Så blir katterna ammunition i propagandakriget

För ungefär femton år sedan var jag på cykelsemester i ryska Karelen tillsammans med min ursprungsfamilj. Med på resan var en grupp främlingar bestående av alltifrån ett äkta par från Järna till ett antal ungkarlar som i stället för cykla åkte bil och mumsade kakor.

En kväll uppstod ett infekterat bråk efter att två av ungkarlarna prisat Björnes magasin som det bästa tv-programmet genom tiderna, något jag och min syster inte höll med om. Full av ilska och vodka lämnade en av herrarna huset.

När han – låt oss kalla honom för Hasse – återvände en stund senare tog han till orda. Hasse hade något viktigt att berätta.

Utomhus hade han sett en vit katt och en svart katt. Den vita katten var god, den svarta ond. Den vita katten representerade Sverige, den svarta Ryssland.

Jag har tänkt mycket på Hasse och katterna sedan Ryssland invaderade Ukraina. Det går nämligen inte att följa kriget utan att bombarderas med kattbilder. 

De första som dök upp hittade jag på meddelande-appen Telegram. På en pro-rysk kanal, bland bilder på lemlästade ukrainska soldater och hyllningar till Putin, såg jag ett mem.

En rysk soldat kramar ömsint en rödspräcklig katt som han bär i famnen. En ukrainsk soldat å sin sida fimpar en cigg i ögat på en gråvit pälsboll. Texten lyder: ”Choose your destiny”.

Att forskning visar att djurvänner uppfattas som mer sympatiska än andra människor är inget nytt. Det är något som såväl Putin, IS och Bulletin har använt sig av för att visa upp mjukare sidor.

Därtill blir vi mer berörda av djurs lidande än av människors. Således är det knappast en slump att de flesta kattbilder som cirkulerar på nätet just nu har ukrainska avsändare.

Nu pratar jag inte om den rödorangea katten som alla journalister fotograferade i Butja – som rysk propaganda påstår bevisa att vidrigheterna som hänt i staden är iscensatta av ukrainska myndigheter – utan bilderna på ukrainska soldater som verkar gosa med alla katter som kommer deras väg.

Visst kan djuren användas i propagandasyften, men de fyller samtidigt en funktion långt borta från krig och politik. Katterna blir ställföreträdare för en verklighet som är svår att hantera och ta in.

På Twitter finns det flera konton som bara publicerar ukrainska kattbilder. Det är här min inre konspirationsteoretiker vaknar. På de största kattkontona är det nämligen engelska som gäller. Såklart ukrainarna vill väcka sympatier hos den västerländska publiken, tänker jag listigt.

Det visar sig dock att det största kontot drivs av en amerikansk husdjursfotograf som innan kriget mestadels lagt ut bilder på sin Maine Coon vid namn Lorenzo. Och bakom ett annat stort konto, Feline Defence Force, finner jag en amerikansk veteran som ägnar nätterna åt att dammsuga nätet på ukrainska kattfotografier.

Från hemmet i Virginia, där han bor tillsammans med fyra adopterade katter, skriver han förnärmat att det han sysslar med är så långt ifrån propaganda det går. Propagandabilder är arrangerade och alla med katt vet att det är omöjligt att få en katt att posera mot sin vilja.

Det hela började med att mannen på sitt privata Twitter-konto postade ett videoklipp om ett kattcafé i Lviv, som trots kriget har fortsatt att hålla öppet. Inlägget fick 20 000 lajks och 5 000 delningar.

Vad som förvånade honom var att inga nättroll hörde av sig. Däremot fick han meddelanden från folk som undrade om de kunde hjälpa till på något sätt.

Feline Defence Force växer för varje dag som går och pengarna som följare donerar skickas till den ukrainska armén. Men det tär på krafterna, skriver kattarméns pr-general. När han letar efter bilder och videor tvingas han också att se alla andra bilder från kriget. Det gulliga och bedårande varvas med det grymma och hemska.

Varför gör han detta? Det handlar om att sprida glädje och samtidigt få folk att fortsätta vara engagerade i det som händer i Ukraina. Och om frustration, förklarar han.

Frustration över att USA och Nato, enligt honom, har låtit den ryska invasionen ske. Och att USA inte har skickat några trupper till Ukraina. Twitter-kontot är hans sätt att ge stöd till landet – ett land som han varken besökt eller har någon annan koppling till.

En rysk soldat kramar ömsint en rödspräcklig katt som han bär i famnen. En ukrainsk soldat å sin sida fimpar en cigg i ögat på en gråvit pälsboll. Texten lyder: ”Choose your destiny”.

Jag tänker att det bakom katterna, som kelar med soldaterna på bilderna jag scrollar förbi, finns smärta och sorg. Oavsett om det handlar om en katt som blivit lämnad kvar när dess människa flytt, en katt vars ägare blivit dödad, en katt som lurat döden och grävts fram ur rasmassor eller en katt som är döende av svält.

Varje katt förkroppsligar ett enskilt mänskligt trauma i ett krig utan slutdatum.

Från Mariupol twittrar en Azov-krigare att mormödrar med katter har räddats under dagen. Samtidigt avsätter Sveriges regering 53 miljoner till Jordbruksverket för att säkra smittskyddet så att djur som har drabbats av kriget ska slippa långvarig karantän och smidigt passera gränsen tillsammans med sina hussar och mattar.

Lilla Aktuellt berättar pedagogiskt hur kattbeståndet i Sverige kommer att öka förutsatt att var tionde flykting tar med sig husdjur på sin flykt. Sveriges Radio informerar om reglerna gällande djur och svenska skyddsrum. Och i en tidning läser jag preppingtips för djurägare och inser att jag i värsta fall får stänga in min katt i en resväska eftersom jag gjort mig av med hans nedkissade kattbur.

Visst kan djuren användas i propagandasyften, men de fyller samtidigt en funktion långt borta från krig och politik. Katterna blir ställföreträdare för en verklighet som är svår att hantera och ta in.

Jag tänker på den där kvällen i Karelen. Hasse som sa att vita katter var goda svenskar och svarta katter onda ryssar. Det var såklart struntprat. Förmodligen ville han prata om något som varken handlade om djur eller Snigel och Björne. Något Hasse inte kunde sätta ord på.

Själv vill jag av många anledningar inte prata om mina känslor inför kriget, så jag pratar om de ukrainska katterna. Som sällan är svarta eller vita – utan spräckliga.