Hur har du det på jobbet, egentligen? 

I spåren av coronapandemin fick många – inte minst tjänstemän – lära sig nya sätt att arbeta. Distansjobb, hybridkontor och arbetstidsflexibilitet blev det nya. Samtidigt har gränserna kring arbetsdag och ledighet luckrats upp. Och för många i arbetaryrken har arbetsbelastningen ökat.

Över 700 000 svenskar jobbar övertid varje år, enligt en SCB–rapport från 2020. Det har sitt pris. Personer som arbetar över 55 timmar per vecka – det vill säga i snitt mer än nio timmar om dagen – löper 33 procent högre risk att drabbas av en stroke än de som jobbar mellan 35 till 40 timmar i veckan. Detta enligt en brittisk forskningsstudie. Att arbeta över regelbundet ökar dessutom riskerna att drabbas av hjärtbesvär och diabetes, visar andra undersökningar.

För att få till en bättre balans mellan jobb och privatliv och minska riskerna att folk blir sjuka av att jobba så talas det allt oftare – inte minst i internationell debatt – om att tiden är rätt för en arbetstidsförkortning. 

Folk vill ha mer fritid

I Sverige har kortare arbetstid ofta varit synonymt med sex timmars arbetsdag och Arbetet berättar om de försök med kortare arbetstid som görs bland annat i Region Värmland med arbetstidsförkortning.

Och stödet för sänkt arbetstid bland löntagare är kompakt. I alla opinionsmätningar som gjorts under de senaste 50 åren (1973 kom den senaste arbetstidsförkortningen när 40–timmarsveckan infördes) har folket efterfrågat mer fritid.

2017 presenterades en statlig utredning kring framtidens arbetsliv. Enligt utredningen finns det nästan 400 000 heltidsarbetande som vill gå ned i arbetstid. Oftast för att de vill få tid att vårda anhöriga eller för att arbetet är krävande. Ändå hade bara var fjärde av de som ville gå ned i tid tagit upp frågan med sin arbetsgivare. Anledningen är rädsla över att behöva utföra samma arbetsuppgifter på kortare tid och sämre löneutveckling och pension. 

Det är en rädsla som är lätt att förstå.

Arbetstiden är klasskamp

Sedan finanskrisen på 1990–talet har politikerna nästan helt slutat tala om arbetstidsförkortning. Frågan har i stället skjutits över på arbetsmarknadens parter och inom exempelvis industrin har facken lyckats få till arbetstidsförkortning avtalsvägen. Men man har fått betala för det, till exempel genom att avstå löneutrymme.

Något motsvarande har inte riktigt hänt inom den offentliga sektorns kvinnodominerande branscher. Men där har man ändå gjort arbetstidsförkortningar, kan man säga. Men den är helt privatiserad när kvinnor på grund av till exempel rutten arbetsmiljö tvingas gå ned i arbetstid. Och, ja, det leder redan till sämre löneutveckling och sämre pension.

Utanför Sveriges gränser händer en del. Arbetet berättar om de rätt lyckade arbetstidsexperiment som skett i Belgien och på Island. Ska man säga något om försök som gjorts både där och i Sverige är det att kortare arbetstid gjort folk gladare och mindre stressade men lika produktiva.

Högerns och näringslivets motstånd mot arbetstidsförkortning beror inte till så liten del på att kortare arbetsdagar eller arbetsveckor betyder att det blir svårare att ta ut produktivitets–och produktionsökningar som vinst. Redan i Kapitalets första band beskriver Karl Marx hur arbetstiden är resultatet av en långvarig klasskamp mellan arbete och kapital. 

Välståndet behöver inte bli vinster

Att sänka arbetstiden är att höja priset på arbetskraften men sedan 1980–talet har gapet mellan värdet på vad vi producerar och lönerna vuxit. Allt mindre av värdet som produceras går till löntagarna samtidigt som företagen bara ökar sina vinster.

Ett av arbetarrörelsens banbrytande krav handlade om möjligheten till ett liv vid sidan av lönearbetet. Utan den fritid arbetarklassen vann hade bara eliten kunnat delta i samhällslivet, föreningslivet och det politiska livet. Men sedan arbetarrörelsen segrade i striden om åttatimmarsdagen har produktiviteten i Sverige blivit över tjugo gånger högre.

Det behöver inte vara så att det välstånd vi skapar tillsammans hamnar på de superrikas bankkonton. Det kan också betyda att vi använder resurserna för att skapa en bättre balans mellan arbete, vila och fritid.