Så blev Twitter en lekstuga för högerextremister
Journalisten Bilan Osman är kvar trots skyddad identitet
Jag har aldrig varit speciellt bra på att twittra. De gånger jag varit ute och vevat och debatterat i långa svarstrådar har det alltid utmynnat i en känsla av utmattning.
Självklara deklarationer som omintetgör alla nyanser har grusat sönder vettiga samtal.
I dag, tydligare än någonsin, är det något som tar emot. Twitter har i bästa fall blivit en lekstuga för högerkonservativa, i värsta fall ett svettigt omklädningsrum för extremhögern.
Hårdare klimat gör att fler lämnar
De senaste åren har fler och fler icke-vita, kvinnor och muslimer antingen valt att begränsa sitt twittrande eller helt och hållet lämna plattformen.
Men journalisten och krönikören Bilan Osman har, trots det allt hårdare klimatet, valt att stanna kvar.
– Som journalist, som också uttrycker åsikter i krönikor, ser jag sociala medier som viktiga diskussionsforum. Det är skitviktigt att man inte bara tycker något och stänger dörren. Åsikten ska få diskuteras, förklarar hon och tillägger:
– Det är en ovärderlig direktkontakt mellan läsare och journalist.
”En helt annan plats än när jag började”
Bilan Osman, som själv började twittra 2012, uppfattar det som att sociala medier i allmänhet, och Twitter i synnerhet, förändrats. Tonen har blivit hårdare, påhoppen grövre.
Hon menar att Twitter följt med samhällsutvecklingen i stort, där Sverigedemokraternas verklighetsbild gått från marginaliserad till att i dag vara normaliserad.
– I dag är Twitter en helt annan plats än när jag började, det har inte minst blivit tydligt den senaste tiden. Jag har alltid stått upp för demokrati, jämställdhet, hbtq-rättigheter och antirasism.
Men det spelar egentligen ingen vad eller hur jag skriver. På grund av hur jag ser ut, vem jag är, bemöts jag på ett helt annat sätt. Det har varit svårt att hantera, säger hon.
– Tidigare hade jag kanske en naiv föreställning om att jag var en journalist bland andra. Som också kan uttrycka åsikter, skriva nyhetsartiklar. Men det senaste året har jag insett att jag blir läst på ett helt annat sätt.
Många pratar om hur det var på nittiotalet med nassar och skinheads, men de satt inte i riksdagen. De var inte på väg in i en regering.
För min egen del har det varit åsikterna i sig som provocerat andra, blivit till ett rött skynke. Varken min hudfärg eller mitt kön spretar från normen.
Liksom Bilan Osman vittnar mina vänner utanför majoritetsnormen om något annat. Då stannar invektiven inte i svarstrådarna, utan blir till mejl, telefonsamtal – och ibland fysiska hot.
En utrensning
Normaliseringen av rasistiskt tankegods i offentligheten har, enligt Bilan Osman, inneburit att det skett ett slags utrensning på sociala medier.
– När jag började twittra var det ganska många afrosvenskar och muslimer som skrev i offentligheten. Men en efter en har lämnat. Folk orkar inte.
I dag lever Bilan Osman, som tidigare jobbade på Expo, med skyddad identitet.
– För mig är det inte en personfråga, utan något strukturellt som angår hela samhället. Alla borde vara oroade över utvecklingen. Många pratar om hur det var på nittiotalet med nassar och skinheads, men de satt inte i riksdagen. De var inte på väg in i en regering, betonar hon.
Socialdemokraterna lämnar
För några veckor sedan meddelade Elon Musk att han vill köpa Twitter. I pressmeddelandet framgick det att han vill prioritera yttrandefriheten på plattformen.
Samtalet ska öppnas upp och användare som tidigare portats, som USA:s tidigare president Donald Trump, välkomnas tillbaka. Nyheten har fått ytter- och extremhögern att gnugga händerna.
De personer och grupper som tidigare hänvisats till mer obskyra plattformar, exempelvis Gab, kan nu återvända.
