Jag var 16 när jag gjorde mitt första arbetspass på en restaurang, jag minns det som igår. Jag var en kaxig gymnasietjej och det var mitt första riktiga jobb. Första gången jag hade kollegor, en kod att stämpla in med och första gången jag skulle få en lön. Jag var runner, eller nisse som det också heter.

Det hann bli tre pass innan de kom på att försäkringen inte täckte mig som omyndig och jag fick gå på dagen. Sedan dess har villkoren varit allt annat än goda.

Trakasserier och ”långpannor”

Samma kväll serverade jag en svensexa. Jag försökte sträcka på mig, sänka axlarna och gå med självklara steg. Det var svårt att göra det och bära tallrikar samtidigt men jag gjorde mitt bästa. Mot slutet av kvällen gick jag med min bricka och samlade glas. Med tio vinglas på min bricka slänger brudgummen fram sitt ben framför mina fötter. Ett klassiskt krokben.

Den svinpackade mannen, förmodligen dubbelt så gammal, försöker välta omkull mig. Jag tar ett stort steg ut och fokuserar allt jag har på att inte tappa brickan. Samtidigt sträcker han ut armen och drar sin hand längst insidan på mitt lår. Jag sa inget till någon förrän efter att hela hans gäng hade gått. Gnälliga tjejer får inga nya pass. En tjafsig tjej får kanske aldrig komma tillbaka. 

Trots den första kvällen så blev det flera år i krogbranschen. Jag har varit runner, jobbat frukost och varit servitris. Jag har gråtit i disken för att jag gjorde illa mig på diskmaskinen, gjort tusen cappuccinos till din favoritpoddare och jag har serverat både chefredaktörer och hollywoodfruar på en av Stockholms Michelinkrogar. Problemet på exakt inga av dessa arbetsplatser var ”för hög lön”, ”lat personal” eller ”för fasta jobb”.

Vi jobbade ”långpannor” på 14 timmar med en halvtimmes rast som vi givetvis inte kunde ta för det skulle satt våra kollegor i skiten (och den som tog hela rasten ansågs lat). Vi stängde stället och öppnade igen på morgonen, för vi visste helt enkelt inte att det var olagligt att schemalägga oss så. Vi sa inte emot, för vi ville ha och behövde vår lön.

Dåliga villkor får många att lämna

Därför blir jag så less när jag läser hur Johan Jureskog resonerar i Aftonbladet. Att branschen lider av ”brist på arbetskraft” efter pandemin förvånar ingen av oss som arbetat i den. Men att Jureskog menar att det problemet löses bäst med ”sämre löner” förvånar inte heller. Det är inte nytt att det i krogbranschen finns krögare (inte alla krögare), vars hela arbetsmodell är att ha pissiga arbetsvillkor för att öka vinsten till sig själva.

Det läggs olagligt dåliga scheman, det betalas ut löner som inte höjts på flera år och det förväntas att personalen inte ska ta hela sin rast. Det är ett systemfel, som inte är personalens ansvar att lösa. 

Jureskog menar att de krogisar som slutat är “för lata” för att slita i branschen han verkar i. Jag tror snarare att krogisar som har slutat har hittat något annat dom hellre vill göra. Kanske pluggar de? Kanske har de ett jobb med fast lön så att de alltid vet att de kan betala hyran? Kanske har de bara fattat att de förtjänar bättre?

Slipa på din företagsmodell, Jureskog

Om det är något krogbranschen behöver så är det respekt för människorna som jobbar i den. Ett ödmjukt förslag från andra sidan är att erbjuda bättre villkor. Visa att du ser värdet av bra personal. Höj lönen, sätt fasta scheman, garantera bättre arbetsmiljö. Det är inte raketforskning.

Jag är stolt över att ha jobbat krog. Jag är inte stolt över det jag har stått ut med, för att jag inte trodde att jag hade ett alternativ.

Men låt mig vara tydlig. Är lönerna och de sociala avgifterna för höga för ditt företag att betala? Då har du inte råd att ha personal. Din företagsmodell funkar helt enkelt inte.

Och det är inte personalens fel.

  • Alva Dahn
    f.d. ”krogis” och socialdemokrat