Den försämring av anställningsskyddet som regeringen lägger fram för riksdagen i dag, med bland annat kraftigt uppluckrade turordningsregler och ett försvagat skydd för arbetare vid uppsägningar som sker av personliga skäl, ska kallas vid dess rätta namn: ett stort och historiskt svek mot alla Sveriges löntagare. 

Urholkningen av anställningsskyddet kommer att skapa mer otrygghet för anställda, och den tystnad som redan idag är ett problem på många arbetsplatser riskerar att bre ut sig än mer. Urholkningen skapar också betydande försämringar för förutsättningarna för den livsviktiga lokala fackliga verksamheten – och därmed för det engagemang som den svenska modellen är helt beroende av.

Nya turordningsregler ger arbetsgivarna fördel

Uppluckringen av turordningsreglerna, som det pratats ganska lite om i debatten, utgör den enskilt största vinsten för arbetsgivarna i uppgörelsen. Med regeringens förslag får vi tre undantag på alla företag, oavsett storlek.

På de avtalsområden där det nya huvudavtalet tecknats blir undantagen dessutom ännu fler: fyra undantag på små företag med en arbetsplats, ytterligare undantag ovanpå de tre första för företag med flera arbetsplatser, och potentiellt mångdubblade antal undantag på större arbetsplatser där arbetsgivaren stället för att komma överens med facket kan välja att undanta 15 procent av det totala antalet uppsagda. 

Följden blir att den nya lagstiftningen, och det nya huvudavtalets regler, ger arbetsgivarna en helt annan tyngd i förhandlingar om uppsägningar som orsakats av ”arbetsbrist”. Här kan man påminna om att det inte behöver råda någon verklig brist på arbete – det räcker sedan tidigare med att arbetsgivaren själv anser att man har lite för många anställda.

Mindre skydd för äldre och fackliga

Detta kommer att medföra att en betydligt större grupp anställda jämfört med idag kommer att ha skäl att vara rädda för att hamna på fel sida av det så kallade las-strecket. Det vill säga pennstrecket i förhandlingsprotokollet under vilket alla som inte kan tillgodoräkna sig förtur utifrån antalet anställningsår riskerar att hamna.

Och arbetsgivarna kommer att kunna utöva utpressning mot den fackförening som inte böjer sig för arbetsgivarens vilja. Det ger facket ett betydligt svårare utgångsläge för att kunna försvara till exempel äldre arbetare, eller för den delen den arbetare som gör arbetsgivaren obekväm. 

Just försämringen av turordningsreglerna är särskilt anmärkningsvärd. Inget stöd i forskningen finns för att ytterligare undantag kommer att minska arbetslösheten, och all dokumenterad erfarenhet visar också att den gamla lagen knappast varit särskilt försvårande för företag som valt att förhandla med sin fackliga motpart.

Nya las sämst för arbetare

Trots detta har nyliberaler, som upprepat osanningar om turordningsreglernas påstådda trubbighet, och tjatat om hur dessa är omoderna trots att de själva vill gå tillbaka till äldre dagars godtycke, fått sätta tonen. Och socialdemokratin har spelat med. 

Det var inte för intet som LO inledningsvis avfärdade arbetsgivarnas bud som för obalanserat till de senares fördel. Men processen som föregick uppgörelsen präglades av att regeringen pressade på, och till slut till att man lyckades tvinga kritikerna till underkastelse.

Först användes Toijer-utredningen som ett hot: ett offensivt vapen för att slå sönder anställningsskyddet intill oigenkännlighet. När tjänstemän och akademiker slutligen valde att gå vidare med arbetsgivarnas slutbud, men LO-sidan fortsatte att hålla emot, hotade regeringen att gå vidare ändå, också utan centralorganisationen. Sen vet vi vad som hände.

Man kan förstå varför vissa fackföreningar valt att göra som man gjort, ställda mot väggen av en socialdemokrati som varit fast besluten om att för nyliberala samarbetspartier bevisa sin beredskap att offra även dom heligaste av principer. Problemen är också många på svensk arbetsmarknad, och det skiljer sig åt i olika branscher.

Sålt sig för billigt

Men även om förändringarna genomdrivs med många fackliga förbundsledningars goda vilja förtar det inte faktumet att regeringen effektivt lyckades ställa grupper mot varandra. Så lyckades man bryta det fackliga löftet, och det är inte minst städare, byggnadsarbetare, butiksanställda och yrkeschaufförer som får betala priset.

Finns det något att glädjas över i uppgörelsen? Omställning, och möjlighet till vidareutbildning i all ära. Det är bra att den förstärks, förstås, och det kommer att kunna komma många anställda till del. Men det tjänar även arbetsgivarna på, och dessa behöver inte heller stå för kostnaden.

De eftergifter som gjorts från arbetsgivarsidan apropå anställningsskyddet kom å andra sidan med ett lågt pris. I exempelvis frågan om de omotiverade visstidsanställningarna bytte man namn på anställningsformen, och skruvade lite i de tidsgränser som gäller för hur länge en sådan anställning får pågå.

Socialdemokraterna cementerar ojämlikheten

Inte minst vi inom Handels vet att arbetsgivare som vill utnyttja visstidsanställda kommer att kunna fortsätta göra så, nu bara med kortare kontrakt för att undvika att dom otrygga anställningarna omvandlas till trygga.

Det kanske största sveket med allt detta är att lagändringarna riskerar att cementera otryggheten på svensk arbetsmarknad för lång framtid framöver. En del av problemet är att socialdemokratin, det parti som fackföreningarna en gång skapade för att påverka politiken, inte längre kan förväntas driva vad som länge tillhört hjärtefrågorna och varit många fackförbunds enskilt viktigaste krav. 

Kan detta ändras? Vänsterpartiet är i nuläget det enda parti som står upp för ett starkare anställningsskydd. Vi kommer att fortsätta lyfta kraven, inte kompromissa med våra värderingar. Men det kommer inte att räcka. Så behöver det inte förbli, men det kommer att kräva mycket mobilisering, och inte minst facklig omvärdering, om det ska bli möjligt. Det arbetet börjar nu.