinnor på svenska arbetsplatser fortsätter betala priset.

Men är det konstigt att kvinnor låter bli att anmäla sexuella trakasserier när det så uppenbart inte ses som ett samhällsproblem? 

När det i stället signaleras att det är kvinnorna själva som ska se till att hålla sig borta från besvärliga män och sedan vara tysta om något händer.

Och i ljuset av detta, är det alls konstigt att kvinnor – särskilt yngre kvinnor i otrygga anställningar – låter bli att berätta för chefen om den där sexuella inviten från kollegan eller om den där handen på rumpan?

Svaret är nej. Men det är faktiskt, milt uttryckt, sjuk att det är så.

Ska slippa vara rädda på jobbet

Det är sjukt att det såhär fem år efter Metoo fortfarande är den enskilda kvinnans ansvar att undvika kladdiga händer och utarbeta strategier för att hålla sig säker på jobbet. 

Det allra sjukaste är kanske ändå att politikerna inte tar ansvar. Att partier kommer undan med att prata om en flexibel arbetsmarknad och sänkta trösklar utan att svara på vad det gör med kvinnors utsatthet.

Och nej, varken sexuella trakasserier eller jämställdhet verkar bli valfrågor i det här valet heller. Men tänk om det kunde vara åtminstone en av dem. 

Tänk om politikerna kunde ta Metoo på allvar så här fem år senare – så att kvinnor slapp vara rädda på jobbet.