Tidigare i maj förklarade Socialdemokraterna att partiet slutar använda Twitter för att kommunicera med allmänheten. Högertroll och hatiska kommentarer avskräcker.
Den som vill höra av sig till S får i stället leta sig till ”gator och torg” eller Facebook, Instagram eller Youtube.
Det finns något i intressant i de båda händelserna. Å ena sidan en mångmiljardär som påstår sig vilja köpa Twitter för att förverkliga sin idé om yttrandefrihet.
Å andra sidan Sveriges största parti som inte längre känner att plattformen ger något.
Yttrandefrihet att hota
Fler och fler talar om att slaget om Twitter är förlorat. Att högertrollen och extremhögern vunnit, att plattformen numera är en träskmark av hatiska kommentarer och rena hot.
Begreppet yttrandefrihet har närmast blivit ett täckord för något helt annat. Rätten att få förfölja och hota.
Rätten att bränna religiösa skrifter för att väcka vrede. Och rätten att, utifrån en viss maktposition, yttra sig för att göra ont.
Att medvetet elda motsättningar, så split, är själva poängen.
I grunden handlar det om makt. Vilken makt du och jag har i samhället i stort, liksom vilken makt som utövas i det offentliga.
Kampen om offentligheten
När den tyske filosofen Jürgen Habermas publicerade boken ”Borgerlig offentlighet” 1962 argumenterade han för att den klassiska offentligheten – där människor träffas, diskuterar och löser problem – ersatts av en centralisering av färdigproducerade budskap och nyheter.
Makten där uppe serverar sanningar till alla maktlösa där nere.
Under nittiotalet formulerade filosofen och teoretikern Nancy Fraser, baserat på Habermas idéer, en ny syn på makt och offentlighet.
Enligt henne är stora grupper i samhället – kvinnor, arbetare, icke-vita – exkluderade från den traditionella offentligheten. Därför går det inte att se offentligheten som en enhetlig helhet.
I själva verket måste vi förstå samhället som produkten av konkurrerande offentligheter. Fraser kallar dessa fickor av alternativa debattytor ”subalterna motoffentligheter”.
De är arenor som utvecklats parallellt med den dominerande offentliga sfären och där underordnade grupper kan formulera oppositionella tolkningar av identiteter, intressen och behov.
Formar samtalets konturer
Frasers tankegångar ger oss verktyg att greppa vår egen tid.
Om vi förstår Twitter som produkten av konkurrerande offentligheter – som en dragkamp om makt och tolkningsföreträde – framgår det klarare hur vi hamnade här.
Med Frasers glasögon kan vi förstå framväxten av extremhögern i det offentliga som att deras subalterna offentlighet, i konkurrens med andra, blivit dominerande.
Den har alltså gått från att vara en ficka av motstånd till att forma samtalets konturer och innehåll.
Ända sedan internets födelse har det funnits en övertro på att den digitala offentligheten i sig ska skapa en demokratisk blomstring.
Varje nytt teknologiskt skifte sägs trolla bort gamla barriärer och strukturer.
Varken klass, hudfärg eller religion ska längre spela någon roll.
Men så blev det ju inte. Så är det inte.
Därför blir också vurmen för extremhögerns rätt att yttra sig överallt så problematisk.
En ihålig yttrandefrihet
Så länge de underliggande maktstrukturerna är orörda, så länge vi låtsas som om stora grupper av människor inte existerar, förblir yttrandefriheten förvriden. Ihålig.
Vår offentlighet är i stället en reflektion av existerande förtryck och strukturer. Ett utövande av makt.
Twitter fungerar därför som relief av ekonomiska, sociala och kulturella maktmedel som formar oss i det verkliga livet.
Annorlunda uttryckt: vi kommer liksom inte undan kapitalismen eller rasismen.
Så länge den samhälleliga överideologin bygger på någon form av över- och underordning av människor får det konsekvenser för vilka som hörs – och vilka som trycks ner.
